Herr talman! Det finns väl ingen i den här kam-
maren som kan tänka sig att det finns någonting som
talar emot att familjen - oavsett hur dess konstitution
ser ut - mår bäst av att vara kärleksfull och trygg och
ha kontroll över sin tillvaro. Den ska också ha goda
värderingar och god moral och leva i god sämja. Den
ska också naturligtvis kunna samarbeta med dem som
finns utanför familjen. Jag förutsätter att vi tycker
likadant också om det.
Men det är ju inte så. Vi lever ju inte i en dröm-
värld där det ser ut så. Vad ska man göra när det inte
ser ut så? Vad händer då? På många ställen startar
man familjerådslag och medling. Det har vi pratat om
här i kammaren också. Hemma i min kommun an-
vänder man sig av nätverksarbete där man plockar in
familjen. Men jag kan ofta tycka, och där tror jag
Ragnwi Marcelind och jag tycker rätt lika, att man
borde lägga ned mer resurser på de vuxna i familjen
när man har sett att ett barn inte fungerar. Jag tror att
man ibland snedfördelar och lägger ned så oerhört
mycket resurser på barnet. Barnet kommer ju aldrig
att fungera om man inte lägger ned stor kraft och
mycket resurser på de vuxna i familjen. Där är vi
överens. Jag tror att familjen är jätteviktig. När den
fungerar är det inga problem, men när den inte funge-
rar är det viktigt att det nät som samhället har för att
stödja och hjälpa barn, tonåringar och de vuxna i
familjen finns.