Herr talman! I mitt vanliga arbete är jag opposi-
tionsråd för Folkpartiet i Örebro. Jag är här i riksda-
gen som ersättare. Som lokalpolitiker har man möj-
lighet att få en annan bild av problemen än när man
sitter i riksdagen. Det är enklare att gå ut på gatan och
tala med vanliga människor. Det är enklare att träffa
olika intressegrupper för att diskutera olika frågor.
För ett par veckor sedan hade jag bjudit in två re-
presentanter för närpolisen till ett lunchmöte i Folk-
partiets lokaler i Örebro. Vi var ett tjugotal människor
där - två poliser och 15-20 folkpartister. Avsikten
var att lyssna på hur poliserna såg på sin situation.
Hur fungerade närpolisreformen? Vad ansåg de vara
de stora bekymren och problemen - och eventuella
lösningar?
Det blev ett väldigt intressant samtal. Mycket sa-
des, och många informationer gavs. Det var väldigt
lärorikt. Jag skulle vilja lyfta upp två saker som för
mig har mejslats ut ur detta samtal.
Det första var när poliserna suckade och sade:
Varför finns det inte en samstämmighet mellan de
resurser vi har och de åtgärder som vi ska utföra? Hur
kan det komma sig att vi måste använda nästan all vår
tid till att göra akuta insatser? Varför måste vi agera
taxi i så stor utsträckning som vi måste - skjutsa
berusade ungdomar hem, ta hand om väldigt ofta
väldigt illa mående personer med psykiska handikapp
och skjutsa dem till olika ställen? Det tar så otroligt
lång tid att nästan all vår övriga tid går åt till att göra
det akuta - försöka lösa de brott och genomföra de
brottsutredningar som vi kan. Väldigt lite tid går åt
till brottsförebyggande arbete.
Vi har ändå försökt, sade poliserna, och det visade
sig att det går att lyckas. Vi jobbade mycket hårt med
ungdomar för ett par år sedan. Nu sjunker antalet
anmälda brott, framför allt i de grupper som vi arbe-
tade med.
Då börjar man fundera: Är det meningen att poli-
sen bara ska syssla med den repressiva sidan av la-
gen, dvs. bara ta hand om brotten när de väl begåtts?
Eller skulle man kunna föra över resurser så att poli-
sen också hade tid att arbeta med att förebygga brott?
Den diskussionen kan man ta i väldigt många olika
sammanhang. Jag tror att den är jätteviktig.
Är det då bara resurser som saknas? En av de frå-
gor jag ställde var: Hur många fler poliser skulle ni
behöva för att närpolisorganisationen skulle fungera?
Då suckade de igen och sade: Ja, hur många fler
tjänster .? Först och främst vore det intressant att
kunna uppfylla de tjänster vi har, tillsätta dem med
poliser. I dag får vi ju vakantsätta polistjänster därför
att det inte finns tillräckligt många utbildade poliser.
Men tänk vad roligt det vore att också kunna få arbeta
aktivt, att ha så många tjänster!
En annan sak som det inte går att komma ifrån i
en sådan här diskussion är frågan om skolan. Vi är
medvetna om att det är i skolan som de unga i dag
mest skapar sina referensramar. Det är där de lyssnar
på musik, oavsett om det nu är Eminem och hans
ganska samhällsomstörtande och människofientliga
texter, sysslar med bild eller vad det nu kan vara som
berör de unga. Det är där, bland kompisarna, som de
här yttringarna skapas och bilderna målas. Hur ska
man vara? Hur ska man se ut? Hur ska man agera för
att accepteras? Vuxenvärldens roll har minskat i be-
tydelse. Föräldrar och familj har marginaliserats. Det
är för det mesta tillsammans med kompisarna i skolan
som den första fyllan tas. Det är i skolan som beteen-
demönster som t.ex. mobbning kan antingen förbigås,
bara bestraffas eller kanske också behandlas.
Låt mig ta ytterligare ett exempel från min vanliga
vardagsvärld. Under ett besök i en skola hade en
händelse ägt rum. Det handlade inte om mobbning
utan om skadegörelse. Ett antal elever hade förstört
en toalett, och hela undervisningen var slagen i spill-
ror. Vad skulle skolan göra?
Naturligtvis var man tvungen att ta hand om det
akuta, att visa att detta inte går för sig. Skolan är en
del av samhället och det får inte förekomma andra
saker i skolan än i samhället i övrigt. En del saker
måste vi bestraffa.
Men vad gjorde skolan sedan? Tog man kontakt
med föräldrarna? Blev det en dialog med det nätverk
som fanns runt de här barnen? Jag är väldigt osäker
på det. Ofta sluter skolan sig kring sig själv och bryr
sig inte om att ta de kontakter med yttervärlden som
man borde göra. Där sitter vi som föräldrar och är
kanske inte ens medvetna om vad som händer i sko-
lan.
Direkt och indirekt skapar vuxenvärlden, trots att
vi kanske marginaliserats, mönster för de ungas ut-
veckling. Vi kan välja att engagera oss. Vi kan välja
att avstå. Vi kan välja att ge de unga en skola med
brist på resurser, med slitna miljöer och med kravlös-
het på många plan - med ansvar, men utan stöd. Och
vi kommer att se att det samhälle som vi då skapar
inte är ett samhälle som vi vill ha.
Ungdomstiden är normbrytande och ska så vara.
Ungdomstiden är uppror och måste vara det. Men
ramar måste också sättas. Vi kan därför också skapa
en skola där individen sätts i centrum, där undervis-
ningen är det viktiga, där krav och stöd går hand i
hand och där kommunikationen mellan skola och
hem är en central del i arbetet. Om och då detta lyck-
as skapas möjligheter för det goda arbetet, både inom
och utanför skolan. När bildningen, det centrala i
skolans arbete, får gå hand i hand med en social ut-
veckling, där elevens hela sociala nätverk involveras,
kan vi skapa en grund för ett samhälle med bättre
sociala förutsättningar och därmed också minskad
brottslighet. Familjens roll och skolans roll kan aldrig
ses som två skilda delar, utan måste vara en helhet.
Herr talman! I kommunen får man ofta uppleva
saker som man har svårt att förstå, just hur man med
tanke på de resurser man har och de behov som man
direkt kan se ska kunna gå mot det samhälle man vill
skapa. De brottsförebyggande verksamheterna är
bland de svåraste att behandla. Hur ska vi klara av det
inom det sociala området? Hur ska vi klara av det
inom skolans område?
Det finns inga enkla svar. Det vi måste göra som
politiker är att tydliggöra de krav och det stöd som vi
kan ge. Det handlar om de krav vi kan ställa exem-
pelvis på familjen, på skolan och det stöd vi kan ge
genom att utveckla skolan och genom att ge stöd till
det brottsförebyggande arbete som också de offentli-
ga verksamheterna, exempelvis polisen, kan utföra.
Herr talman! Liksom tidigare talare skulle jag
också för att vinna tid bara som avslutning vilja säga
att jag yrkar bifall till reservation 6 under punkt 5. I
övrigt ställer jag mig bakom de ställningstaganden
som Folkpartiets representant i utskottet har gjort.