Fru talman! Vi fattar i teorin försvarsbeslut på
grundval av en säkerhetspolitisk analys. I tider av
osäkerhet eller i tider av minskad spänning blir en
sådan analys till föga hjälp när man skall bestämma
vilken organisation och vilka resurser man behöver.
Det praktiska tillvägagångssättet blir då att bestämma
ungefär hur mycket pengar vi har råd med, och sedan
får vi se vad det blir.
Dagens situation är verkligen en illustration av
detta. Det säkerhetspolitiska läget är i dag omöjligt att
skilja från det som rådde för två månader sedan eller
för sex månader sedan. Jag påstår det. Likafullt är vi
nu beredda att minska på förbandsverksamheten,
korta värnpliktsutbildningen, peta i materielförsörj-
ningen m.fl. åtgärder som förvisso inte är extraordinä-
ra men de enda möjliga som man har att vidta.
Det gör att de alternativ som fanns till femårsbud-
get naturligtvis kommer att bli något snävare. Spekt-
rumet har minskat. Jag blir inte förvånad om vi i slutet
av försvarsperioden får en ekonomi som ligger i nivå
med Vänsterpartiets ursprungliga förslag. Det tycker
jag naturligtvis är bra. Men jag tycker inte det sätt på
vilket det har kommit till är bra. Jag utgår också ifrån
att propositionen i mars kommer att innehålla förslag
om förändringar i grundorganisationen. Jag vore tack-
sam för en bekräftelse på den punkten.
Nästa försvarsbeslut kan rimligtvis inte fattas på
det sätt som vi har gjort hittills. Den sektor som arbe-
tar med femårsbeslut är nu försvaret. Det är mycket
möjligt att tiden för synnerligen långsiktiga beslut i en
föränderlig säkerhetspolitisk miljö är ute och att de
helt enkelt inte är rationella och möjliga att genomfö-
ra.
En sak bekymrar mig. Det gäller effektiviseringen
av åtgärdsprogrammen. Rationaliseringar är möjligen
lättare att genomföra med kniven på strupen. Men
frågan är: Varför har de inte genomförts tidigare?