Fru talman! Jag går upp i denna debatt därför att
jag upplever det som att det behövs ett ytterligare
förtydligande vad gäller helikopterverksamheten på
syd- och västkusten. Utskottsmajoriteten har vägrat att
ta till sig alla fakta och argument om behovet av att
behålla Säve som en fullständig enhet med eget kom-
mando. Det har varit närmast bedövande argument för
detta som framkommit under den korta tid jag varit
med i processen.
Man kan sedan lägga in så många brasklappar man
vill i utskottstexten om att det, efter det att man gjort
denna förändring, finns möjligheter till omprövningar,
när den faktiska handlingen nu går åt helt fel håll. Det
är självklart att man alltid kan ändra ett beslut senare.
Det är ju den försvarspolitik som förts de senaste åren
det bästa, eller snarare det sämsta, exemplet på. Verk-
samheter som knappt har hunnit läggas ned och flyttas
till följd av riksdagsbeslut skall läggas ned och flyttas
igen efter nya beslut. Att man skriver in sådana själv-
klarheter från majoritetens sida tolkar jag som att det
finns en osäkerhet om man nu verkligen fattar ett bra
beslut eller inte.
Men det räcker inte med brasklappar. Den gode
Brask lade in sin skrivning när han under tvång fatta-
de beslut mot sin vilja. Regeringen och majoriteten
gör detta synbarligen helt av egen kraft, eller om det
möjligtvis är ett bevis på någon form av inre kraftlös-
het.
Visst skall det finnas verksamhet kvar på Säve,
men i praktiken kommer det att innebära att incidenter
och olyckor av olika slag helst bör föranmäla sig i
tillräckligt god tid för att resurser med säkerhet och
inom rimligt kort tid skall kunna aktiveras från Säve -
detta inom en verksamhet som just syftar till att man
skall kunna rycka in när andra insatsmöjligheter inte
finns att tillgå och en snabb utryckning är nödvändig.
Jag har förstått att många av de socialdemokratis-
ka och centerpartistiska ledamöterna från Västsverige
också känner samma oro som vi övriga vad gäller
förmågan att bibehålla en egen och stark helikopter-
verksamhet, med den nu föreslagna sammanslagning-
en till en enda division syd.
Sven Lundberg sade i sitt anförande att han för-
stod att det kunde vara frestande för en och annan att
ta hänsyn till sin egen hemort när den berörs. Under-
liggande ligger förstås tanken att göra denna fråga till
en fråga om bygdepolitik och därmed avfärda de
sakliga skälen för att vara emot majoritetens förslag.
Fru talman! Jag vill göra klart, och det är dithän
jag egentligen vill komma med mitt anförande, att
frågan om Säve inte är en hembygdsfråga. Det är en
nationell angelägenhet.
Jag citerar ur den reservation som oppositionen
samfällt ställt sig bakom:
"Vi anser att Division syd kommer att få ett orim-
ligt stort ansvar, nämligen för flygräddningsberedska-
pen vid tre flygflottiljer varav två är landets största -
- - för all taktisk helikopterverksamhet vid två ma-
rinkommandon - - - för civil sjö- och flygräddnings-
beredskap i landets tätaste sjötrafikområde - - - för
nödhelikopterverksamhet för hela södra och västra
Sveriges befolkning inkluderande landets största
fastboende öbefolkning samt för bevakningsansvaret
för Västsverige, som är landets största infrastrukturel-
la riskområde."
Det kan inte sägas bättre. Detta är inte någon regi-
onalpolitisk fråga. Detta är en nationell fråga av hög-
sta dignitet!
Med tanke på hur mycket denna enda lednings-
funktion kommer att få under sina vingar kan man för
övrigt fråga sig varför regeringen stannat vid fyra
divisioner, om man nu av något skäl vill slå samman
ledningsfunktionerna i landet. Varför inte dra ned till
tre eller rent av två?
Vad gäller omfattning och betydelse avseende just
den här verksamheten borde resterande verksamhet
kunna ledas från ett och samma ställe, om nu Division
Syd ensam skall ta hand som hela sitt omfattande
område, som tvivelsutan ur de flesta aspekter är rikets
strategiskt viktigaste område, såväl under freds- som
under krigstid.
Hela diskussionen blir än märkligare då det ju inte
finns några bärande ekonomiska argument i denna
fråga. Tvärtom tycks det bli en märklig variant av
domino, där folk och helikoptrar ständigt för dyra
pengar skall förflytta sig fram och tillbaka mellan
olika baser i stället för att finnas på plats för snabb
utryckning där de behövs.
Den oro man kan hysa - hemska tanke - är att den
nya helikopterdivisionen för att klara framtida beting
tvingas dra ned ytterligare verksamhet. Då kan det bli
bygdepolitik. Var någonstans dras det ned när led-
ningsverksamheten finns i Kallinge och inget på Sä-
ve? Jag låter den frågan vara öppen.
Fru talman! Jag hoppas nu på litet såväl militärt
som civilt kurage och att alla som vill se en fullödig
helikopterverksamhet i hela Sverige aktivt röstar för
ett bevarande av Sävebasen som en femte division
väst.
Jag yrkar bifall till reservation 22 i utskottets be-
tänkande.