Herr talman! Låt mig säga allra först att jag
lyssnade till Stefan Kihlbergs anförande. Jag tycker
att det var ett mycket tragiskt anförande. Det var
tragiskt för Stefan Kihlberg. Det är inte värt att
kommentera i sak, eftersom det som sades är så
långt ifrån verkligheten och så långt ifrån faktiska
förhållanden, men jag tycker att inlägget var
oerhört tragiskt för Stefan Kihlberg.
Jag vill i första hand ta upp äldrevården, liksom
många andra. Vi märker ju nu att samhällets
besparingar slår allt hårdare mot äldrevården. Det
är bra att massmedierna lyfter fram bristerna och
missförhållandena i ljuset. De rapporter som
kommer nu är illavarslande och oroväckande. Det
är helt klart.
Jag förstår att många gamla och anhöriga reagerar
med sorg och upprördhet över förhållandena.
Kritiken och ropen måste tas på största allvar,
speciellt när de kommer från patienterna. Det är
tydligt att många inte får den vård och service som
de behöver, antingen på grund av nedskärningar i
kommunerna eller på grund av avgiftshöjningar
som man inte klarar av.
Det finns också klara problem när det gäller
rehabiliteringen av de gamla och även när det gäller
sjukvårdande insatser. Vi märker att kontakten
med läkare har minskat drastiskt. Andelen
sjukhemspatienter med trycksår har mer än
fördubblats på två år, säger man i massmedierna.
På ett sjukhem ligger de gamla fortfarande i
fyrabäddsrum med mycket hög månadsavgift.
Vittnesmålen om bristerna är många.
Situationen inom äldrevården är oacceptabel. Det
finns mycket som är bra, som Jan Andersson och
andra har påpekat, men Socialstyrelsens
undersökning måste fördjupas. Jag tror inte att hela
sanningen finns i den. Det finns uppenbara
problem, och dessa måste vi ta itu med.
De gamla har rätt till en god och värdig vård och
service efter ett långt arbetsliv. Orsaken till det som
nu sker står inte att finna i ÄDEL-reformen. Den
innebär ju att kommunerna ges ett samlat och
utvidgat ansvar för vården. Det var också en riktig
reform.
Jag tror att missförhållandena och bristerna i dag
främst beror på att regeringen och borgerligt
dominerade kommunerna av ideologiska skäl skär
ner den offentliga sektorn och ställer vård och
service under marknadens villkor. Sådana exempel
ser vi bl.a. i Kristianstad. Resurserna slösas bort på
dyra och långtgående avtal med privata
vårdföretag. Sådana exempel finns också.
Efter det som nu händer inom vård och omsorg
ställer man sig frågan vad som menas i årets
regeringsförklaring med att valfrihetsrevolutionen i
välfärdspolitiken måste gå vidare. Vad menas med
ett sådant uttalande? Vi vet ju att det inte står bra
till inom äldreomsorgen.
Läkaren och kds-riksdagsmannen Jerzy Einhorn,
som gick in i politiken med kravet om större
resurser till vården, är nu besviken över
regeringens nerdragningar. Jag högaktar honom för
att han öppet deklarerar detta i massmedierna. Han
hoppas enligt massmedierna på en massiv folklig
protest för att stoppa försämringarna inom
sjukvården. Min fråga är då: Är regeringspartierna
mottagliga för protester?
Från socialdemokratiskt håll är vi kritiska till
mycket av det som sker på välfärdsområdet. Vi
säger nej till fortsatt privatisering. Det är
nödvändigt att äldrevården prioriteras och ges
resurser så att man kan garantera en bra vård och
service på lika villkor. De äldre måste känna
trygghet och verklig valfrihet i sin livssituation, och
vården måste även i fortsättningen vara ett
samhällsansvar.
Jag lyssnade också med mycket stort intresse på
inlägget från My Persson, som ser frågorna på
ungefär samma sätt som jag. Hon efterlyser
utvärdering, uppföljning och ytterligare åtgärder.
Jag tycker att det är bra att detta framförs från det
hållet.
Jag till vill sist beträffande det regeringsförslag som
är på gång om etableringsrätt för specialistläkare
bara säga att jag ser också detta som ett sätt att
bryta upp den offentliga vården och skingra dess
resurser.