Herr talman! Bakgrunden till denna kulturdebatt
är ju kulturbeslutet förra hösten. Enligt det beslut som
vi snart sannolikt kommer att fatta för nästa år kom-
mer att präglas av mycket stora förändringar och
omfördelningar inom kulturområdet. Mot den bak-
grunden är det faktiskt mycket glädjande och ett gott
betyg att en förhållandevis stor enighet om kulturpo-
litiken har framkommit här i dag. Jag tror inte att det
är allmän välvilja som gör att Carl-Johan Wilson så
helhjärtat sluter upp bakom många av dessa förslag.
Jag inbillar mig faktiskt att det beror på att han och
Folkpartiet tycker att det i huvudsak är en bra kultur-
politik.
Jag tänkte börja med att säga några ord om stats-
bidragssystemet. I år är första året som detta system
prövas. Det finns några reservationer i betänkandet. I
den ena framgår att man vill utreda stödsystemet, som
alltså har fungerat under bara knappt tolv månader. I
en annan reservation framgår det att man vill avskaffa
systemet med riktade insatser. Jag menar att det är för
tidigt att göra förändringar i detta system. Jag har en
känsla av att det egentligen inte är själva systemet
utan nivån i systemet som ger upphov till detta. När
det sker förändringar i ett system och de som tar emot
bidragen upplever att resurserna är otillräckliga och
att de får för litet pengar är det klart att det är mycket
lätt att anklaga själva systemet i stället för nivån.
Det finns även en annan reservation som anknyter
till detta system, nämligen den från Centern som gäl-
ler relationerna mellan basverksamhet och projektstöd
eller riktade bidrag. Vi har från utskottets sida sagt att
vi i stort sett tycker som motionärerna men inte funnit
att det finns någon anledning att göra ett tillkännagi-
vande. Jag vill gärna betona att det är väsentligt för
kulturpolitiken att institutionernas basbehov blir till-
godosedda. Men det är också väsentligt att det finns
en rörlighet som gör att man kan stimulera nytänkan-
de, pröva nya former, osv. Det är balansen som är
synnerligen viktig, så att man vinner flera fördelar
med det bidragssystem som vi har. Jag har goda för-
hoppningar om att det stödsystem som vi nu har kan
leda till detta.
Sedan skall jag säga något om länsmusiken, efter-
som det är ett stort debattämne. Förändringen innebär
att samma stödsystem kommer att gälla för länsmusi-
ken framöver som för andra konstområden. Såvitt jag
vet finns det inte några andra meningar om detta. Vi
är ganska överens om att detta rimligen bör stödjas på
ungefär samma sätt.
I musiklivet handlar det om att göra omfördel-
ningar, och musiklivet får på andra områden ett större
stöd. Några exempel på detta är att anslagen till dan-
sen under de senaste åren har ökat. Det gäller t.ex.
uppbyggnaden av Norrlands Musik- och Dansteater.
Den förändring som sker är inte heller någon över-
raskning. Den lanserades nämligen av Kulturutred-
ningen. Den fanns med i diskussionerna i remissom-
gången kring kulturutredningen. Sedan fanns den med
i propositionen förra hösten. Detta har, med vissa
skillnader, omsatts i praktiskt handlande i budgeten
för nästa år. Men det är alltså ingen överraskning för
någon att detta har skett.
Däremot tror jag att det finns ganska stora skillna-
der i hur länsmusiken i de olika delarna av landet har
mött detta. På en del platser ligger tyngdpunkten i
länsmusiken i stora ensembler eller flera mindre enhe-
ter, medan andra har en uppbyggnad med en liten del
fast anställda med större resurser för stöd för frilan-
sande musiker och olika former av arrangörsstöd.
Detta har lett till att denna förändring har mottagits på
olika sätt i olika delar av landet.
Jag vill bestämt påstå att det under resans gång har
skett mycket stora uppmjukningar av det ursprungliga
förslaget. Regeringen har föreslagit en reducering av
minskningen från 60 till 50 miljoner kronor. Dess-
utom har regeringen föreslagit vissa bidragsförstärk-
ningar - 2 miljoner kronor till Musik i Dalarna, 1
miljon kronor till Gotlandsmusiken, 1,5 miljoner
kronor till Norrbottens kammarorkester och 2,5 mil-
joner kronor till Norrlands Musik- och Dansteater.
På socialdemokratiskt initiativ har utskottet sedan
plockat fram 1,5 miljoner kronor till Svenska kam-
marorkestern, Örebro länsmusik och Länsmusiken i
Kronoberg. Musica Vitae har fått 1,5 miljoner kronor.
Vi har också föreslagit ca 2 miljoner kronor till musi-
karrangörerna.
Detta är alltså en mängd förslag som har gått ut på
att göra denna omställning lättare.
Jag har lyssnat till inläggen i den här debatten.
Flera debattörer har målat ut de vådor som detta för
med sig. Jag är den förste att erkänna att det här på
kort sikt kan innebära att det sker förändringar. Men
jag har upplevt så mycket av omstruktureringar och
förändringar i verksamheter att jag inte skulle våga
måla ut vilka fasor vi kommer att möta om ett, två
eller tre år när den här förändringen har skett. Om vi
om två, tre eller fem år kommer ut i landet och möter
musiklivet lokalt i länet undrar jag tvärtom om vi inte
möter ungefär samma aktivitet, samma verksamhet -
om än i kanske andra former - och samma vitalitet i
musiklivet som vi i dag möter. Vi har ju en utomor-
dentlig förmåga att, när ett beslut väl är fattat och vi
står inför reella förändringar, göra det bästa möjliga
av situationen. På många håll kan förändringen t.o.m.
leda till vitalitet, ökad uppfinningsrikedom och ökade
satsningar.
Det finns ingen anledning att tro annat än att de
lokala och regionala huvudmännen som en följd av,
förhoppningsvis, förbättrade ekonomiska resurser
framöver också har möjlighet att ta ett större ansvar
för musiklivet. Rimligen är det väl också en fördel att
den här förändringen tvingar de lokala och regionala
huvudmännen att ta ett större ansvar för musiklivet än
staten. Därmed menar jag inte att staten skall undan-
dra sig ansvar. Det ligger faktiskt också möjligheter i
den här reformen.
Sedan skall jag något beröra det förslag som inne-
bär att vi har tagit 5 miljoner kronor, nämligen försla-
get om att avsätta "krispengar" som en beredskap för
insatser till stöd för en del lokala och regionala insti-
tutioner, främst inom teaterområdet, som har allvarli-
ga ekonomiska problem.
Det är väl alldeles utomordentligt att regeringen
har lagt fram det här förslaget. Även om vi där har
tagit 5 miljoner kronor återstår 21 miljoner kronor,
som bör innebära en möjlighet att hjälpa till på de håll
där det är besvärligt. Besvärligt är det ju onekligen på
sina håll.
Herr talman! Sedan skulle jag vilja säga några ord
om reservation nr 5 från moderaterna. Det är ingen
som hittills i debatten har uppmärksammat den reser-
vationen. Där står det: "Ansvaret för de teatrar som
inte är nationalscener bör på sikt tas över av de regio-
nala huvudmännen. I fråga om kulturinstitutioner på
dans-, musikteater- och musikområdet bör staten ta
ansvaret för regionala institutioner i sådan utsträck-
ning att samtliga delar i landet kan få del av kulturut-
budet." Därmed uppmärksammas att där staten skall
ta ett ansvar finns inte dramatisk teater, talteater, med.
I stället är det fråga om dans-, musikteater- och musi-
kområdet.
Vi har i den här debatten diskuterat en mängd
"små" detaljer. Om moderaterna fick möjlighet att
genomföra vad som sägs här, nämligen att på sikt
avskaffa statens stöd till alla teatrar som inte är natio-
nalscener, skulle jag verkligen inte vilja vara chef
eller vara engagerad i någon läns- eller stadsteater
eller någonting sådant.
Jag vill fråga Lennart Fridén: Menar ni verkligen
detta? Innebär det att på sikt skall statens stöd till
stadsteatern i Göteborg tas bort? Jag förutsätter att vi
kommer att ha en stadsteater i Göteborg, oberoende
av vad som händer i och med den nuvarande krisen.
Skall staten alltså ta bort sitt stöd från stadsteatern i
Göteborg, från stadsteatern i Borås och från länsteat-
rarna i Älvsborg, Bohuslän och Skaraborg, för att
hänvisa till den västsvenska region som vi båda så
småningom kommer att ingå i?
Hur ställer sig moderaterna i det här fallet till de
fria grupperna? Skall också det statliga stödet till de
fria grupperna tas bort? De är ju inte heller national-
scener. Hur rimmar detta med kravet på att landsting-
en och regionerna enligt moderaterna enbart skall
svara för sjukvårdsfrågor? Ni hänvisar ju beträffande
de regionala institutionerna just till regionalt stöd,
men samtidigt säger ni att landstingen och regionerna
bara skall syssla med sjukvård.
Jag tror att Lennart Fridén i sitt inlägg sade något
som är signifikativt för den moderata synen i detta
sammanhang. Han sade ungefär så här: Det är synd att
det är prislapparna, inte målen, som diskuteras. Jag
förstår den moderata synen. Ni moderater har tydligen
ingen prislapp alls när det gäller de regionala institu-
tionerna och stadsteatrarna.
Jag vill också rikta mig till Carl-Johan Wilson och
Folkpartiet. Det gäller Dramaten och detta med att vi
tycker att man skall betala tillbaka lånet. Det är väl
rimligt att den som lånar pengar också betalar tillbaka
dem. Detta skall uppfattas som en retorisk fråga till
Carl-Johan Wilson.
Det har också sagts en del om Riksteatern som det
under årens lopp har stormat mycket kring. Därvidlag
har den socialdemokratiska gruppen här i riksdagen
under skilda regeringar på många sätt ställt upp och
värnat anslagen till Riksteatern. Vi har nämligen upp-
fattningen att Riksteatern behövs för att erbjuda ett
varierat teaterutbud ute i landet, vilket länsteatrarna
inte kan göra. Stundom anförs det att eftersom det
finns en länsteater i varje län så behövs inte Rikstea-
tern. Men det skulle innebära att teaterutbudet ute i
landet blev oändligt mycket fattigare, för i dag finns
det knappast någon länsteater som har ett så allsidigt
utbud att den tillfredsställer i stort sett alla behov som
finns i ett län. Därför behövs Riksteatern.
För ögonblicket råder det stiltje när det gäller kri-
get på bidragsområdet, frånsett moderaternas inställ-
ning. Det skall bli spännande att se vad som kommer
fram av den omstrukturering och den diskussion som
på olika plan pågår inom Riksteatern. Det finns säkert
anledning att återkomma till det.
Slutligen yrkar jag, herr talman, bifall till hemstäl-
lan i kulturutskottets betänkande och avslag på de
reservationer som berör detta område.