Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
betänkandena nr 15 och nr 22.
Den här debatten har rört sig över ett stort fält.
Biologisk mångfald är ju ett stort fält som många av
talarna redan har beskrivit. Eftersom vi också i det här
betänkandet behandlar ett antal motioner från den
allmänna motionstiden blir det naturligtvis resultatet.
Men det är också så att man känner igen den här
debatten. Vi har vid flera tillfällen i den här kamma-
ren diskuterat de här frågorna. Jag försökte räkna
igenom hur många gånger vi har diskuterat dem. Jag
tror det är sex gånger, och det kommer upp samma
frågor. Jag vill inte säga att det inte är rätt. Jag vill
bara säga att för mig känns det som om det kan finnas
en fara i detta. Finns det någon tyngd och någon vikt i
de här frågorna när vi gång på gång behandlar dem
utan att egentligen fatta några stora viktiga beslut?
Regeringen har aviserat en miljöbalk i höst. Den
är på gång. Lagrådsremissen är på gång. Vi kommer
att få den på riksdagens bord.
Det finns också en aviserad miljöproposition som
kommer att läggas på riksdagens bord. Det kommer
förhoppningsvis att innebära, med de aviseringar som
har kommit från regeringen, att vi åter kommer att ta
ställning till de här frågorna, då i en situation där vi
skall fatta ordentliga beslut. I dag skall vi naturligtvis
ställa oss bakom och fatta beslut enligt de lagförslag
som finns i betänkandet.
Det är fantastiskt när man tänker på den debatt vi
har haft och går tillbaka i historien. Vet ni att 1904
var första gången som man i Sveriges riksdag lade
fram en motion om naturvård och biologisk mång-
fald? Sedan dess har debatten pågått. När Karl Star-
bäck, som var liberal ledamot i riksdagen, lade fram
motioner var det för att inrätta nationalparker. Det
fanns naturligtvis en nationalromantik bakom det.
Men jag är övertygad om att våra föregångare i den
här kammaren också var mycket klara över att det
fanns någonting värdefullt som höll på att gå förlorat
redan för hundra år sedan. Det var den förändring i
vårt samhälle som höll på att ske.
Efter den diskussion vi haft här i dag känns det
angeläget att litet grand fundera över det faktum att vi
står inför ett nytt sekelskifte. Det är faktiskt nästan
hundra år sedan vi började tala om att skydda vår
natur, att skydda det som är oåterkalleligt. Hundra år
har gått sedan vi började inse att naturen inte alltid
kommer att vara vad den har varit. Hundra år har gått
sedan vi började förstå att naturens sinnrika system
när det gäller djur och växter inte är oförstörbart. Men
vad har vi gjort? Vad har vi åstadkommit?
I dag pågår runt om i världen artutrotning i en takt
som vi aldrig tidigare har sett. Kanske är det så illa att
tre fyra arter försvinner varje timme dygnet runt.
Dessa arter är nästan aldrig kända, och chansen till
upptäckt av människor har aldrig funnits innan de här
arterna försvunnit från jordens yta. Merparten av
denna naturutrotning sker i de arktiska miljöerna. Det
gäller Sydamerika, Afrika och Sydostasiens regnsko-
gar. Vi i Sverige kan inte svära oss fria från detta
ansvar. Året runt pågår ju en mänsklig verksamhet
som allvarligt försvårar många arters överlevnad.
Naturskogar huggs fortsatt ned. Försurning och över-
gödning förändrar sammansättningen i skog och
mark.
För 14 dagar sedan fick vi larmrapporter från
Västsverige om en ökad försurningsproblematik vad
gäller skogen. I Östersjön och Västerhavet förändrar
utsläpp från övergödda vattendrag möjligheterna till
överlevnad för tusentals olika arter och organismer.
Ännu tydligare märks de årligen återkommande ut-
släpp som dödar alfåglar och ejdrar längs våra kuster.
Jag säger inte detta därför att vi inte skulle vara
medvetna om detta, utan jag säger detta därför att vi
trots allt måste ha en historia med när vi framgent
skall fatta viktiga beslut. Trots medvetenheten och
insikten famlar vi efter åtgärder. Hänsynen till naturen
står alltid i konflikt med andra intressen. Den fråga
som man måste ställa sig framöver när vi står inför
viktiga beslut i denna kammare är: Vem skall ha sista
ordet? Jag som engagerad miljöliberal tycker att det
vore bra om miljöpolitiken hade inriktningen att natu-
ren alltid skall ha sista ordet.
Jag skall inte måla upp en bild av hur det just nu
ser ut i vårt land när det gäller den biologiska mång-
falden. Både Lennart Brunander och Gudrun Lindvall
har redan gjort det. De har pekat på de arter som
håller på att försvinna. Tofsmesen är enligt min me-
ning en okänd fågel som försvinner mer och mer. Den
vitryggiga hackspetten och andra arter handlar det
också om. Man kan tycka att det är en dramatisk be-
skrivning av situationen i Sverige som getts när det
gäller den biologiska mångfalden, men jag måste
instämma i Gudrun Lindvalls beskrivning. Jag tycker
att den är riktig och tror att det är viktigt att, som
Gudrun Lindvall säger, peka på att vi accepterar att
sådan är situationen.
Jag har dock inte riktigt samma uppfattning som
Gudrun Lindvall när det gäller detta med att vi inte
skulle försöka vidta åtgärder och att vi inte skulle ha
ett åtgärdsprogram på gång; detta med tanke på att vi
framgent skall göra viktiga ställningstaganden. Jag
tror faktiskt att vi har den insikten. Jag tror också,
som Alf Eriksson tidigare i denna talarstol påpekade,
på den lagstiftning och den delaktighet som vi nu
skaffar oss i miljöarbetet. Enskilda individer känner
sitt ansvar, får ta ansvar och får insikt och utbildning.
Vidare finns det en insikt om betydelsen av miljösam-
verkan. Agenda 21-arbetet på den lokala nivån kom-
mer i framtiden att ha stor betydelse för arbetet med
den biologiska mångfalden.
Vi har inte råd att låta det bli så att man står i den-
na kammare om ytterligare nästan hundra år och ger
samma historiebeskrivning som jag inledningsvis gav.
Då kan vi inte klara det här. Den biologiska mångfal-
den är ändå kärnan för liv.
Fru talman! Alltså nästan hundra år efter det att
mina liberala föregångare startade den svenska natur-
vårdspolitiken är situationen allvarligare än någonsin.
Om mina barn och barnbarn skall kunna få uppleva
vad jag och mina föräldrar haft möjlighet att uppleva
måste stora förändringar till. Samhället måste i större
utsträckning ta ansvar för skyddet av den natur som
verkligen måste skyddas. Jag skall nämna ett exem-
pel. I den motion som vi i Folkpartiet väckt med an-
ledning av budgetpropositionen pekar vi på att det
finns många unika områden i Sverige som är akut
hotade och som kräver kraftiga insatser. Vad jag
syftar på är de stora områdena av gammelskog. Där
finns det nämligen värdefulla biotoper som förstörs.
Den biologiska mångfalden utarmas. Denna debatt är
inte en anslagsdebatt. Jag vill ändå peka på att det är
viktigt att resurser avsätts för att klara områden som
är i behov av akuta insatser.
Naturligtvis är inte allt som händer med den
svenska biologiska mångfalden dåligt. Än en gång
kan man ju se havsörn och kungsörn. På många stäl-
len runt om i länet jagar än en gång pilgrimsfalken
över klippor och stup, och än en gång smyger varg,
björn och lo i många svenska skogar. Det kan gå åt
rätt håll, men då krävs det en miljöpolitik för miljöns
skull och att naturen får sista ordet.
För hundra år sedan började, som sagt, vi liberaler
vår kamp för den biologiska mångfalden. Tyvärr är
den kampen inte avslutad. Det innebär naturligtvis,
fru talman, att den kommer att fortsätta.
Vi har flera åtgärder framför oss som skall vidtas.
Riksdagen kommer i dag att fatta beslut om de betän-
kanden som nu ligger på bordet. Inför de beslut som
fattas i dag kommer vi att påverka också de beslut
som vi skall fatta under hösten när det gäller miljö-
balken och den aviserade miljöpropositionen. Som
folkpartist ser jag fram emot detta. Jag förutsätter
nämligen att de förslag till åtgärder som kommer att
finnas i de aviserade propositionerna just kommer att
handla om att vi tar krafttag när det gäller den biolo-
giska mångfalden.