Fru talman! Sällan har så många haft bestämda
uppfattningar om hur minken mår och har det utan att
själva ha satt sin fot i en minkfarm.
Fru talman! Jag är född och uppvuxen på Lister-
landet, det distrikt där det föds upp mest minkar i
Sverige. Jag har bott där i hela mitt liv och bor där nu
också. Min far hade mink, min svärfar hade mink och
jag har själv jobbat i minkfarm. Jag anser mig alltså
kunna tala utifrån ett perspektiv av att ha följt den här
näringen genom åren.
Jag hävdar att minken mår bra. Jag fick också lite
stöd i mitt argument av Gudrun Lindvall när hon sade
att gott djurskydd är lönsamt. Det är nämligen så att
minken på Listerlandet är den kvalitetsmässigt bästa
och den bäst betalda. Den ligger i världstopp. Det
finns alltså en möjlighet att påstå att minken mår bra
eftersom den producerar så fin päls.
Sedan måste man, fru talman, skilja på farmade
och vilda minkar, precis som vi skiljer andra djur som
vi håller som husdjur eller som sällskapsdjur från
vilda. Så måste man göra här också. Man kan inte
som många djurrättsaktivister försöka sätta sig i min-
kens ställe och känna att man sitter inlåst i en bur. Det
handlar faktiskt inte om det.
Genom att jag ofta besöker minkfarmar kan jag se
att minkens beteende har förbättrats mycket sedan jag
var liten grabb på 50-talet. De stereotyper om att
minken far fram och tillbaka som man förut talade
om förekommer i stort sett inte alls. Jag uppmanar er
som tror något annat att faktiskt göra ett besök.
Det talas mycket om det stora rörelsebehovet. Det
finns forskning som visar att det inte alls är så stort
utan att rörelsen ingår i minkens beteende i jakten på
föda. En annan av de många missuppfattningar som
har tagits upp här i kammaren handlar om minkens
behov av vatten och minkens simhud mellan tårna.
Jag uppmanar dem som fortfarande talar om detta att
någon gång titta på en mink och se hur simhuden
mellan tårna ser ut.
Däremot finns det många, bl.a. agronomen vid
Statens veterinärmedicinska anstalt Eva Aldén, som
anser att minken inte alls är avsedd för rörelse i vat-
ten. Jag bor själv mycket nära vatten och ser minken
ute i vattnet. Minken går till vatten därför att den där
och vid vattenbrynet kan få lättfångad föda.
Fru talman! Christer Skoog tar upp vad jag skulle
tycka och tänka om att en av mina kolleger här i
kammaren, Marietta, har motionerat om att man bör
förbjuda pälsdjur. Först vill jag säga att det faktiskt är
så, Christer Skoog, att vi i vårt parti i alla fall har så
högt i tak att vi tillåter enskilda ledamöter att ha an-
norlunda åsikter.
Sedan säger Christer Skoog: Om olyckan skulle
vara framme så att regeringen kommer med ett för-
bud. Nu hoppas jag på ett maktskifte i september så
att vi i alla fall kan slippa en sådan regering. Om
olyckan skulle vara framme - olyckan för Christer
Skoog är alltså kongressbeslutet.
Jag blir lite rörd av Christer Skoogs bekymmer.
Jag känner Christer Skoog som en mycket god kock.
Men han lyckas icke koka soppa på en spik. Det är
precis vad han försöker göra här. Han borde känna
mycket större oro för vad en partistyrelse har sagt,
vad en s-kongress har sagt och vad en jordbruksmi-
nister har sagt, att man ska förbjuda minken.
Sedan börjar det i elfte timmen pratas om utred-
ningar. Enligt traditionen i ert parti, Christer Skoog,
har utredningar alltid förekommit före beslut. Jag
uppfattar de nämnda utredningarna som ett sätt att
avveckla på ett någorlunda snyggt sätt. Avveckla vill
man!