Fru talman! Jag påstår att idrott är en av de vikti-
gaste kulturyttringarna. Det framgår kanske inte av
omfattningen av kulturutskottets betänkande eller av
debatten här i kammaren, men det handlar om vårt
lands i särklass största folkrörelse och om en företeel-
se som betyder oerhört mycket för väldigt många
människor i praktiskt taget alla åldrar.
Låt mig först stryka under Folkpartiet liberalernas
utgångspunkt när vi tar ställning i frågor som rör
idrottsrörelsen: I den avvägning som måste ske mellan
å ena sidan folkrörelsens frihet och oberoende och å
andra sidan kraven på starkare styrning av hur bidra-
gen skall användas, vill vi ge stort utrymme för rörel-
sens eget ansvar. Vi tror att om pekpinnarna blir för
många så motverkar man den initiativkraft som finns i
idrottsrörelsen.
Men den här utgångspunkten för det statliga stödet
förutsätter samtidigt en vital och vidareutvecklad
interndemokrati inom idrottsrörelsen. Här har vi en av
idrottens många trovärdighetsfrågor.
Idrottsrörelsen står inför en rad betydelsefulla
vägval. Till viss del påverkas utvecklingen av yttre
faktorer, t.ex. massmediernas intresse eller politiska
beslut. Men i allt väsentligt är det idrottens aktiva och
ledare som avgör hur utvecklingen blir.
Just för att idrotten betyder så mycket i samhället
för ungdomens fostran, för friskvården och inte minst
som underhållning finns det anledning att också upp-
märksamma de hot som finns mot idrottsrörelsens
framtid.
I det sammanhanget diskuteras bl.a. förhållandet
mellan å ena sidan motions- och breddidrotten och å
andra sidan en elitidrott som mer och mer känneteck-
nas av kommersialisering med välbetalda stjärnor,
höga prissummor och miljonbelopp i spelarförsälj-
ningar och TV-intäkter.
Det är sant att proffsklubbar och stjärngalor utgör
en liten del av den samlade idrottsrörelsen. Men jag
tycker inte att man kan nöja sig med att konstatera
det, bl.a. därför att det är den som drar till sig den
största uppmärksamheten både i medierna och bland
idrottens kritiker. En del i den här frågeställningen är
den mycket aktuella debatten om bolagisering eller
inte. Det handlar alltså om huruvida det är önskvärt
och i enlighet med idrottens intentioner att bedriva
verksamheten i bolagsform.
Jag menar att det här är en fråga för idrottsrörelsen
att klara av. Det är inte något som riksdag och rege-
ring skall besluta om. Tack och lov, höll jag på att
säga, för det handlar om mycket svåra avvägningar.
Men indirekt finns det politiska förtecken till den här
laddade frågan som gör det motiverat att fundera över
den också från riksdagens talarstol.
Bl.a. har den idrottspolitiska utredningen fått
tilläggsdirektiv som handlar om hur statens stöd till
idrotten skulle påverkas om man väljer att bedriva
verksamheten utanför den ideella föreningens ram.
Jag tycker för min del att diskussionen så här långt
har handlat litet för mycket om den yttre ramen för
klubbarnas ekonomi och för litet om innehållet.
Hur man praktiskt hanterar samhällets stöd till id-
rottsrörelsen om ett antal elitklubbar väljer att bedriva
sin verksamhet i bolagsform bör inte vara något större
problem. Dels skulle det säkert gå att finna former
som gör att statliga och kommunala bidrag inte tillfal-
ler ren affärsverksamhet, dels utgör detta stöd en
obetydlig del av elitklubbarnas totalfinansiering. För
flertalet elitklubbar i hockey och fotboll utgör t.ex. de
statliga och kommunala bidragen mindre än fem pro-
cent av de totala intäkterna.
Den verkliga risken är en annan och betydligt all-
varligare. Om elitidrotten mer och mer betraktas som
ren affärsverksamhet tror jag att bredd- och ungdom-
sidrotten kommer att få svårare - inte lättare som det
ibland hävdas i debatten - att få de resurser som
krävs. I motsats till elitklubbarna i de publika sporter-
na kan breddidrotten inte förlita sig till stora sponsor-
och matchintäkter. De är i hög grad beroende av sam-
hällets stöd, liksom av lottköpare, programbladsan-
nonsörer och andra som på ideell basis är beredda att
hjälpa till. För att man skall fortsätta att få det stödet
är det nödvändigt att den samlade idrottsrörelsen kan
bevara en hög trovärdighet.
Jag befarar att många av dem som i dag på olika
sätt ideellt stöttar idrottsrörelsen inte längre anser det
vara lika angeläget om utvecklingen mot allt dyrare
spelarövergångar, penningpriser och månadslöner
fortsätter. Om affärsverksamheten dessutom bedrivs
med tvivelaktiga metoder där t.ex. skatteflykt utgör en
ingrediens, ökar inte precis denna trovärdighet.
Med andra ord handlar det om att se till att före-
ningarnas ekonomiska verksamhet sköts på ett sätt
som tål dagsljus. Det är kanske viktigare än i vilken
organisationsform det sker.
En annan uppenbar risk är att det som i dag är
svensk idrotts styrka, nämligen att bredd- och elitid-
rott samverkar till gagn för hela verksamheten, kan gå
förlorad. Kontrasten mellan ett fåtal elitklubbars af-
färsverksamhet och småklubbarnas bredd- och ung-
domsverksamhet blir helt enkelt för stor.
Fru talman! Med motiveringen att statens ekono-
miska stöd har så stor betydelse just för breddidrotten
och för barn- och ungdomsverksamheten sa Folkpar-
tiet nej till en fortsättning på den kraftiga neddragning
som riksdagsmajoriteten beslutade om förra året och
som nu innebär en nedskärning på ytterligare 5 miljo-
ner. Vi föreslog ett anslag som är 10 miljoner högre är
regeringens förslag.
Eftersom riksdagen redan tidigare beslutat om ra-
men för utgiftsområdet är jag förhindrad att yrka
bifall det förslaget nu.
Andra viktiga frågor som rör idrottsrörelsens
problem och möjligheter får vi anledning att åter-
komma till när vi ser resultatet av Idrottsutredningen.
Att idrottsrörelsen är en enastående tillgång och
att den kommer att spela en viktig roll också i framti-
den krävs det ingen utredning för att konstatera.