Fru talman! Utrikesministern inledde med att ta
upp frågan om barns och ungdomars situation och den
desperation som man känner framför allt från den
palestinska sidan men också från den israeliska sidan
med tanke på barn och ungdomar som tvingas växa
upp i en värld där de hela tiden skall tänka på sin
fysiska säkerhet.
Jag hade med en fråga om hur hälsotillståndet för
barn konkret påverkas. Enligt statistiken har hälsan
för palestinska barn i Gazaområdet försämrats sedan
Osloavtalet trädde i kraft. Sådana konkreta resultat av
en ekonomisk försämring måste verkligen uppmärk-
sammas. Det påverkar både rent fysiskt och psykiskt
den värld barnen i Mellanöstern växer upp till. Där
har även vi utanför området definitivt ett stort ansvar.
Jag vill påminna om en annan fråga som jag ser
som viktig och som jag inte fått något svar på. Det är
lagstiftningen gällande frivilligorganisationer i pales-
tinska områden, där flera av oss är djupt oroade inte
bara över kränkningar av mänskliga rättigheter från
palestinska myndigheter vad gäller användandet av
tortyr osv. utan också över det faktum att man inte
tänker acceptera frivilligorganisationernas fortsatta
arbete på det sätt det hittills bedrivits. Det är allvar-
ligt. Vi som har sett mycket av det goda svenska bi-
stånd - och från andra håll - som pågår framför allt
genom frivilligorganisationer vill värna det och för-
väntar oss att den svenska regeringen på något sätt
driver dessa frågor.
Jag vill återgå till frågan om palestinsk stat. Flera
har varit inne på det. Det är oerhört brådskande. Det
rör sig om att kanske inte alls ha någon tid kvar för att
kunna ha det politiska alternativet över huvud taget,
om man inte får ett omedelbart stopp för Israels ocku-
pation och fortsatta utbyggnad av bosättningar. Där
måste omvärlden agera mer kraftfullt.
Vad gäller möjligheterna via EU är handelsavtalet
kanske inte den rätta kanalen, men EU måste komma
in som en stark part. Jag tycker att man kan diskutera
om EU:s roll snarare borde vara att stötta den svaga
parten, den palestinska, som är utsatt för en ockupa-
tion eftersom Israel har USA:s starka stöd. Därmed
inte sagt att man skall ge upp kampen om USA:s stöd
och försöken att få USA att påverka och agera. Där
hoppas jag att utrikesministern återkommer till möj-
ligheterna inom FN när vi nu förlorade den första
möjligheten med generalförsamlingens uttalande.
Finns det möjlighet att komma tillbaka? Hur skall vi
kunna fortsätta att verka där? Jag menar att man inte
kan utesluta sanktioner i någon form. Det har uppen-
barligen varit så att man från israelisk sida inte har
lyssnat på en nästan entydig omvärld som agerat ge-
nom vänskapliga förhållanden och mycket kritiska
uttalanden om Israel. Vad återstår att göra? Det är
som sagt oerhört brådskande.
Till sist vill jag återupprepa frågan om Jerusalem.
Utrikesministern säger att av praktiska och realpoli-
tiska skäl har världssamfundet valt att de facto hota
Israels närvaro i västra Jerusalem. Vad gör man åt det
som händer just nu? Palestinierna fråntas successivt
rätten till Jerusalem. Vi vet att Jerusalem är en helig
stad för flera religioner, men det är också en hemvist
för människor som har bott där i generationer. Om-
världen kan inte stillatigande åse att Jerusalem håller
på att bli en helt judisk stad, trots omvärldens starka
fördömanden och trots att det enligt folkrätten enty-
digt sägs att detta inte bör vara fallet.