Fru talman! Jag vill tacka för svaret på interpella-
tionen från utrikesministern. Jag konstaterar att det är
välkommet att vi får en debatt här i den svenska riks-
dagen om fredsprocessen och möjligheten till fred i
Mellanöstern mellan israeler och palestinier.
Bakgrunden till interpellationen är det besök som
en riksdagsdelegation första veckan i maj gjorde i
Jerusalem och i de palestinska områdena. För många
av oss var det en omskakande upplevelse. Själv hade
jag inte varit i Israel sedan sommaren 1966, då jag
som ung student och som en stor vän av Israel och det
israeliska folket besökte landet. Jag återvände med en
väldigt positiv syn på Israel och på dess befolkning.
Men det land som man i dag återvänder till är mycket
annorlunda. Vi vet att den fortsatta ockupationen från
Israels sida skapat oerhört stora problem för det pa-
lestinska folket.
Jag tror ändå att många av oss som följt detta kan-
ske satt för stora förhoppningar till de fredsförhand-
lingar som inleddes och, får man väl lov att säga,
avslutades i och med Osloavtalet och handskakning-
arna i Washington i september 1993. Men att så klart
och tydligt se hur fredsprocessen i stort sett totalt
avstannat och hur människor framför allt på den pa-
lestinska sidan, men även på den israeliska sidan,
betraktade en fortsättning som nästan omöjlig var en
nattsvart upplevelse.
Därför känns det för mig och Vänsterpartiet samt,
tror jag, för samtliga som var närvarande viktigt att
Sverige fortsätter sina ansträngningar och att vi agerar
på alla tänkbara arenor för att få fredsprocessen att
komma i gång igen. För mig är det en viktig bakgrund
att Sverige genom Folke Bernadotte och flera andra
aktiva svenskar har spelat en viktig roll. I dag har vi
Sten Andersson som speciellt arbetar med frågan. Jag
menar att Sverige har ett särskilt och ett eget ansvar.
Kanske lyser det inte riktigt fram i svaret på interpel-
lationerna. Den svenska regeringen måste, menar jag,
ta ett aktivt samt ett större och ett mera engagerat
grepp om frågan.
Jag förstår mycket väl att utrikesministern inte kan
svara på så många frågor som här föreligger. Jag har
inte räknat dem, men jag vet att det är fråga om ett
stort antal. Det är förståeligt att inte alla kan hinnas
med. Flera av de frågor som jag betraktar som vä-
sentliga får inget svar.
Jag kan börja med frågan om FN:s roll. Det är litet
av en uppgiven inställning från den svenska regering-
en att tala om att fredsprocessen inte styrs av FN.
Men frågan måste återföras dit. Det är ändå FN som
måste agera. Den resolution som antogs av general-
församlingen i april och där Genèvekonventionen
åberopas måste enligt min mening vara vägledande.
Det gäller att driva på framför allt Israel, med tanke
på dess fortsatta ockupation, därför att Israel måste
fås till förhandlingsbordet.
En fråga som jag velat lyfta fram handlar om EU:s
roll. Utrikesministern pekar på det särskilda sändebu-
det. Men min fråga handlade inte bara om ett särskilt
sändebud utan också om möjligheterna att agera, t.ex.
via det handelsavtal som finns mellan EU och Israel.
Eller också kunde man diskutera detta när nu Israel
konsekvent vägrar acceptera omvärldens kritik och
dra sig tillbaka från ockuperade områden och från
Jerusalem. Vad återstår för omvärlden? Vi har förvis-
so ett stort ansvar. Vad anser regeringen om eventuel-
la sanktioner? Hur skall vi utöva påtryckningar gen-
temot Israel för att få i gång fredsprocessen och för att
få Israel att dra sig tillbaka från ockuperade områden?