Fru talman! Först vill jag tacka utrikesministern
för svaret, som ger en mycket god överblick över
svensk politik i förhållande till den här konflikten i
dagens läge. Men jag får nog säga som Eva Zetter-
berg. Jag hade alltså gärna sett att en hel del av de
frågor som vi ställt var mera konkret besvarade. Jag
inser hur svårt det är att svara på en del av frågorna,
men jag hade uppskattat svar på fler frågor. Kanske
kan debatten ge en del svar.
En erfarenhet från den resa som jag har gjort -
förmodligen har fler av resenärerna samma erfarenhet
- är att Osloprocessen är i fara. När man pratar med
framför allt palestinier, men faktiskt också med en hel
del israeler - jag stannade en vecka längre än vad
övriga i gruppen gjorde - får man en känsla av att
folk inte längre tror på Osloprocessen. Man säger att
det hade varit bättre att redan från början förhandla
till botten i stället för att ha den typ av förtroendeska-
pande upplägg som nu varit. Jag har själv litet svårt
att förstå det. Jag bara konstaterar att detta är den
reaktion som jag mött hos de flesta. Det är ytterligt få
som ger Osloprocessen sitt stöd. Det stödet kommer
från dem högst upp, på båda sidorna. Detta är väldigt
oroväckande. Det här innebär alltså att det inte finns
något folkligt stöd och att stödet en bit upp bland de
politiker som sysslar med fredsprocessen är svagt.
Vad är då alternativet till Osloprocessen? Ja, det
är svårt att se vad det skulle vara.
Genom Likuds agerande har man brutit ned för-
troendet mellan parterna. Processen byggde ju på att
parterna hade förtroende för varandra. Palestinierna är
dock en mycket svag part, och israelerna är en mycket
stark part. När förtroendet mellan dessa parter är
borta hamnar den svagare parten i en fullständigt
omöjlig förhandlingssituation. Det leder till att läget
nu är förändrat. Det förs inga bilaterala förhandlingar.
Det skall bli mycket intressant att se hur det är möjligt
att få i gång förhandlingarna igen. När jag var där
nere skulle USA, påstods det, göra ett försök att ge
sig in i de kommittéer som förhandlar. Jag vet inte hur
det är med den saken. Möjligen är en väg att amerika-
narna deltar i själva förhandlingsarbetet.
Jag återkommer till första frågan i min interpella-
tion: Vilken är enligt svensk uppfattning USA:s roll i
den här förhandlingsprocessen, och vilken är EU:s
roll? Att USA skall vara medlare är väl ganska up-
penbart. Men är det helt säkert att EU skall vara det
som det nu är? EU skulle kanske i mycket större ut-
sträckning stödja palestinierna, eftersom de i det nya
läget är en mycket svag part.
Sedan några ord om bosättningspolitiken. Trots
Osloavtalet fortsätter utbyggnaden av bosättningarna.
Såvitt jag förstår står bosättningarna i strid med Oslo-
avtalet, särskilt med tanke på gjorda uttalanden om att
stoppa bosättningarna. Detta har fått konsekvenser i
landskapet. Palestinierna bor nu mer eller mindre i
"hemländer" i form av mosaiklandskap åtskilda av
israeliska säkerhetszoner och av israeliska vägar. Det
är klart att det föder en enorm frustration bland pales-
tinierna när de ser att de inte kan röra sig och när de
inte ser att det finns ett sammanhängande område.
Sanningen är att palestiniernas situation på marken
var bättre innan fredsprocessen började än vad den nu
är. Nu är den nämligen mera reglerad än någonsin.
Man har väldigt svårt att röra sig. Man undrar vad den
israeliska avsikten egentligen är.
Vad kan Sverige göra för att få stopp på den här
bosättningspolitiken? Finns det möjligen svenska
företag eller EU-företag som säljer material eller
varor eller som deltar med konsult- eller experttjäns-
ter när det gäller den utbyggnad av bosättningar och
förbifartsvägar som är aktuell? Jag hoppas verkligen
att det inte är så och skulle bra gärna vilja veta hur det
förhåller sig. Jag undrar alltså om den svenska rege-
ringen vet något om detta.