Fru talman! Eftersom det i de interpellationer som
har ställts till utrikesministern återfinns frågeställ-
ningar om svenskt agerande via den europeiska unio-
nens handelsavtal med Israel, och det också under
interpellationsdebatten här har framförts tankar på
bojkottaktioner, explicit från Miljöpartiets deltagare
och implicit från en annan deltagare, Vänsterpartiets
Eva Zetterberg, tycker jag att det vore angeläget om
utrikesministern här tydligt kunde markera mot varje
tanke på att Sverige på något sätt skulle agera initia-
tivtagare till eller deltagare i handelspolitiska boj-
kottaktioner mot den enda demokratiska statsbildning
som finns i det här området.
När detta är sagt vill jag säga att det givetvis inte
finns något alternativ till den fredsprocess som tog sin
början i samband med Osloavtalet. Jag tycker i likhet
med övriga deltagare i debatten att det är oerhört
angeläget att Sverige dels tar varje tillfälle i akt för att
påtala de kränkningar av mänskliga rättigheter som
sker, dels försöker utnyttja de positioner vi har i FN,
EU och annorstädes för att främja fredsprocessen.
En viktig utgångspunkt är att man lever upp till de
formella punkterna i Osloavtalet. Här är det ett be-
kymmer med det avbrutna säkerhetssamarbetet liksom
det är ett bekymmer, som Håkan Holmberg nämnde,
att man fortfarande inte har verkställt upphävandet av
den paragraf i PLO-stadgan som förutsätter att stats-
bildningen i Israel upphör. Samtidigt har det inte
minst från israelisk sida skett en väldig fokusering på
Osloavtalets formella punkter. Sanningen är antagli-
gen den att problemet i dag är ett annat, nämligen att
man inte lever upp till andan i avtalet, att försöken att
vidta olika typer av förtroendeskapande åtgärder har
uteblivit, inte minst från israelisk sida. Det finns i dag
en brist på ledarskap som jag tror i hög grad bidrar till
den situation som fredsprocessen nu befinner sig i.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att jag än-
då kan utläsa i utrikesministerns svar parternas eget
ansvar för fredsprocessen. Vad vi i omvärlden kan
göra är att främja den, att bidra till att den får ny fart,
men det är ytterst ett ansvar för parterna. Det gagnar
sannolikt inte fredsprocessen i Mellanöstern om Sve-
rige eller andra utomstående länder i dag skulle göra
entydiga ställningstaganden i just sådana frågor som i
avtalet har förutsatts bli föremål för överläggningar
mellan de inblandade parterna.