Fru talman! Läget med den avstannade fredspro-
cessen i Mellanöstern är mycket allvarligt. Det ser vi
alla när vi följer medierna och känner oron. Man
känner det ännu mer när man besöker området, vilket
flertalet deltagare i debatten har gjort nyligen. Jag var
själv för ett år sedan i Israel och i det palestinska
området.
Det är naturligtvis frustrerande för inte minst den
unga palestinska befolkningen som känner att det
framtidshopp som den för ett år sedan hade nu har
snöpts. Det handlar inte bara om att blockeringen
innebär status quo, dessvärre flyttas saker och ting
tillbaka på ett negativt sätt. Bosättningspolitiken fort-
sätter. De vägbyggen som delar områden fortsätter.
Det här är på ockuperade områden där detta enligt
folkrätten inte skulle få vara möjligt att göra. Av-
spärrningarna innebär att alltfler människor mister sin
utkomst. Det är ett socialt och ekonomiskt tryck på
den palestinska befolkningen som väldigt lätt kan leda
till explosioner. Det här är farligt.
I debatten här kan vi konstatera att grundvalarna
för vår Mellanösternpolitik är vi helt överens om.
Sedan finns det vissa nyanser. Jag hade mycket gärna
lämnat ett mycket längre svar till interpellanterna för
att svara på alla frågorna. Jag kan också tala om att
mina tjänstemän förberedde ett dubbelt så långt svar
som det jag nu läste upp, men debattreglerna är såda-
na att jag inte får avge ett så långt svar. Vi får hålla
oss till reglerna.
Vad kan vi då göra? Bilateralt har Sverige haft,
och har, ett stort engagemang. Det är numera allmänt
känt att det fram till för ett år sedan i Sverige pågick
förhandlingar, som var mycket hemliga, mellan pa-
lestinier och israeler. Det var ett uttryck för den
svenska regeringens engagemang att vi var värdar för
den typen av samtal, som skulle handla om avtalet för
de framtida relationerna mellan Israel och palestinier-
na och en lösning på frågorna. Nu avbröts detta ge-
nom att valutgången blev sådan att det kom till en ny
regering i Israel. Sedan har det inte varit möjligt att
fortsätta den här typen av samtal som måste bygga på
förtroende mellan parterna.
Sverige fortsätter naturligtvis i alla fall med de
kontakter vi har med såväl den israeliska regeringen
som palestinska myndigheter. Inte kanske bara den
israeliska regeringen: jag tror att det är viktigt med
kontakter med hela det israeliska samhället.
Vi är också en stor biståndsgivare till palestinier-
na. Vi ger i det sammanhanget inte bara stöd åt pales-
tinierna och utvecklingen där utan ställer också krav
på att mänskliga rättigheter skall respekteras, att ter-
rorismen skall bekämpas. Vi har vidare ett treparts-
samarbete mellan Sverige, Israel och Palestina på
biståndsområdet som i det här sammanhanget kan
vara positivt att peka på och där Pierre Schori nyligen
fick höra att Israel är nöjd med det samarbetets ut-
veckling.
Från EU:s sida går det inte att använda det aktuel-
la handelsavtalet, det är inte ratificerat av alla länder,
det är inte i kraft. Men EU kan på många andra sätt
påverka Israel och för den delen även Palestina, och
det gör det också. Vad det handlar om är mest politisk
påverkan. Att nu tala om sanktionskrav är ett stickspår
som är orealistiskt, det är inte den vägen vi skall gå.
EU är viktigt. USA är naturligtvis också en viktig
part, framför allt när det gäller relationerna till Israel.
På det viset har vi litet olika roller, men båda måste
föra en balanserad politik som stämmer med både
israeler och palestinier.
Jag får återkomma till FN-frågorna i nästa replik.