Fru talman! Jag vill först uttrycka min tacksamhet
över att utrikesministern inte har ställt sig bakom
några idéer om eventuella sanktioner mot israelerna.
Det skulle vara oerhört olyckligt i det här läget. Jag
har själv starkt förvånat mig över att humanitära or-
ganisationer efter hemkomsten från vår resa har ut-
tryckt en önskan om att man skulle överväga sådana
mått och steg.
Jag anser att sanktioner är ett trubbigt instrument.
De flesta av oss vill ta till sådana endast i absolut
yttersta nödfall. Om sanktioner skulle användas i det
här fallet är jag övertygad om att de i första hand
skulle drabba Gazas och Västbankens barn, och det är
det ju ingen som önskar. Vi önskar ju inte heller att
barn i Israel skall drabbas av sanktioner. Dessutom
anser jag att sanktioner vore ett alldeles felaktigt
medel i den här situationen. Det skulle vara den abso-
luta dödsstöten åt det som finns kvar av fredsproces-
sen, det är jag helt övertygad om.
Det nämndes här att det som man hade önskat
skulle tas bort ur PLO:s stadgar när det gäller utplå-
nandet av Israel fortfarande finns kvar, även om det
har beslutats att det skall tas bort. Jag tycker att det är
någonting som man inte får negligera. För att israeler-
na verkligen skall tro att palestinierna menar allvar
med att man skall kunna leva sida vid sida i fred
måste det absolut bort ur PLO-stadgan. Det är någon-
ting som vi från svensk sida skulle kunna påpeka.
En annan sak som har lyfts fram här - vilket också
utrikesministern nämnde - är att det är viktigt att man
samarbetar om säkerhetsanordningarna. Detta var en
sak som ingick i Osloavtalet.
Det är också någonting som man då kan kräva av
palestinierna, dvs. att de ställer upp på att samarbeta
om säkerhetsanordningarna. Samtidigt skall det na-
turligtvis ställas krav på Israel, som vi har hört många
nämna här.
Jag har också funderat över någonting som ibland
lyfts fram från israelisk sida när det gäller en grund
för brist på förtroende, och det är det som brukar
beteckna som fasplanen. Den bestod från PLO:s sida
av att man skulle utropa ett självstyrande eller ett fritt
Palestina och att man skulle börja göra det i de områ-
den som nu är självstyrande. Det har också skett. Men
sedan har man också talat om en andra fas, där man
skulle gå vidare med de områden som nu är Israels.
Arafat nämnde denna fasplan bara några dagar innan
Osloavtalet undertecknades, som någonting som man
skulle gå vidare med och som var helt i enlighet med
det man ville verka för. Sådana uttalanden är natur-
ligtvis inte förtroendeskapande. Det är viktigt att båda
sidor uttalar sig på ett sådant sätt att förtroende skapas
för fredsprocessen.
Jag undrar om inte just det faktum att Stockholms-
förhandlingarna, som utrikesministern nämnde, var
hemliga och att det som hände innan Osloavtalet
skedde var hemligt, betydde oerhört mycket för fram-
gången. Om hela världen lägger sig i tror jag att förut-
sättningarna för en fredlig uppgörelse minskas i stället
för ökas.