Fru talman! Jag har fått många indikationer på att
israeler i dag inte längre är rädda för Israels existens.
Däremot är de rädda för sin egen personliga frihet.
Därför tycker jag att det är motsägelsefullt när den
israeliska regeringen för en politik där det inte finns
en säker och trygg gräns mellan Israel och de ockupe-
rade områdena. Det finns ingen säker och trygg gräns.
Jag kan ge ett exempel.
En kompis till mig heter Rania, är 22 år och är lä-
karstuderande. Hon pluggar i Abu Diz, som ligger i
västra Jerusalem. Hon är där illegalt. Hon kommer
egentligen från Gaza. Hon började plugga på Väst-
banken därför att utbildningen finns där. När hon
skall ha praktik skall hon in till östra Jerusalem, som
är en del av Israel. Abu Diz ligger utanför det som är
en del av Israel. Hon går över Oljeberget. Ibland tar
hon en väg, men ibland finns där en checkpoint, och
då kan hon inte gå på vägen utan går via olika hus
eller över markerna. Rania var med och visade dele-
gationen runt i gamla staden.
Som palestinier tar man sig från Västbanken in till
Israel hur lätt som helst. Det finns inte en gräns. Där-
emot kan man bli stoppad, hamna i fängelse och få
böter på 500 dollar om man blir tagen. Men det går
att komma in.
Jag brukar ibland ställa frågan: Varför talar ingen
om allt det våld som inte finns, om alla de unga pa-
lestinier som lever i en situation där de inte ens kan
röra sig fritt, kanske inte ens plugga eller träffa sin
familj - som Rania, som har starka familjeband?
Varför talar ingen om allt våld som inte finns? Varför
garanterar inte Israel en säker gräns mellan Västban-
ken och Israel? Det skulle trygga israelernas personli-
ga frihet mycket bättre än med den politik som man
nu för.
Jag tror att bakgrunden till detta är att Israel har
för avsikt att annektera stora delar av Västbanken till
Israel. Man vill inte annektera hela området, därför att
man måste då ge den palestinska befolkningen med-
borgarskap i den israeliska staten. Då skulle Israel
inte längre vara en judisk stat, därför att judarna
skulle inte vara i majoritet i det området. Man vill ha
en sorts blandning av ockupation och annektering.
Den här politiken har pågått ända sedan 1993 i en
rasande takt. Här måste det internationella samfundet
och Sverige agera.
Jag vill fråga om utrikesministern inte kan övervä-
ga sanktioner. Jag tror inte att sanktioner egentligen är
det allra bästa, men just nu måste man få stopp på den
utveckling som nu sker. Att överväga sanktioner i
någon form tror jag skulle vara en signal till Israel.
Man lyssnar inte i dag på ord från det internationella
samfundet, och man bryter mot folkrätten och olika
internationella konventioner.
Jag har inte fått något svar på den fråga som jag
ställde till utrikesministern om bistånd, om utrikes-
ministern kan tänka sig att ställa krav på det bistånd
som man ger till den palestinska myndigheten, om
man också kan ställa krav på att den palestinska
myndigheten skall garantera yttrandefrihet och orga-
nisationsfrihet.
Man skall inte glömma bort att delar av den hård-
föra militanta inställning som den palestinska myn-
digheten har gentemot sin egen befolkning också är
ett krav på Israels regering. Israel ringer hela tiden
och säger att man borde ta tag i olika personer. Israel
har som ockupationsmakt tidigare brutit mot mänskli-
ga rättigheter genom att gripa människor utan att hålla
rättegång. Nu har man gett den rollen till den pales-
tinska myndigheten, som enligt Osloavtalet skall följa
det här.
Vad tänker utrikesministern göra där?