Herr talman! Vi måste återvända till den fulla sys-
selsättningens politik. Det kan låta konservativt till-
bakablickande, men det ska inte uppfattas så. Världen
har ändrats. Det krävs en ny vänsterpolitik för en ny
tid. Den statliga ekonomiska politikens nuvarande
redskap är viktiga men otillräckliga. Vi har sett stora
företag över en natt fatta beslut som slår sönder pri-
vatekonomin för tusentals människor, samtidigt som
beslutsfattarna får väldiga bonusar.
Vi måste våga ha en bredare debatt om ägandet
och makten. Makten över ekonomin ska ligga i hela
folkets händer. Det har kallats för ett återfall i kom-
munism när vi har envisats med den frågan. Men i så
fall har hela svenska arbetarrörelsen varit kommunis-
tisk åtminstone fram till den senaste socialdemokra-
tiska programrevisionen i höstas.
En stark demokrati kräver starka offentliga finan-
ser. För första gången på många år har vi en offentlig
nettoförmögenhet, dvs. de offentliga tillgångarna är
större än skulderna. Vi vänsterpartister har bidragit
till det. Förr anklagade man oss för överbudspolitik.
Vi vet att ni andra granskar oss. Vi räknar på varje
krona. Vi skulle aldrig låtit de moderata och kristde-
mokratiska motioner som behandlas i detta betänkan-
de passera. Era besparingar är luft. En karensdag till
kan kanske kortsiktigt få några till att gå till jobbet
sjuka. Men i det långa loppet leder det till större sjuk-
vårdskostnader. Er enda rejäla pluspost i budgeten är
utförsäljning av statliga företag. Ni tycks tänka som
han som satte guldklockan på pantbanken, fick peng-
ar i fickan och trodde att han blivit rikare.
Att Moderaterna inte vill ha offentligt sparande är
logiskt eftersom inget bäddar så bra för högerpolitik
som förstörda offentliga finanser. Det såg vi i riket i
90-talets början och i Stockholm nu. Men ni har fått
problem. En utredning slår fast att ett medlemskap i
EMU ställer krav på ännu större offentliga överskott
än de 2 % av BNP som vi har som mål i dag. Sänker
vi statsinkomsterna, som ni moderater vill, har vi i
EMU inga vapen mot de kriser som kommer. Hur,
Gunnar Hökmark, ska ni hantera det?
Till Socialdemokraterna vill jag säga: Varför ska
vi späka oss extra med en ännu hårdare budgetpolitik
för att kunna gå in i en union som ändå innebär för-
svagade möjligheter att avvärja kriser? Två fackföre-
ningsekonomer har nyligen visat att det behövs 6 %
öppen arbetslöshet för att klara EMU:s inflationsmål.
Låg arbetslöshet kräver att vi säger nej till EMU. Är
det i denna vetskap som ni undviker att debattera
EMU?
Mer måste göras för att klara sysselsättningsmålet.
Vi har enats om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommuner och landsting i år. Det är bra men otill-
räckligt. Kommunernas och landstingens ekonomi
blir sämre 2003 och 2004 än i år. De lär knappast
våga tidigarelägga anställning av personal nu som de
inte har råd att avlöna därefter.
Ett rejält bidrag till sysselsättningen kräver att
stödet permanentas. Flera händer och klappande
hjärtan i vård och omsorg är det effektivaste sättet att
bekämpa stress och sjukskrivningar. Ge besked nu!
Jag får också beklaga att finansministern inte är här.
Jag ställer frågan till Janne Bergqvist och hoppas att
den förmedlas till Bosse Ringholm: Ge besked nu,
eller duger inte riksdagen som plats för offentliggö-
rande? Måste det till en partikongress?
Vi måste också göra mer åt de stora klass- och
könsklyftorna. Handel, hotell och restaurang utgör
tillsammans med vård och omsorg en mycket stor del
av kvinnors arbetsmarknad med låga löner. Lönesätt-
ningen i kommuner och landsting är en huvudför-
klaring till att kvinnor i genomsnitt tjänar långt mind-
re än män. Inga jämställdhetslagar i världen räcker
för att bryta detta mönster som är en del av samhällets
könsmaktsordning.
Vi har föreslagit att vi i ett första steg under
kommande mandatperiod ger kommuner och lands-
ting ett ökat utrymme på 10 miljarder kronor så att
man där kan teckna avtal som ger de stora kvinnodo-
minerade yrkesområdena inom offentlig sektor rejäla
lönepåslag. Vi hävdar att det finns ett samhällseko-
nomiskt utrymme för det. Överskottet i de offentliga
finanserna lär hamna totalt minst 50 miljarder kronor
över budgetmålet på 2 % av BNP över den femåriga
konjunkturcykeln 1999-2003.
Göran Persson tycks ha sagt på Landstingsför-
bundets kongress i går att de 10 miljarderna dels är ett
slagord, dels att det är för lite pengar. Vilket är det nu
då? Är det ett slagord eller är det för lite pengar? Det
är för lite pengar, men det är vad vi tycker att vi an-
svarsfullt kan få fram. Det är ett realistiskt förslag.
Det kan genomföras.
Det behövs också andra beslut för att stärka eko-
nomin för dem som har lägst inkomster. Debatten om
fastighetsskatten har handlat för lite om hyresgäster-
na. Vi har pressat ned skatten på hyreshus, men det
krävs mer. Vi måste ha fler billiga hyreslägenheter.
Att inordna tandvården under högkostnadsskyddet
och höja de lägsta pensionerna är andra exempel på
åtgärder med god träffsäkerhet. Det är svårt att förstå
de borgerliga partier som tycker att det är viktigare att
ta bort förmögenhetsskatten och ge kraftiga inkomst-
skattesänkningar till miljonärer.
Borgarna påstår att sänkta skatter är universalme-
dicinen för fler jobb. Men de har fel. När hemmafru-
arna strömmade ut på arbetsmarknaden på 60- och
70-talen betalade de också in mer i skatt. En arbetslös
som får ett jobb i näringslivet betalar in ungefär
100 000 mer i skatt och sparar in lika mycket i bidrag.
I Sverige är andelen sysselsatta av den vuxna befolk-
ningen 10 % högre än genomsnittet i EU. Främst
beror det på att vi har mobiliserat en högre andel
kvinnor i förvärvsarbete. Full sysselsättning går väl
att förena med ett solidariskt skattesystem. Jämställd-
het är produktivt.
Borgare älskar att påstå att Sverige har fallit i väl-
ståndsligan. Men de väljer noga sina jämförelseperio-
der för att de ska passa egna syften. Som vi visar i
betänkandet föll vi mellan 1947 och 1997 från plats 6
till plats 8 bland OECD-länderna räknat i BNP per
capita. Men vi ökade från 60 % till 80 % jämfört med
USA. Sedan dess har vi troligen stärkt vår position.
Enligt FN har vi världens bästa livssituation för kvin-
nor. Räknar vi med det och med miljöskulden är vi
troligen i fatt.
Men jag vill inte blomstermåla. Stora brister finns
i vård och skola. Vi har stora klassklyftor, stora köns-
klyftor, stora regionala klyftor. Den ekonomiska
makten är extremt skevt fördelad. Man frågar oss
vänsterpartister hur vi kan samarbeta om en politik
som leder till sådana följder. Mitt svar är att klyftorna
till största delen bestäms av krafter som politiken inte
råder över. Det är därför maktförhållandena måste
ändras.
Om inte vi samarbetat med regeringen hade den
samarbetat med borgerliga partier. De som minns
åren 1995-1998 vet att en sådan politik blir mer
orättvis. Nästan alla socialdemokrater säger sig vara
stolta över det som har genomförts nu. Men alla de
sakerna har de först sagt nej, nej, nej till i förhand-
lingar med oss. Vi gav inte upp. Vi pressade fram
högre anslag till skolan. Vi pressade fram höjd a-
kassa.
Vi drog Bosse Ringholm allt vad vi kunde i väns-
terarmen. Det skedde i de slutna förhandlingsrummen
på Finansdepartementet. Det var osynligt för väljarna.
Av bl.a. det skälet måste vi ändra formerna för sam-
arbetet så att det blev mer öppet. Nu kan vi bara hop-
pas att vi blir trodda i valrörelsen. Utan en starkare
vänster som kan dra socialdemokrater i vänsterarmar
kommer Hökmark, Odell, Alf Svensson och deras
kolleger att dra dem hårt i andra armen. Då dras de
ned i högerträsket.
Till sist vill jag tacka mina utskottskamrater och
finansministern - när han kommer - för samarbetet.
Vi möts i valrörelsen och kanske nästa år i fotbolls-
matchen mellan regering och opposition. Jag hoppas
att ni socialdemokrater då har kommit så långt med
feminism att också ni har ett tvåkönat lag. Vi borde
spela ihop då - ett röd-grönt tvåkönat lag med lika
många tjejer som killar.
Kanske får jag skryta med att Anders Svensson
faktiskt har varit med i Gullhedens IK, min fotbolls-
förening, när jag har spelat i Old Boys-laget. Jag
kanske kan övertala honom att komma och träna oss
- ett röd-grönt lag, en röd politik för en grön miljö.
Inte kan vi spela som landslaget i Japan och Sydko-
rea, men kvaliteten höjs väsentligt om politiken är
röd, grön och feministisk.