Fru talman! Jag är socialdemokrat, och jag tror att
min dröm om framtiden är ungefär densamma som de
allra flesta svenskar har. Jag vill att mina nära och
kära ska ha en chans att leva ett tryggt och gott liv.
Men då måste vi också fråga oss: Kan vi hålla ihop
Sverige och skapa ett land där både ung och gammal
kan leva ett rikt och aktivt liv, ett Sverige där alla är
delaktiga och får chansen att pröva vingarna, ett folk-
hem där rättfärdigheten bor och där vi också sträcker
ut våra händer över gränserna i solidaritet med de
fattiga och förtryckta folken? Jag tror att vi kan det,
och jag vill ta den goda miljön som ett exempel.
Som Yvonne Ruwaida tog upp i sitt inlägg har
riksdagen ställt upp miljökvalitetsmål som ska vara
uppnådda inom en generation. När det gäller att be-
gränsa klimatpåverkan är tidsperspektivet betydligt
längre.
Riksdagen har också bestämt delmål och etappmål
på vägen dit, dvs. till en situation där våra miljöpro-
blem i stort sett är lösta. Och det är på allvar. Vi för-
söker nu se till att det ska myllra av åtgärder på vägen
dit och att vi också ska driva på det internationella
samarbetet.
Jag ser ibland de 15 miljökvalitetsmålen som att
de kastar framtidens ljus över nuet, över dagens situ-
ation. De ger ett slags hopp om att långsiktigheten ska
segra över kortsiktigheten, att vi ska bruka dagens
resurser på ett sådant sätt att vi inte försämrar för
kommande generationer utan tvärtom förbättrar vill-
koren och förutsättningarna för framtiden.
Miljömålen utmanar den kortsiktighetens tyranni
som så ofta får styra våra liv. Jag tycker mig se att
miljöarbetet har fått en ny lyster. Vi har en vision, vi
har en plan och vi har en arbetsmetod.
Om vi kan göra tydligt att det går att till nästa ge-
neration, till våra barn och barnbarn, lämna över ett
land med frisk luft, rent vatten, rik natur och giftfri
miljö och visa på vad som behövs för att klara det, då
är jag övertygad om att svenska folket med glädje
ställer upp, även om det innebär nya krav på hur vi
ska leva och verka i Sveriges land.
Mats Odell meddelade här förut att det hade sagts
i TV att målen inte kan uppnås, och det byggde på att
Miljömålsrådet hade lämnat en rapport till regeringen
i tisdags. Jag vet och kan ge besked, därför att jag är
ordförande i Miljömålsrådet och har varit med och
tagit fram rapporten och överlämnat den till regering-
en. Vi höll presskonferens i tisdags.
Det finns svårigheter för framför allt 4 av de 15
miljömålen, och det är uppenbart att det krävs mycket
stora ansträngningar för att klara dem inom den upp-
satta tidsramen. Men vi säger inte i Miljömålsrådet,
och vi är eniga, att det inte skulle kunna gå att klara
miljömålen. Jag tror att vi kan klara dem. Men det är
klart att det kommer att krävas många ytterligare
insatser och åtgärder innan vi är framme. Det är all-
deles uppenbart och understryks i rapporten. Men
rapporten säger inte, såsom Mats Odell formulerar
det, att vi ser att miljömålen inte uppnås. Jag tror att
vi kan klara dem.
Låt mig få göra ett litet tillägg i sammanhanget.
Det vi pekar på som det mest akuta problemet just för
tillfället är miljömålet hav i balans, levande kust och
skärgård, där utvecklingen gått åt fel. Därför är det
glädjande att regeringen nu ger beskedet att man
omedelbart kommer att tillsätta en havsmiljökommis-
sion för att ta upp de här frågorna.
Vi ska ta vara på varandra, värna välfärden och
hushålla med naturen. Men då måste vi också ha en
stark och sund ekonomi så att vi har handlingsfrihet
och handlingskraft. Då måste vi ha en ekonomisk
politik som inriktar sig på arbete, rättvisa och välfärd,
en politik som inriktar sig på en hållbar utveckling.
Tack vare att vi nu under flera år tålmodigt har
arbetat bort underskotten i de offentliga finanserna,
kunde vi nu, till skillnad från de flesta andra länder,
möta den internationella lågkonjunkturen med en
expansiv och kraftfull finanspolitik. Vi har ju över-
träffat saldomålen de senaste åren med sammanlagt
över 160 miljarder. Utgiftstaken har vi klarat varje år.
Under den period vi har haft utgiftstak har vi klarat
utgiftstaken med nästan 40 miljarder kronor tillgodo.
I budgeten för 2002 satsade vi 44 miljarder kronor
i reformer och skattesänkningar. Trots alla varsel har
arbetsmarknaden utvecklats förvånansvärt väl. I maj
var den öppna arbetslösheten klart under 4 %, och vi
hade färre arbetslösa än vid motsvarande tid för ett år
sedan. Men det är klart att det finns en del som man
kan vara oroad över, och en sak som man kan vara
oroad över är de borgerliga budgetalternativen. Jag
ska återkomma till det.
Gunnar Hökmark visade här i talarstolen att han
trivs bra som oppositionspolitiker. Moderaterna har
gett valarbetarna rådet att i varje inlägg gå till an-
grepp mot Socialdemokraterna minst 70 % av tiden,
och Gunnar Hökmark lyckades väl med detta. Han
överträffade det med råge. Han klagade över frånva-
rande socialdemokrater, och det är naturligtvis bra om
man är närvarande i och för sig. Men att 73 av de 81
moderaterna var frånvarande när han höll sitt tal be-
kymrade honom inte, och vi kanske inte ska döma
dem för hårt heller.
Moderaterna har också startat en kampanj där de
försöker sig på att jämföra socialdemokratiska och
moderatstyrda kommuner. Det är ju ett väldigt skevt
och felaktigt material. Det visade sig inte minst i
gårdagens debatt. Först och främst är ju inte lands-
tingen med, där moderatledda Skåneregionen och
Stockholmslandstinget står för över 80 % av under-
skotten. De går med 3 miljarder i underskott. Och
kreditvärderingsinstituten har ju sänkt kreditvärde-
ringen för Stockholmslandstinget, något som innebär
ökade räntekostnader för skattebetalarna att betala.
När det gäller jämförelsen mellan kommunerna
framgick det i gårdagens debatt att det är fel uppgifter
man redovisar. Att Motala skulle ha högre arbetslös-
het än riket är helt felaktigt. Jämförelsen som gjordes
i gårdagens debatt visar att moderatledda Falun har
både högre skatt och högre arbetslöshet än Motala,
som användes i Moderaternas exempel.
Sedan är det ju rent metodiskt också tveksamt att
på det ytliga och lättvändiga sättet jämföra t.ex. uni-
versitetsorter med glesbygdskommuner. De har ju
helt olika förutsättningar. Har man förmånen att ha ett
stort kraftfullt universitet med en expanderande och
dynamisk forskning, kan man klara mycket av kom-
munens utveckling utan att egentligen behöva an-
stränga sig, därför att det finns en sådan oerhörd kraft
i dessa stora forskningsuniversitet. Det är mycket
svårare att klara en del av problemen i en glesbygds-
kommun som inte alls har de här förutsättningarna.
Det måste man ju också ta med i bilden. Många
gånger gör de kommuner som inte kan redovisa så
goda resultat därför att de inte har lika många högin-
komsttagare och inte lika många universitetsutbildade
ett väl så gott arbete som man gör på andra ställen.
Det är min kommentar i det sammanhanget.
Tiden går. Därför vill jag bara ta ett exempel på
hur lättsinnigt hopkomna de borgerliga budgetalter-
nativen är. Det visar sig att alla fyra borgerliga partier
tillgodoräknar sig de 20 miljarder i inleveranser från
Riksbanken som ni protesterar mot. Vad gör ni då när
ni upptäcker att ni har tillgodoräknat er 20 miljarder
som ni inte vill ha med i era budgetar? Säger ni att det
var ett misstag, att ni ska försöka rätta till det, dvs. tar
ni ansvar för er egen budgetpolitik? Nej, det sorgliga
inträffar nu att de borgerliga smiter från sitt ansvar att
presentera trovärdiga budgetalternativ. I stället hittar
de på allsköns undanflykter och skyller ifrån sig på
andra.
Mats Odell försökte förklara bort de gapande hå-
len i kristdemokraternas budgetförslag med att fi-
nansministern skulle ha "smugit in" pengarna i re-
geringens budgetförslag och att han därför inte kände
till att de var inräknade. Men i så fall måste han ha
slutat läsa innan han kom just till avsnittet om stats-
budgetens inkomster i första delen av budgetproposi-
tionen, för där står det tydligt och klart om den här
extraordinära utdelningen.
Lena Ek skyllde på något som hon kallar för riks-
dagens arbetsmodell. Men på vilket sätt skulle riks-
dagens arbetsmodell tvinga Centerpartiet att räkna in
de 20 miljarderna i sitt budgetalternativ om de inte
vill ha dessa pengar med? Det är ju ni själva som
bestämmer om ni ska räkna in dem eller inte. Ni er-
känner inte öppet att det var ni som gjorde misstaget.
I stället skyller ni på något som ni kallar för riksda-
gens arbetsmodell.
Sedan är den reaktion som har kommit att vi får
väl öka utförsäljningen av statliga bolag för att kom-
pensera detta. Det har jag hört att det glunkats om på
sina håll. Men vilket ansvar tar ni då inför skattebe-
talarna? Varför ska man forcera utförsäljningen av
våra gemensamma tillgångar i ett läge där börskur-
serna är så låga att man riskerar en stor förlust för
skattebetalarna?
I det sammanhanget vill jag också ställa en fråga
till Folkpartiet. Folkpartiet är extremt när det gäller
att tillgodoräkna sig ränteinkomster vid utförsäljning
av statliga företag. Ni tillgodoräknar er dubbelt så
mycket som övriga oppositionspartier på samma
summa av utförsäljningar, alltså fem miljarder kronor
mer. Nu skulle jag gärna vilja att Karin Pilsäter redo-
visar: Vad är det som gör att ni får dessa fantastiskt
goda ränteeffekter som inga andra partier tycker att
de kan tillgodoräkna sig?
Med dessa ord vill jag yrka bifall till finansut-
skottets förslag.