Herr talman! Ärade ledamöter och åhörare! Det är
så här alldeles efter hägg och syren examenstid också
för regeringens ekonomiska politik. Det är en debatt
om den som vi för i dag med anledning av betänkan-
det FiU20. Jag skulle vilja börja med att yrka bifall
till reservationerna 1 och 4, så att jag inte glömmer
det.
Hur ser det då ut i Sverige i dag? De regionala
klyftorna mellan olika stadsdelar, olika kommuner
och olika landsdelar har ökat under mandatperioden.
När Nordiska rådet för en tid sedan värderade de
nordiska ländernas ekonomi och pekade ut de tio
sämsta regionerna i Norden framgick det att 8 av 10
av de regioner som tappat i växtkraft låg i Sverige.
De fattigaste kommunerna har i dag en skattekraft
som ligger 25 % under genomsnittet medan de rikaste
kommunerna har en skattekraft som ligger 80 % över
genomsnittet, och dessa klyftor ökar. Ansvaret för det
här har regeringen, för de regionala klyftorna har ökat
under en period av historiskt sett unik högkonjunktur.
Sex år av oöverträffad tillväxt har förspillts.
Den sociala klyvningen syns i rapport efter rapp-
ort från olika frivilligorganisationer och olika statliga
myndigheter och verk. Det handlar om de fattiga
barnen och om de fattiga barnfamiljerna. I dag, efter
sex år av högkonjunktur, lever nästan vart femte barn
i familjer som inte har några ekonomiska marginaler.
Den sociala klyvningen syns också i att löneskillna-
derna mellan kvinnor och män har ökat med 1 000 kr
i månaden sedan 1998.
Det här är inte en politik som enar landet och som
hjälper dem som har det svårt. Det är en politik som
ökar de sociala och regionala klyftorna och faktiskt
också ökar den olikställighet och de klyftor som finns
mellan män och kvinnor.
Såväl regeringens skattesänkningar som andra re-
former såsom maxtaxor i barnomsorg och äldreom-
sorg har i stället för att angripa de här problemen
riktat sig till grupper med relativt höga inkomster.
Resultatet av den politik som förts under den här
perioden kan sammanfattas i orden "bättre rik och
frisk än fattig och sjuk".
Herr talman! För Centerpartiet är det människors
behov som är det viktigaste. Vårt mål är att männi-
skor ska få lika villkor att växa och utvecklas. Vi
tycker att fördelningspolitiken är viktig, och vi vill
slåss för lika villkor. Därför har vi ett batteri med
förslag som ska minska de sociala och regionala
klyftorna och skapa det samhälle som vi vill ha, där
människor kan känna livskvalitet, livskraft och själv-
bestämmande.
Herr talman! Ett av de största problemen i dag,
som också har behandlats i extra debatter i kamma-
ren, är den ökande ohälsan. Svenska folket är i dag
dubbelt så sjukt som 1997, och kostnaderna för ohäl-
san ökar med 25 miljoner om dagen. Till detta kom-
mer de mänskliga bekymmer som finns bakom de här
siffrorna och de problem som de orsakar när det gäll-
er tillväxt och ekonomisk utveckling.
En regering som säger sig vara stolt när männi-
skor i genomsnitt är sjukskrivna fem veckor om året
och statens kostnader för ohälsa är närmare 120 mil-
jarder, eller en sjättedel av det som vi kan spendera
på statsbudgetens utgiftssida, har förlorat kontakten
med verkligheten och förmågan att sätta sig in i män-
niskors situation.
Den enda punkt som det finns någon substans i
när det gäller att göra någonting åt det här är faktiskt
de "kanonpengar" som Centerpartiet var med om att
föra över till vård och omsorg i samband med för-
svarsöverenskommelsen. Dem är vi stolta över, men
de räcker inte. För att ha ett vettigt mål för att hantera
det här borde vi kunna halvera ohälsan till 2008, dvs.
komma tillbaka till 1997 års nivå. För detta krävs en
god folkhälsa, men regeringen har inte ens förmått
prestera en proposition om folkhälsan som har varit
utlovad i flera år.
Det krävs en nationell vårdgaranti och en rehabi-
literingsgaranti, och det krävs krafttag för att förbättra
de offentliga arbetsplatserna, för de är dubbelt så
dåliga som de privata när det gäller ohälsa. Regering-
en och det politiska ledarskapet bär ett oerhört tungt
ansvar för att det ser ut så.
Och vilka är det som drabbas mest? Det är kvin-
nor som jobbar i vården och som har låg inkomst, och
kvinnor har ökat mest som grupp när det gäller lång-
tidssjukskrivningar. För några år sedan hade kvinnor
hälften av långtidssjukskrivningarna. I dag har de
64 %. Det är ett resultat av den politik som förts av
regeringen och av de stödjande partierna Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet.
Den brist på jämställdhetspolitk som har bidragit
till att öka de sociala klyftorna syns förutom på de
offentliga arbetsplatserna också i Regeringskansliet.
Herr talman! Jag skulle inom parentes vilja säga att
jag tycker att det är skandalöst att av de 37 utredare
som på Finansdepartementets område ska fundera
över den ekonomiska situationen för människor är
bara 5 kvinnor. När finansministern tillfrågades om
varför det ser ut på det viset blev svaret: Det finns
ingen kompetens. - Detta är helt vansinnigt.
För att människor ska må bättre krävs att den fy-
siska och den psykiska stressen men också den eko-
nomiska stressen minskar. Vi kommer då tillbaka till
det faktum att människor med vanliga inkomster i
Sverige inte kan klara sig på sin lön. Det beror på att
skattetrycket är så högt för dessa grupper. Det är i ett
internationellt perspektiv faktiskt extremt högt.
Vi vill sänka skatten för människor med vanliga
inkomster. Den som är intresserad av att se hur det
går till och hur det slår för en själv kan gå in på vår
hemsida och räkna på vår skattesnurra. Vår tro är att
det är viktigt för människor att kunna leva på sin lön.
Det är viktigt för hälsan men också för självförtroen-
det, och självförtroendet avgör om man ska våga
satsa på att göra saker. Det är satsningar på att göra
saker som ökar tillväxten, och därmed blir också
samhällsekonomin bättre.
Herr talman! Regeringens oförmåga att prioritera
det som är viktigast, att börja med dem som har de
största behoven, gör att man har duttat ut reformer på
allt eller inget och med en helt sned fördelningspoli-
tisk profil. Förebyggande åtgärder och reformer
kommer inte fram. I stället ska det lappas och lagas
på gamla läckande system. Detta leder till att statens
resurser inte räcker till och till att vi återigen börjar se
underskott, något som vi trodde var passé historiskt
sett.
Att som ekonomisk talesman sitta i finansutskottet
och se den här utvecklingen inger samma känsla som
den ekonomidirektör måste ha haft som med en kan-
ske lite klumpig formulering sade: Kära medarbetare!
Vid förra årets bokslut sade jag att vi stod vid randen
av ett stup. I år är jag glad att kunna säga att vi har
tagit ett stort steg framåt.
Precis så är det. Vi står vid randen av ett ekono-
miskt stup. Solen skiner. Den ena sidan av myntet är
bra, och i de fina anförandena talar man om den goda
offentliga ekonomin, men på den andra sidan finns
ökande underskott. Den goda inriktningen att avbe-
tala på statsskulden har brutits, och nästa år kommer
vi att låna 44 miljarder igen. Därmed är vi tillbaka i
en hal och slipprig nedförsbacke ekonomiskt sett.
Det är nämligen så med den offentliga ekonomins
tre delar att pensionssystemet går ganska bra och att
kommunerna går med litet mer än plus minus noll,
men den statliga sidan går med minus. Detta är re-
sultatet av de förslag som har lagts fram under sär-
skilt de senaste åren. Lånebehovet 44 miljarder för
nästa år är springnotan för regeringens vallöften.
Beskeden om vem som ska betala detta ska vi enligt
propositionen få återkomma till i höst.
Herr talman! I stället för att se till att Sverige blir
framgångsrikt och att människor kan må bra för re-
geringen en politik som döljer de problem vi står
inför. Det finns inget effektivare medel att uppnå
social sammanhållning, regional utveckling, integra-
tion och minskningar av klyftor än att föra en politik
som mobiliserar hela samhällets resurser. Det har,
herr talman, regeringen misslyckats med, men det är
en politik som vi vill föra efter valet.