Herr talman! Johan Lönnroths svar är precis ett
exempel på hur politiken har förts under den här
mandatperioden: Vi vill och vi vill och vi vill. Men
när det kommer till praktik och goda förslag är det
inte förslaget eller resultatet man ser till, utan det är
partitaktiken och att hålla ihop majoriteten. Det är det
som har gällt.
Det drabbar ju de svenska kvinnorna, och det
drabbar de svenska barnen. Rädda Barnen är, tycker
jag, en hyfsat bra organisation med rätt anständiga
människor i som vill barn väl. Deras analys av barn-
familjernas ekonomi är ju förödande för majoritetens
politik. Den finns på nätet, på Rädda Barnens hemsi-
da, för var och en att gå in och läsa, och den visar att
från att vart tionde barn har levt i mycket fattiga för-
hållanden är det nu vart femte barn som lever i myck-
et fattiga förhållanden i Sverige.
Skatter är bra, och offentlig sektor är bra - det
finns mycket vettigt man kan göra med det. Men att
använda skattesystemet för att plåga människor,
tvinga dem in i bidragsberoende och öka barns fattig-
dom och lönediskriminering mellan män och kvinnor:
Där går en gräns. Då måste man säga stopp. Då måste
man faktiskt säga att nu är det dags att se till att van-
liga människor kan leva på vanliga löner och ta hand
om sina vanliga barn. Där går en anständighetsgräns:
lika villkor i det här sammanhanget.
Vad gäller de regionala klyftorna kan man ju
börja med att se till att telefonerna fungerar, att bred-
band dras till 98 % och inte till 14 % som vi har i dag,
att vägarna fungerar, att Posten finns kvar, att apote-
ket inte drar in sina kontor, att försäkringskassornas
kontor finns kvar och att staten står för det ansvar och
den grundservice som staten är ålagd. Det är en väl-
digt god början, och det är en politik som vi tänker
genomföra efter valet.