Fru talman! Översättningen lyder:
Vinnaren tar allt.
Förloraren måste ge upp.
Jag har spelat ut alla mina kort,
och det har också du.
Inget mera ess att spela ut.
Domaren har avgörandet.
Åskådare är barnet.
Detta är några textrader från ABBA:s sång The
winner takes it all, som för den som lyssnar på texten
mycket väl beskriver de smärtsamma och våldsamma
känslor en skilsmässa ofta ger upphov till.
Jag tror att alla här i dag önskar att vi skulle slippa
att lagstifta om dessa mycket svåra frågor. De allra
flesta föräldrar är visserligen mogna och klarar av att
utan domstolsprocesser lösa sina konflikter. De ser
därmed till att barnet inte blir en förlorare. Redan i
dag beslutas om gemensam vårdnad i över 80 % av
alla vårdnadsfall.
Det är dock huvudsakligen de barn vars föräldrar
inte kommer överens som lagstiftningen egentligen
gäller. Men man kan onekligen ställa sig ett antal
frågor.
Går det att lagstifta om livet och om relationer
mellan människor?
Räcker det att i domstol i namn av barnets bästa
besluta om gemensam vårdnad?
Kommer föräldrar som är djupt oense att likt vilje-
lösa dockor foga sig?
Är inte risken stor att konflikterna kanske t.o.m.
förvärras till skada för barnet?
Enligt oss moderater är det viktigaste i vård-
nadstvister därför inte att pressa fram beslut om ge-
mensam vårdnad utan att försöka komma fram till vad
som verkligen är barnets bästa. Jag återkommer till
detta senare.
Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att det
hade varit intressant att diskutera hur skilsmässor och
separationer kan förebyggas, men en sådan diskussion
får vi kanske föra vid ett annat tillfälle.
Om en skilsmässa inte kan undvikas är det dock
viktigt att föräldrar som så önskar får hjälp att lösa
sina konflikter genom s.k. samarbetssamtal. Sådana
bör genomföras under ledning av kompetenta samtals-
ledare, och syftet skall vara att hitta lösningar vad
avser vårdnad, boende, umgänge, resor, ekonomi - ja
allt som hänger ihop med en skilsmässa när gemen-
samma barn finns.
Vi moderater tycker att det är bra att utskottet ger
regeringen till känna att det är viktigt med helhets-
lösningar, så att inte några frågor hänger olösta i luf-
ten för att senare skapa onödiga konflikter. Jag tänker
då särskilt på ekonomiska frågor, som många gånger
är orsak till uppslitande konflikter mellan föräldrar.
Samarbetssamtal är till för att föräldrarna skall
komma överens utan att behöva gå till domstol, näm-
ligen genom att enas om ett samarbetsavtal. Detta
avtal skall enligt propositionen och utskottsmajorite-
tens förslag, efter godkännande av socialnämnden,
gälla som en lagakraftvunnen dom.
Vi moderater tycker att det är bra att föräldrar ges
en ökad möjlighet att avtala om frågor som rör barnet.
Detta ger stöd och tyngd åt att det är föräldrarna som
har ansvaret för barnet. I de allra flesta fall tas barnets
bästa till vara i en lösning som föräldrarna själva
kommer överens om. Men varför skall vi stanna på
halva vägen? Varför måste avtalet godkännas av so-
cialnämnden?
Ur ett föräldraperspektiv är det knappast någon
skillnad om den instans som godkänner eller under-
känner avtalet är socialnämnden i stället för som i dag
tingsrätten. Enligt oss moderater bör det vara tillräck-
ligt att föräldrarnas avtal undertecknas av båda parter
och att det bevittnas och registreras, förslagsvis hos
socialnämnden.
Detta förutsätter, som jag tidigare framhållit, att
samarbetssamtalen leds av kompetenta och observanta
samtalsledare. Dessa måste se till att eliminera risken
att avtalet blir otydligt eller att en svag förälder utsätts
för otillbörlig påtryckning från den andre föräldern.
Fru talman! Jag övergår nu till förslaget om dom-
stolens möjlighet att döma till gemensam vårdnad mot
en förälders vilja. Här gäller det de ca 18 % av föräld-
raparen som inte kan komma överens.
Samtidigt som regeringen antar att denna lagänd-
ring kommer att öka antalet som tilldöms gemensam
vårdnad säger regeringen att avgörandet i vårdnads-
frågor många gånger kommer att bli detsamma som
med nuvarande regler. Det är med regeringens egna
ord i minnet svårt att se den föreslagna lagändringen
som annat än vackra ord och som en symbolhandling.
Utskottets motivtext för att stödja regeringen vittnar
om detta. Jag vill citera några stycken ur utskottsbe-
tänkandet.
Först skriver lagutskottet: "Frågan om vem som
har den rättsliga vårdnaden om barnet är, enligt ut-
skottets mening, ur barnets perspektiv i och för sig
inte ensamt avgörande för hur kontakten mellan bar-
net och dess föräldrar kommer att utvecklas. I stället
är för de flesta barn det viktigaste att ha en bra kon-
takt med både sin mor och sin far och att slippa kon-
flikter mellan föräldrarna."
Därefter skriver lagutskottet: "När det gäller till-
lämpningen av den föreslagna nya bestämmelsen om
gemensam vårdnad vill lagutskottet därför särskilt
understryka att lagändringen inte får medföra att det
mer eller mindre schablonmässigt beslutas om gemen-
sam vårdnad även mot en förälders önskemål."
Var och en kan själv höra eller läsa att lagutskot-
tets slutsats mycket väl skulle ha kunnat bli avslag på
regeringens förslag i denna del. Med samma eller
liknande formuleringar skulle utskottet egentligen ha
kunnat säga nej till möjligheten att döma till gemen-
sam vårdnad mot en förälders vilja.
Socialutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet
varit mycket tydligt. "Gemensam vårdnad är i de
flesta fall att föredra framför ensam vårdnad för ena
föräldern. Det finns emellertid situationer då konflik-
ten mellan föräldrarna är så svår och djup att de
omöjligen kan samarbeta i frågor som rör barnet. När
misshälligheterna utvecklats så långt är det ofta bäst
för barnet att en av föräldrarna är ensam vårdnadsha-
vare. Ur barnets perspektiv är det då viktigare att ha
en bra kontakt med både sin mor och far och att slippa
konflikter mellan föräldrarna än att föräldrarna har
gemensam vårdnad."
Jag frågade inledningsvis om det går att genom
myndighetsbeslut tvinga fram ett samarbete mellan
djupt oeniga föräldrar. Är inte risken stor att den i sig
goda föresatsen att båda föräldrarna skall ha ett vård-
nadsansvar bli det godas fiende genom att man sam-
tidigt hävdar att gemensam vårdnad alltid är till bar-
nets bästa?
När vi moderater, efter många och långa diskus-
sioner, bestämde oss i denna mycket svåra lagstift-
ningsfråga var vår tilltro till föräldrarnas förmåga att
själva bedöma vad som är det bästa för barnet avgö-
rande. Vi har svårt att se att det kan vara till gagn för
barnet att döma till gemensam vårdnad när en förälder
säger sig inte vilja komma i fråga. Det är självklart att
varje sådan invändning skall prövas noga och att
ingen t.ex. av bekvämlighetsskäl skall kunna dra sig
undan sitt ansvar.
När den ena föräldern säger sig inte vilja dela
vårdnaden med den andre, anser vi att det skall finnas
mycket starka skäl för att på detta sätt "peta ut" den
andre föräldern från gemensam vårdnad. Vi kan dock
inte blunda för att det stundtals i bilden ingår miss-
handel av både fysisk och psykisk art gentemot en av
föräldrarna - och då oftast mot mamman - och ibland
även gentemot barnet. I dessa fall är givetvis gemen-
sam vårdnad helt utesluten.
I debatten utanför kammaren hörs på var sin ytter-
kant två ganska högljudda grupper som står för två
helt olika uppfattningar. Båda hävdar att just deras
uppfattning är den bästa för barnet. ROKS, Riksor-
ganisationen för kvinnojourer i Sverige, tycker att
lagförslaget om att domstolen skall kunna döma till
gemensam vårdnad mot en förälders vilja är för-
skräckligt. På andra sidan hävdar UFR, Umgänges-
föräldrarnas riksförening, att papporna i dag är dis-
kriminerade och att den nya lagen kommer att rätta till
detta.
Jag konstaterar att dessa två grupper representerar
både mammor och pappor, men inte tillsammans utan
just som två grupper mot varandra. Jag anser att det är
mycket olyckligt att så svåra frågor som om vem som
skall ha vårdnaden om barnet och var barnet skall bo
uteslutande skall göras till en jämställdhetskamp. Det
är i stället barnet och barnets bästa som skall vara den
helt avgörande faktorn i vårdnadstvister.
Fru talman! Nu kommer jag till en annan del av
betänkandet. Föräldrar som inte är vårdnadshavare
måste tillåtas att ta sitt föräldraansvar. Detta försvåras
avsevärt med nu gällande regler. I dag får t.ex. inte en
förälder som inte har vårdnaden information om bar-
net skulle ha gjort sig skyldigt till brott och därmed
inte heller information om tid och plats för en even-
tuell rättegång.
Även en förälder som inte har vårdnaden om bar-
net har självfallet ändå ett föräldraansvar och måste
ges möjlighet att ta detta. Moderaterna vill därför att
regeringen skyndsamt tar initiativ till en utredning för
att undanröja lagliga hinder som försvårar eller omöj-
liggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar.
Fru talman! För oss moderater är det av största
vikt att frågor kring vårdnad, boende och umgänge så
långt det bara är möjligt kan lösas utan domstolsin-
blandning och av föräldrarna själva.
Det är för de allra flesta föräldrar naturligt att söka
lösningar som utgår från barnets bästa, även om ett
sådant begrepp ofta kan ge upphov till egna och per-
sonliga tolkningar. Vi inser svårigheten att lagstifta
om relationer människor emellan, där ibland faktorer
som irrationellt handlande och känslomässigt tänkan-
de många gånger kan vara mer framträdande än ratio-
nalitet och logik. Samhällets främsta instats på detta
område skall därför vara att på alla sätt underlätta för
föräldrarna att komma överens.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla våra
reservationer i detta utskottsbetänkande, man jag
nöjer mig här med att yrka bifall till reservation 6.