Fru talman! Först yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 4 och 7. Den röstförklaring som här följer avvi-
ker från majoritetens i vårt parti. Det gäller fler i
partiet än jag. Vidare yrkar jag bifall till reservation
37, som jag däremot förutsätter är en partireservation.
Både i den här debatten och i förarbetena till den-
na har alla, och har också haft det - det är jag överty-
gad om - barnens bästa för ögonen. Men vi har dragit
olika slutsatser. Umgängesrätten beskrivs ofta som
barnens rätt. Men vad innehåller den? Jo, den innehål-
ler bara rättigheter för den förälder som inte har bar-
net boende hos sig. Barnet nämns över huvud taget
inte.
Om umgängesföräldern vägrar att umgås kan bo-
endeföräldern ej åberopa något som skulle kunna
kallas för umgängesrätt. Barnet har alltså ingen rätt
till umgänge. Umgängesrätten är oftast en papparätt -
men en föräldrarätt i alla fall. Det är en rätt för föräld-
rarna. Man talar knappt om barnet i det här samman-
hanget. Jag anser att barnet skall ha umgängesrätten.
För föräldrarna är umgänget frivilligt men för barnet
är det en plikt. Umgängesrätten är alltså huvudsakli-
gen en rätt för föräldern.
I de länder nära oss där saken har undersökts visar
forskning och undersökningar att våld, oftast från
mannens sida, bidrar till var fjärde skilsmässa - i
Danmark och England så mycket som till var tredje.
Det är troligen likadant i Sverige.
Umgängesrätten skall värnas men inte som ett
självändamål. Miljöpartiet satsar i budgen
300 miljoner kronor att användas till en höjning av
grundavdraget. Tidigare gällde, som det står i den här
propositionen, 100 kr till umgängesresor. I VÅP:en är
det ändrat.
Vi vet att i över 80 % av fallen kommer man över-
ens om gemensam vårdnad. Men hur ser det ut i de
återstående fallen, där det kan bli fråga om gemensam
vårdnad mot den ena förälderns vilja? Det är med all
säkerhet så att där finns en mycket stor del av fallen
med fysisk och psykisk misshandel samt andra över-
grepp. I hälften av fallen drabbar våldet också barnen.
Regeringen har inte tagit till sig Kvinnovåldskom-
missionens kapitel om kvinnofrid. Denna tas inte på
allvar av regeringen.
De förändringar i rättssystemet som förbättrat
kvinnors rättsskydd och underlättat deras uppbrott
från en besvärlig situation som innefattar våld tillin-
tetgörs om mannen genom sin inblandning tillåts
fortsätta att utgöra ett konkret hot mot både kvinnan
och barnet.
Att växa upp i våldets närhet, som Katarina Wei-
nehalls avhandling heter, är en skakande läsning. Vid
minsta misstanke om våld borde man aldrig döma till
gemensam vårdnad. Även i fråga om umgängesrätten
borde man låta den försiktighetsprincip gälla som
gäller inom miljöområdet - varför inte när det gäller
barn?
Det finns också en bok av Barbro Hindberg,
Barnmisshandel, som även den är en mycket skakan-
de läsning. Minst tio barn utsätts varje år för så svår
misshandel att de dör. När det gäller kvinnorna kan
det växla mellan 30 och 50 om året som dör. Det här
är alltså allvarliga saker.
Det som nu händer anser jag vara en tillbakagång.
Barnets århundrade slutar inte speciellt bra. Regering-
en borde ha uppmärksammat behoven av att förstärka
både barnets rätt och barnets behov av skydd. Det gör
man inte. Det gäller också kvinnokonventionen, som
är tio år äldre än barnkonventionen, men den är inte
så känd. Det står att "män och kvinnor har ett gemen-
samt ansvar för sina barns uppfostran och utveckling,
varvid barnets bästa alltid skall komma i första hand".
Reformförslaget ger varken barnet rätt till umgänge
med en efterlängtad förälder eller skydd mot farliga
föräldrar - bådadera i kontrast till kvinnokonventio-
nen och barnkonventionen.
I Danmark, Nya Zeeland och Australien är chan-
serna till gemensam vårdnad små vid varje misstanke
om våld. Den nya lagen kan öka våldet mot kvinnor
och barn. Misshandlade kvinnor har inte en sådan
styrka att de vågar sätta sig upp mot sin misshandlare
inför rätta eller inför Socialnämnden. Man måste
kanske själv bekosta rättegången om man har en må-
nadslön på över 17 000 kr. Män har ju ofta bättre
ekonomi. Lagen kan mycket väl bli - jag säger alltså
inte att det blir så - ett nytt vapen för män som slår.
Där tycker jag att försiktighetsprincipen skall gälla,
alltså barnets bästa.
De nya förslagen ger inte barnet rätt till umgänge
med umgängesföräldern - oftast fadern, som det vill
träffa. Det får heller inte skydd mot en farlig förälder.
Kvinnojourernas erfarenheter måste vi ta till oss,
för där ser man bottenskiktet i de här fallen. I ett
sammanhang inbjöd vi folk från kvinnojourerna att
komma men man sade: Vi är inte så intresserade av
att gå till Miljöpartiet, för vi vet var ni står. Nej, det
vet ni inte, sade jag, för vi är några som faktiskt inte
står på samma sida som majoriteten i vår riksdags-
grupp, utan vi stöder regeringens förslag.
Om domstolen dömer till gemensam vårdnad mot
den ena förälderns vilja är risken stor att det går ut
över barnen. Det gäller de familjer där skilsmässan är
mest problematisk. Många barn i de här familjerna
lever i utkanten av samhället.
Johanna Schiratzki är forskare och lärare vid Ju-
ridiska institutionen på Stockholms universitet. Fors-
ka först - stifta sedan lagar, är budskapet. Egentligen
har vi i Sverige ingen forskning på det här området
men det är Johanna Schiratzkis önskan att vi lagstifta-
re skall arbeta efter det. Det har vi inte gjort.
I det nya lagförslaget är det fortfarande så att bar-
net inte har rätt till det här umgänget. Också rätten till
skydd saknas. Jag upprepar detta eftersom det är så
viktigt.
Många har blandat ihop umgängesrätten och den
gemensamma vårdnaden. Gång på gång hör jag även
riksdagsledamöter fråga: Skall man inte få träffa sina
barn? Det handlar dock inte om det, utan det handlar
om ifall man skall ha gemensam vårdnad. Detta är
väldigt viktigt.
Inger Segelström säger, och jag tycker att ett så-
dant beslut kan tas, att man inte skall tvinga männi-
skor till samarbetssamtal. Det håller jag med om men
jag tycker inte att man skall kunna döma till gemen-
sam vårdnad. Detta är en mycket viktig sak. Jag hörde
flera personer bara under förra veckan säga: Tack
gode Gud att jag fått klart det här innan den nya lagen
kommer. Det hade aldrig gått igenom senare, utan vi
hade blivit dömda till gemensam vårdnad.
Ingenting har fungerat under två tre år därför att
den andra parten sätter sig emot allt som boendeföräl-
dern försökt göra. Sedan är frågan om socialtjänsten
skall fatta juridiskt bindande beslut. Också där känner
jag tveksamhet men jag kan inte avgöra den saken.
Jag är inte jurist men jag tycker att man inte skall göra
så, utan då kanske det hela måste gå till domstol.
Mörkertalet är stort i detta sammanhang, framför
allt beroende på att den människa som utsatts för våld
inte vågar handla. Det är detta som de våldsbenägna
männen - det är oftast fråga om män - använder sig
av. De får kvinnan att tystna. Kvinnan vågar inte be
om hjälp vare sig hos sin familj eller hos Socialnämn-
den. Att be om hjälp hos en domstol är nästan
oöverstigligt för de här människorna. Dessutom har
de kanske erfarenhet av ett misshandelsmål där de
fick stryka på foten och inte fick detta rätt bedömt.
Birgitta Mellander, en garvad advokat i otaliga
vårdnadstvister, säger: Jag tror inte att gemensam
vårdnad är lösningen. Det kräver att man kan tala med
varandra, och det går ju inte att tvinga föräldrar till
det.
Barbro Sjöqvist säger att de här parterna inte är
jämställda i de fall som jag talar om. Således kan det
bli en fullständig katastrof. Misshandeln har ofta ökat
efter en dom om gemensam vårdnad eller efter en
skilsmässa. Misshandeln blir ännu värre därför att
mannen känner sig ännu mer förfördelad än han tidi-
gare gjorde. Han har ju inte kvar den beroende kvin-
nan men han passar på vid hämtning av barnen.
Jag har talat med en kvinna vars pappa hade miss-
handlat sin hustru - inte barnen, konstigt nog. Det har
följt den här kvinnan hela livet att mamman, som hon
litade på och älskade, blev misshandlad av pappan,
som hon också tyckte om. Det är ju det som är så
svårt.
När det gäller lagstiftning kring barn undrar jag
vem som tillvaratar barnens intressen. Vem utvärderar
hur det går för barnen? Vuxna barn vågar ibland tala.
Kanske skulle man försöka samla barn som i sin
barndom upplevt detta och som nu är vuxna men inte
så gamla att de har glömt vad de upplevt. Kanske är
de i 20- eller 30-årsåldern. Det är ett förslag från mig
att göra på det viset. Tack för ordet!
I detta anförande instämde Kia Andreasson (mp).
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 18.00 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.