Fru talman! Jag måste först bara säga att jag ser
misshandel av kvinnor och barn som någonting oer-
hört allvarligt som vi i samhället på många olika sätt
måste motverka.
Jag vill ändå säga att man inte kan utgå enbart från
detta när man tittar på familjerätten. Vi har lagstift-
ning som är väldigt komplex, vi har brottsbalken och
annan lagstiftning som är viktig, vi har samhällets
ekonomi och hur vi behandlar barnfamiljer i vår eko-
nomiska politik som påverkar den här typen av frågor.
När det gäller vårdnadsfrågan är huvudprincipen
att vi skall utgå från barnens bästa. Barnens bästa är,
det säger Tanja Linderborg indirekt, att de får umgås
med bägge sina föräldrar.
I dag har vi en vetorätt. Den kan av en förälder
användas som ett slagträ, självfallet både av mannen
och kvinnan, i en vårdnadstvist där man måste välja
en vinnare - någon som får vårdnadsrätten. Då utgår
man inte från sakskälen. Man utgår inte från om det
förekommer misshandel eller finns andra sakskäl som
gör att det är olämpligt att bägge föräldrarna är vård-
nadshavare. Vi måste ha en lagstiftning som utgår
från hur barnen behandlas och hur barnens situation
kommer att vara. En vetorätt och en möjlighet att säga
"jag vill inte" kan man ha av många olika skäl.
Vi vill alltså förändra och ge domstolen möjlighet
att se till barnens bästa och litet grand tvinga föräld-
rarna att ibland samarbeta när man inte vill fast man
kanske borde.