Fru talman! Barn är sårbara och har speciella be-
hov av skydd och stöd. Barnen har egna rättigheter,
och framför allt har barnen ett eget människovärde.
De är individer med egna unika behov. Barns tillvaro
måste präglas av trygghet. De måste bemötas med
respekt och få känna gemenskap, delaktighet och tillit.
Då formas barnet till en människa med de bästa tänk-
bara förutsättningar för att klara livets alla påfrest-
ningar.
Sättet att behandla barn speglar graden av humani-
tet och rättvisa i vårt samhälle. Det är också avgöran-
de för hur barnen i sin tur kommer att forma det
framtida samhället. Alla barn behöver vuxna som har
tid och ork att möta deras behov. Vi vuxna har alla ett
ansvar för att ge barnen goda levnads- och uppväxt-
villkor, eller för att citera ett afrikanskt ordspråk: "It
takes a village to raise a child." Det behövs en hel by
för att fostra ett barn.
Fru talman! Men mest av allt behöver barn båda
sina föräldrar. Barn har behov av ett varaktigt och
stabilt förhållande till sina föräldrar. Kontinuitet i
relationen till föräldrarna är ett av barns allra mest
grundläggande behov. Därom är forskare eniga.
Föräldrar måste ta ansvar för barnen också om de
vuxnas relation bryts på grund av t.ex. skilsmässa. Det
finns alltför många barn som, förutom att skilsmässan
innebär en konflikt som är svår för dem, också tappar
kontakten med en av föräldrarna. Det är barnet som
har rätt till båda sina föräldrar och absolut inte tvärt-
om. En förälder har inte ovillkorlig rätt till sitt barn.
Det rätten måste anses förverkad om föräldern genom
fysisk eller psykisk misshandel skadar sitt barn.
I barnkonventionen slås fast att barnet har rätt till
omvårdnad av bägge sina föräldrar och att konven-
tionsstaterna är skyldiga att se till att barn inte skiljs
från sina föräldrar mot deras vilja, utom om det nöd-
vändigt för att tillgodose barnets bästa, t.ex. vid över-
grepp eller vanvård. Konventionsstaterna skall också
göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av prin-
cipen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar
för barnets uppfostran och utveckling.
Lagstiftningens uppgift måste vara att uppmuntra
och stödja föräldraansvaret för en nära och vardaglig
kontakt med barnet och att skydda barnet från att bli
utnyttjat i en konflikt mellan vuxna.
Våra lagar och vår rättstillämpning är till övervä-
gande del uppbyggda utifrån vuxnas fri- och rättighe-
ter. Det innebär att barns utsatthet bedöms i förhål-
lande till de vuxnas fri- och rättigheter, dvs. utifrån de
starkares perspektiv. De vuxnas integritet får nästan
aldrig trädas för när medan barnets integritet och
ställning ofta ställs i relation till en vuxen.
I rättsprocesser som gäller fall där barn har blivit
utsatta för övergrepp fixeras intresset på förövaren
som får komma till tals och som analyseras som
människa. Barnet, däremot, är ett offer, och ett
mycket litet sådant, som inte har alla rättigheter som
förövaren har. Barnet försvinner ofta i skuggan av de
vuxna i rättsprocessen. Det är de vuxnas perspektiv
som genomsyrar alltför många områden.
Fru talman! Den lag om vårdnad, boende och um-
gänge som riksdagen nu skall fatta beslut om vänder
på hela rättsprocessen och utgår från barnets rätt och
från barnets perspektiv. Det är alltid barnets bästa
som skall vara utgångspunkten när föräldrar skils eller
när sambor flyttar isär. Barnet har rätt till båda sina
föräldrar. Gemensam vårdnad är därför en viktig
grundprincip både för barnet och för föräldrarnas
delaktighet.
Tyvärr har propagandan mot detta lagförslag fått
många människor att tro att domstolarna nu skall bli
tvungna att utse hustru- och barnmisshandlare till
vårdnadshavare. Naturligtvis är så inte fallet. Det här
lagförslaget knyter nära an till barnkonventionen och
ger barnen rätt till goda föräldrar men också rätt till
skydd mot dåliga.
Utskottet har också klart och tydligt markerat att i
de fall där den ena föräldern utsätter en familjemed-
lem för våld, trakasserier eller annan kränkande be-
handling bör gemensam vårdnad mot en förälders
vilja vara utesluten. Även från socialutskottets sida
har vi starkt understrukit betydelsen av att domstolar-
na noga beaktar risken för att barn utsätts för över-
grepp eller på annat sätt far illa. Vi har också pekat på
att det finns situationer då konflikten mellan föräld-
rarna är så svår och djup att de omöjligen kan samar-
beta i frågor som rör barnet. Då är det ofta bäst att en
förälder blir ensam vårdnadshavare.
Att det lagförslag, som vi debatterar i dag och som
vi står i begrepp att fatta beslut om, nu mer än i tidi-
gare lagstiftning betonar en lösning som innebär ge-
mensam vårdnad är att se som en utveckling mot en
starkare markering av barnets intresse och barnets
bästa - helt i enlighet med barnkonventionens inten-
tioner.
Precis som Agne Hansson och Kerstin Heinemann
tidigare har sagt finns det en brist i lagförslaget, och
det är att det inte slås fast att barnets rätt till bägge
föräldrar måste gälla även barn i samboförhållanden.
En modern familjerättslagstiftning anpassad till de
föränderliga familjerelationerna i dagens samhälle
måste därför som utgångspunkt ha att gemensam
vårdnad skall gälla både då samboförhållanden upp-
hör och vid skilsmässa. Barnets möjlighet till närhet
till båda föräldrarna skall inte påverkas av vilken
samlevnadsform som föräldrarna har valt.
En annan brist är - vilket också flera här har tagit
upp - att regeringen och utskottets majoritet valt att
inte införa obligatoriska samarbetssamtal. Det är ur
barnets perspektiv mycket värdefullt om tvister kan
undvikas och man kan finna varaktiga lösningar då
föräldrar som separerar har att lösa frågor rörande
vårdnad och umgänge. Obligatoriska samarbetssamtal
via socialtjänsten, med erfaren och i barnfrågor kun-
nig personal, skulle innebära att det alltid finns en
oberoende part som kan tillvarata barnets intressen.
Även i fall då föräldrarna är överens i vårdnadsfrågan
förekommer lösningar som inte är bra ur barnets per-
spektiv. Genom samarbetssamtalen och den erfarna
vägledning som där skulle kunna ges skulle föräldrar
sannolikt uppnå mer genomarbetade uppgörelser som
utgår från barnets perspektiv.
Fru talman! Kunskaperna om barnkonventionen
och intentionerna bakom den och kompetens i frågor
som gäller barn och deras verklighet måste förbättras
bland alla beslutsfattare och tjänstemän. Det är det
som barnen ser, hör, upplever och känner som är
deras verklighet. Det är detta barnperspektiv alla som
arbetar med barn behöver tillägna sig.
Särskilt höga krav på denna kompetens måste
ställas på dem som handlägger och dömer i ärenden
och mål om vårdnad, boende eller umgänge. Det
gäller såväl jurister som poliser, åklagare och domare.
De som tillämpar lagar och regler har inte alltid till-
räcklig insikt i vad det innebär att tillgodose det en-
skilda barnets rättigheter och behov. Utbildning är
därför en av de viktigaste faktorerna i arbetet med
barns rättigheter. Domstolar och andra myndigheter
får med den nya lagstiftningen ett bra verktyg för att
agera för barnets bästa. Samhället får nu inte svika
utan måste se till att de också kan använda sig av
detta verktyg. Först då kan vi så långt möjligt garante-
ra barnen deras självklara rätt till stöd och skydd.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr
3 och 11. Jag står också bakom övriga reservationer
där Centerpartiets representanter finns med. I övrigt
yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet.