Fru talman! Ledamöter! Åhörare! Vi behandlar
propositionen Vårdnad, boende och umgänge och
lagutskottets betänkande LU12. Med anledning av
propositionen har det lagts fram åtta motioner. 26
motioner kommer från allmänna motionstiden 1996
och 1997. Vi har haft sammanlagt 109 motionsyrkan-
den, och till betänkandet har det fogats 39 reservatio-
ner. Både socialutskottet och socialförsäkringsutskot-
tet har yttrat sig. Utskottet har anordnat en hearing,
varit i bl.a. Finland och träffat Barnombudsmannen
m.fl.
Utskottet tillstyrker bifall till samtliga lagförslag
förutom det som gäller ikraftträdandet, som vi föreslår
till den 1 oktober, och avslår samtliga motioner. Ut-
skottet har också förordat ett tillkännagivande med
anledning av två motioner av Centerpartiet och Folk-
partiet.
Jag yrkar alltså bifall till hemställan i betänkandet
och avslag på samtliga reservationer. Jag vill också
passa på att tacka utskottet för ett mycket bra och
konstruktivt arbete.
Äntligen kan vi säga att vi tar FN:s barnkonven-
tion på allvar och gör något konkret för att ge alla
skilsmässobarn en så bra start som möjligt när det
gäller att behålla bägge sina föräldrar hela livet inte
bara i föräldrarollen, som är en rättighet för alla barn,
utan också som vuxna förebilder. Min pappa och min
mamma är bara till för mig. Vår relation är speciell.
Vi skall som politiker göra allt för att den skall kunna
fortsätta hela livet.
När vi socialdemokrater började arbeta med denna
lagstiftning sade vi att det är dags att vi nu synliggör
de barn vars föräldrar inte vill eller kan leva ihop
längre. Vi skall se till att vi får en lagstiftning där
barnens rätt sätts före allt annat utan att styra över den
gamla familjen. Det har för mig som s-kvinna och
riksdagsledamot varit viktigt att hitta lösningar både
för barnens framtid och för de misshandlade kvinnor-
na. Denna proposition löser inte allt, men vi tar ett
viktigt steg framåt.
Jag vill kommentera några saker som jag tycker är
viktiga i debatten i dag innan jag går in på reservatio-
nerna. Det första är pappornas roll i framtiden. Vi
stärker nu de bra och ansvarsfulla pappornas roll.
Pappor som inte kan skilja mellan sin papparoll och
den avslutade relationen till mamman får problem.
Om den gruppen pappor inte förstår de signaler som
vi här vill ge kommer den att bli varse vad vi menar i
den debatt som kommer om två veckor och som
handlar om kvinnofrid.
En faktor som talar emot papporna i dag är just
det som tidigare har debatterats, dvs. att allt färre
pappor enligt Riksförsäkringsverkets beräkningar nu
tar ut sin pappaledighet. Mellan 1996 och 1997 har
andelen sjunkit från 31,3 % till 30,9 %. Här måste
papporna ta ett ansvar. Det tror jag att både de själva,
barnen och relationen mår bra av. Jag hoppas att alla
pappor fortsättningsvis tar ett större ansvar för barnen
när vi nu tar ett steg till i och med betänkandet. Det
hjälper också till vid en eventuell skilsmässa. Barnen
har man ju hela livet.
Det andra jag vill ta upp är det som tas upp i
Kvinnomaktutredningen och som kort går ut på att
dagens unga tjejer och killar klarar sin jämställda
relation ganska bra tills första barnet kommer. Då är
man simsalabim tillbaka i de gamla kvinno- och
mansrollerna. Det gagnar inte barnen. Det gagnar inte
relationen eller ett jämställt samhälle. Nuvarande
lagstiftning räcker inte, Tanja Linderborg. Vi behöver
både kvinnofridspropositionen och denna proposition.
Syftet med propositionen är alltså att betona vik-
ten av samförståndslösningar och att underlätta för
föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma
överens om hur frågorna om vårdnad, boende och
umgänge skall lösas. Lösningen tror vi kommer via
samarbetssamtal som fastställs av socialnämnden.
Studier visar att det handlar om 80-85 % av alla
skilsmässor. Redan i dag kan man gå till domstol med
en förstärkt rätt att se frågan ur barnets synpunkt.
Detta system har man i Finland. Där tycker man
att det fungerar bra, eftersom det är i kommunerna -
på dagis och i skolan - som man vet hur barnen har
det. De flesta barn upplever en domstol som otäck.
Det som rönt störst uppmärksamhet är den felakti-
ga bild som sprids av att vi i riksdagen här i dag antar
en lag om obligatorisk gemensam vårdnad. Det är helt
fel. Den andra stora diskussionsfrågan gäller våld i
familjen. Uppfattningen att lagen skulle försvaga
kvinnors och barns skydd och rätt sprids. Det är också
helt fel.
Grunden är naturligtvis att män inte skall miss-
handla kvinnor och barn alls. Riksdagen kommer att
besluta om en totalt ny lagstiftning om kvinnofrid och
mot kvinnovåld, våldtäkt och prostitution den 28 maj.
Propositionen Vårdnad, boende och umgänge och
betänkandet lägger extra stor vikt just vid familjevål-
det. Jag citerar från sjätte kapitlet, där en ny lagtext
tas in som förstärker barnens rätt och som ger en bild
av lagstiftarens syn på frågan: "Barnets bästa skall
komma i främsta rummet vid avgörande enligt detta
kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och
umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för
barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets
behov av en nära och god kontakt med båda föräld-
rarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp,
olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa
skall beaktas."
Här säger man att det räcker med en risk för att
man skall åtgärda. Det är ett mycket förstärkt skydd
för barnet i lagtexten.
Vad gäller våld i familjen är det i propositionen
inskrivet följande på s. 49: "Det kan inte komma i
fråga att helt utmönstra möjligheterna till ensam vård-
nad. Det finns fall där en förälder är olämplig som
vårdnadshavare. Så kan vara fallet om föräldern har
gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra
föräldern. Det kan också vara så att konflikten mellan
föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för
dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Ofta är det
då bäst för barnet att en av föräldrarna är ensam vård-
nadshavare." Här finns alltså möjligheten att stoppa
de farliga papporna, och det är också meningen med
den lagstiftning vi nu antar.
Utöver dessa skrivningar i propositionen har ut-
skottet tagit ytterligare ett steg och lämnat följande
tolkningsstöd för rättstillämpningen. Jag citerar från s.
30 i betänkandet: "Därtill vill utskottet som sin me-
ning framhålla att i de fall där den ena föräldern utsät-
ter en familjemedlem för våld, trakasserier eller annan
kränkande behandling, gemensam vårdnad mot en
förälders vilja bör vara utesluten." Det kan inte råda
något missförstånd om hur vi i riksdagen i fortsätt-
ningen uppdrar åt domstolarna att döma. Det är det
här som är förarbetena, som någon frågade om tidiga-
re.
Jag var med och startade kvinnojourrörelsen i
Sverige för snart 20 år sedan. Jag var också med och
startade Alla Kvinnors Hus i Stockholm 1979. Jag
skulle aldrig medverka till en lagstiftning om jag
trodde att den inte var bra för barnen och för kvinnor-
na. Med denna lag försöker vi för första gången sätta
barnen i centrum, som vi har lovat när vi antog FN:s
barnkonvention.
Fru talman! Jag går då över till reservationerna. I
min inledning bemötte jag reservation 1 av Tanja
Linderborg från Vänsterpartiet om avslag på proposi-
tionen när det gäller skydd vid familjevåld. Reserva-
tion 2 av Yvonne Ruwaida från Miljöpartiet och re-
servationerna 17 och 18 av Agne Hansson och Birgit-
ta Carlsson från Centerpartiet bemötte jag också i min
inledning. Jag sade att syftet är att man skall komma
överens under samarbetsavtal.
Jag tycker också att jag har bemött reservationerna
3 och 4 av Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
om obligatorisk gemensam vårdnad tydligt både i min
inledning och i betänkandet. Jag anser inte att det går
att tvinga en förälder till samtal om han eller hon
absolut inte vill eller inte dyker upp. Här tycker jag
också att hoten mot familjen är helt avgörande. Alla
studier som är gjorda säger att risken är mycket stor
att hoten ökar om man tvingar någon. Jag anser att
samtalen är en möjlighet och ett hjälpmedel. Jag tror
inte att man hjälper med tvångssamtal i de svåra fal-
len. Vänsterpartiet har också en helt annan åsikt.
Också invändningarna när det gäller samarbets-
samtal och familjerådgivning, som kommer upp i
reservation 5 av Yvonne Ruwaida från Miljöpartiet,
bemöts tydligt i betänkandet. Vi skriver att det är
samtalets art och användning som får bli avgörande
för vilken sekretess som skall gälla.
I reservationerna 6, 7 och 8 av Tanja Linderborg
från Vänsterpartiet tas frågan om gemensam vårdnad
mot en förälders vilja och familjevåldet upp. Det har
jag redan svarat på.
I reservation 9 tar Yvonne Ruwaida från Miljö-
partiet upp familjevåldet som jag tror att jag redan
svarat på.
Reservation 10 av Yvonne Ruwaida (mp) handlar
om utvärdering vid gemensam vårdnad. Både i pro-
positionen och i betänkandet finns en särskild text just
om utvärdering. Självklart gäller det för hela lagstift-
ningen och tillämpningen men också fyra redan nu
angivna områden, nämligen informationen om den
dagliga omsorgen som flera varit inne på, folkbokfö-
ringen, mor- och farföräldrars rättigheter och familje-
domstolar. Det här är de områden som man särskilt
har pekat ut och där vi återkommer i en utvärdering.
Därmed jag har alltså bemött reservationerna 13,
14, 15, 16, 19, 22, 23 och 25.
Beträffande reservationerna 11 och 12 från Cen-
tern, Miljöpartiet, Folkpartiet och Vänsterpartiet om
ogifta vill jag hänvisa till att frågan behandlas just nu
på departementet. Vi tar ett steg i taget. Det är den
tradition vi har i svensk rättstillämpning. Jag tror inte
att det behöver ta så lång tid innan det kommer ett
förslag när vi väl fått igenom den här propositionen.
Jag går då vidare till reservation 20 av Yvonne
Ruwaida från Miljöpartiet och Kerstin Heinemann
från Folkpartiet om olovligt bortförande av barn. Här
har vi i betänkandet en mycket stark skrivning om
internationellt arbete, där vi behöver både gränsöver-
skridande regler och konventioner mellan länder, som
vi redan har i ett par fall.
Beträffande reservation 21 av Kerstin Heinemann
(fp) om umgängessabotage tycker jag att vi behandlat
frågan bra i utskottet. Vi säger att om umgänget inte
fungerar är det umgängesformen man får se på och
kanske ändra eller justera. Vi behöver inte göra det
ännu svårare för föräldrar att komma överens. De har
det tillräckligt besvärligt ändå.
Reservation 24 om kontaktperson av Tanja Lin-
derborg från Vänsterpartiet och Kerstin Heinemann
från Folkpartiet vill jag uppehålla mig litet extra vid.
Här har vi från utskottet gjort en särskild skrivning,
där vi säger att det enligt utskottets mening är önsk-
värt att kommunerna kan tillhandahålla kontaktperso-
ner så att umgänge kan komma till stånd i den om-
fattning som domstolen beslutar. Det har vi sagt där-
för att vi vet att det är den enda form som många
mammor kan acceptera för att låta barnet träffa sin
pappa. Det är därför jag särskilt vill lyfta fram det i
debatten.
Vad gäller reservation 26 av Tanja Linderborg (v)
om umgängesavdrag vill jag hänvisa till det tillkän-
nagivande som utskottet har gjort, efter det att vi
lyssnat på socialförsäkringsutskottet och debatten där.
Det handlar om motionerna L6 yrkande 8 och L7
yrkandena 5 och 6. Utskottet säger att ett system där
man eftersträvar samförstånd mellan föräldrarna, även
när det gäller föräldrarnas gemensamma underhålls-
skyldighet gentemot barnen och inte enbart i frågor
som rör vårdnad, boende och umgänge, är enligt ut-
skottets mening tilltalande och bör inom en inte alltför
avlägsen framtid övervägas tillsammans med de frå-
gor som rör insatser från samhällets sida och som kan
vara lämpliga för att hjälpa föräldrar att nå en sådan
överenskommelse som här beskrivits. I det samman-
hanget bör även undersökas vilka förutsättningar som
finns att med förändrade dygnsberäkningsmetoder
bl.a. i fråga om villkoren för avdragsrätten och
dygnsberäkningen vid umgängesavdrag åstadkomma
förenklingar i tillämpnings- och administrativt hänse-
ende.
Det här tillkännagivandet känns väldigt bra.
Reservation 27 av Kerstin Heinemann (fp) och re-
servation 28 av Tanja Linderborg (v) och Yvonne
Ruwaida (mp) gäller umgängesresor. Anledningen till
att vi nu för första gången tar med resekostnader i
diskussioner om umgänge är att visa att vi menar
allvar med att vardagskontakten skall fungera. Alla
måste vi försöka att medverka och hjälpa till att det
blir möjligt. Socialförsäkringsutskottet säger att man
ser med tillfredsställelse att frågan nu löses. Självklart
är det de ekonomiska förutsättningarna och rättvisa
som blir avgörande.
Socialförsäkringsutskottet säger också att man
delar regeringens uppfattning att något finansiellt stöd
inte kan komma i fråga. Det här blir en fråga för
kommunerna att lösa. Vi vet redan i dag att tillämp-
ningen är olika.
Reservation 29 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och re-
servation 30 av Kerstin Heinemann (fp) handlar om
socialnämndens kompetens. I moderatmotionen vill
man inte att det är socialnämnden som skall godkänna
samarbetssamtalet. Jag delar inte den uppfattningen.
För barnens skull och för föräldrarna som båda är i
kris tror jag att det kan hjälpa att veta att det hela är
godkänt och granskat. Det kan därför utgöra ett stöd
bl.a. för den svagare parten. Det kan också visa att
man på allvar vill ta ansvar för barnen även om man
inte kan leva ihop. Frågan om delegationsmöjligheten
tycker jag inte bör särregleras.
Reservationerna 31 av Yvonne Ruwaida och 32 av
Kerstin Heinemann handlar om utbildning. Jag tycker
att det är starka texter både i propositionen och i be-
tänkandet.
Återstående reservationer och motioner från den
allmänna motionstiden tycker jag att jag bemött, och
vi har skrivit väldigt bra svar i betänkandet. Därmed
har jag svarat på alla frågor som kommit upp.
Slutligen, fru talman, är en helt avgörande faktor
för den socialdemokratiska gruppens ställningstagan-
de för propositionen i lagutskottet att BRIS och Barn-
ombudsmannen tillstyrkt propositionen. De om några
är väl auktoriteterna på området barn. Tack för ordet!