Fru talman! Jag hoppas att jag även med mitt an-
förande visade att jag har full respekt för riksdagen
och alla ledamöter. Om jag har felat på något sätt ber
jag om ursäkt. Jag försöker att visa min respekt.
Det som gemensam vårdnad och en parts vilja
handlar om och som socialutskottet, socialförsäk-
ringsutskottet, Barnombudsmannen och BRIS har
velat visa på är att vi nu inför en ny syn på barnen.
Det här är ett nytt sätt att tänka som jag tror skulle ha
varit helt främmande för tio år sedan. Menar vi verk-
ligen allvar med att vi skall sätta barnen i första hand
och att de skall gå före föräldrarnas intresse, måste vi
också våga fatta en del av de här svåra besluten.
Det vi har sagt i utskottet, som skiljer sig från det
som regeringen har skrivit i propositionen, är att vi
måste förtydliga ett område i det som är socialutskot-
tets skrivning, och det gäller våldet. Det har vi också
gjort i utskottet, därför att vi kände en oro och tyckte
att skrivningarna inte var tillräckligt tydliga.
Den andra frågan gällde vad det är för skillnad
mellan att det är socialnämnden som fastställer avtalet
och att det är tingsrätten. Jo, det är stor skillnad. Skall
tingsrätterna fastställa det här betyder det att vi är
tillbaka i det gamla systemet, där man måste gå till
domstol med ärendet. Vi kommer aldrig att kunna få
tingsrätter att fastställa detta om de inte har haft en
process. Det har de inte behörighet till, och då är vi
tillbaka i det gamla sättet. Däremot betyder samar-
betsavtal som fastställs av socialnämnden att vi und-
viker just processen, som många barn tycker är så
besvärlig.