Fru talman! Det är få ärenden som har vållat så
kraftiga reaktioner som det som vi skall debattera i
dag. Otaliga är alla de mejl, telefonsamtal och brev
som jag har fått. De har kommit från alltifrån pappor
som inte fått träffa sina barn till mammor som miss-
handlats såväl fysiskt som psykiskt av sina f.d. män.
Vi har också fått brev ifrån oroliga morföräldrar.
Varje brev och mejl innehåller personliga, mycket
tragiska upplevelser.
Det som har väckt de allra starkaste reaktionerna
är förslaget om att domstol skall kunna döma till
gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsät-
ter sig det. De som bejakar förslaget tycker att pap-
porna äntligen får sin chans, medan de som är emot är
rädda för att barns skyddsbehov åsidosätts.
Jag är mycket förvånad över Agne Hanssons utfall
mot Vänsterpartiet. Han anklagar oss för att ha ham-
nat till höger om moderaterna. Det är på något sätt
typiskt att man alltid definierar verkligheten utifrån en
höger-vänster-skala. I det här ärendet är det faktiskt
inte relevant på något sätt. Barnens rätt gör sig gäl-
lande i alla samhällsgrupper.
Jag vill också passa på att säga att jag i huvudsak
ansluter mig till det utmärkta anförande som Marietta
de Pourbaix-Lundin höll. Det är väldigt sällan vi är
överens, men jag vill ge henne en eloge för hennes
anförande.
Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention, som
bl.a. innehåller krav på att barn skall ha rätt att växa
upp i trygghet och med goda utvecklingsbetingelser.
Ett led i att säkra barnens bästa är att lagstifta så att
barnen skyddas och deras utvecklingsbehov säkras.
Men det goda får inte bli det godas fiende - ungefär
som Marietta sade.
Vi i Vänsterpartiet anser att skyddet av barn mot
misshandel och övergrepp inte betonas tillräckligt
starkt i regeringens förslag. Detsamma gäller skyddet
mot barn som tvingas bevittna våld mot sin mamma.
Vi har också riktat kritik mot bristen på könsperspek-
tiv, och mot att propositionen inte fokuserar på att
skydda barn mot våld och övergrepp. Förslagen i
propositionen löser inte heller problemet med föräld-
rar som inte vill träffa sina barn. Därför har vi yrkat
avslag på propositionen. Men vi tycker ändå att ären-
det är så viktigt att om riksdagen avslår vårt första-
handsyrkande vill vi ge konkreta förslag till förbätt-
ringar. Senare i debatten kommer Ulla Hoffmann att
redogöra för Vänsterpartiets syn på umgängesavdrag
m.m. Därför tänker jag inte beröra det i mitt anföran-
de.
Fru talman! Barn tar nästan undantagslöst på sig
skulden för vuxnas handlingar. Det gäller t.ex. i famil-
jer där pappan misshandlar mamman, vid skilsmässor
och när barnet utsätts för sexuella övergrepp. När
barn försöker hitta förklaringar till det som skett lig-
ger det nära till hands att de ser sig själva som orsa-
ken. Ett annat skäl till att barn tar på sig skulden för
föräldrars våld och övergrepp är att barn har behov av
att se sina föräldrar som goda och kompetenta. När
barn inte kan känna tillit till och respekt för dem som
står dem allra närmast hotas deras känslomässiga
utveckling.
I går fattade riksdagen ett mycket viktigt beslut till
skydd för barnen, nämligen förbud mot innehav av
barnpornografi. I den debatten uttryckte många talare
att skyddet för barnen väger allra tyngst. Sveriges
ratificering av FN:s barnkonvention har medfört en
ökad medvetenhet om att barns bästa skall sättas i
fokus. Därför ändras en mängd lagar som har sin
utgångspunkt i barns bästa. Våra lagar skall nämligen
spegla rådande samhällssyn.
Under lång tid hade pappan ensam bestämmande-
rätt över barn födda inom äktenskapet. Först 1920
fick den gifta modern rätt att vara vårdnadshavare
tillsammans med honom. Senare har gemensam vård-
nad blivit möjlig oberoende av äktenskap. Ända fram
till 1972 var ensamstående kvinnor med barn tvungna
att ha en förmyndare för sitt barn. Kvinnan var alltså
inte betrodd att själv bestämma över sitt barn. 1977
kunde gemensam vårdnad fortsätta även efter en
skilsmässa, och uppnås utan äktenskap för såväl sam-
bor som särbor. 1992 markerades prioriteringen av
gemensam vårdnad, så att domstolarna skall välja den
vårdnadsformen så länge ingen av föräldrarna motsät-
ter sig det.
Reformen har fått mycket stor genomslagskraft.
Redan 1983 valdes gemensam vårdnad för 44 % av
skilsmässobarnen. I början av 90-talet hade andelen
nästan fördubblats, till 82 %. Statistiken visar också
att barn till föräldrar med gemensam vårdnad huvud-
sakligen bor hos mamman. Andelen har ökat från 85
till 91 % under samma period. Fädernas andel har
alltså minskat från 15 till 9 % trots att beslutet om var
barnet skall bo har fattats tillsammans och i överens-
kommelse, dvs. utan inblandning av domstol. Tyvärr
saknas det forskning om varför det är så här. Det finns
hypoteser om att fäderna gärna vill ha del i den juri-
diska vårdnaden, som ger makt och medbestämman-
derätt, medan den faktiska och tidskrävande omvård-
naden varit och oftast förblivit moderns ansvar.
Jag vill framhålla att det finns oerhört många
schysta pappor. De är faktiskt i majoritet. Möjligtvis
saknar jag en sak - jag hör dem inte i debatten till
försvar för pappamånaden och de protesterar inte
högljutt mot allt kvinnovåld. Låt mig en gång för alla
slå fast att min och Vänsterpartiets uppfattning är att
gemensam vårdnad är att föredra i perspektivet av
barns bästa. Men i fall då övergrepp har förekommit
inom familjen bör gemensam vårdnad vara utesluten.
Som jag nyss nämnde har i dag 82 % av föräldrar-
na gemensam vårdnad om barnen. Det är alltså för
resterande 18 % av vårdnadstvisterna som det här
lagförslaget kommer att få konsekvenser. Enligt min
mening är det inte tillräckligt utrett om gemensam
vårdnad verkligen skulle ha varit bäst för barnet i
dessa fall. Man har heller inte utrett vad som ligger
bakom domstolarnas beslut om enskild vårdnad. Det
saknas uppgifter om i hur stor utsträckning våld och
övergrepp mot kvinnor eller barn som förekommit.
I länder nära oss visar forskning att mannens våld
är en bidragande orsak till många skilsmässor. I Dan-
mark är det orsaken till var fjärde, och i England till
var tredje skilsmässa. Svensk forskning är mycket
begränsad på det här området, men inget talar för att
förhållandena skulle vara markant annorlunda i Sveri-
ge. Vi vet att det finns ett klart samband mellan kvin-
no- och barnmisshandel. I en amerikansk undersök-
ning av 146 barn till misshandlade kvinnor visade det
sig att nästan hälften hade varit utsatta för våld från
någon av föräldrarna - oftast fadern. En dansk under-
sökning visar att hälften av barnen till kvinnor som
hade misshandlats hade varit utsatta för fysiskt våld.
Jag vet att många män känner sig provocerade av
att sådana här siffror lyfts fram. Gör inte det! Ta hell-
re avstånd från dem som utför kränkande handlingar.
Fortsätt att vara bra förebilder! Ni är faktiskt väldigt
många män som är bra förebilder.
Fru talman! Ett vanligt argument för ökad andel
gemensam vårdnad är att det i de flesta fall egentligen
bara handlar om svartsjuka och hämndgiriga kvinnor.
Självfallet går det inte att blunda för det faktum att
det kan vara så i en del fall. När en konflikt mellan
föräldrar blir tillräckligt djup och svår händer det att
barnets intresse och behov kommer i andra hand. Men
det får aldrig vara ett alibi för att underlåta att skydda
de barn som verkligen blir utsatta.
Det som har fått mig och väldigt många andra att
reagera mot regeringens förslag är att det i förarbete-
na till den nya lagen sägs:
"Därmed är inte sagt att övergrepp inom familjen
alltid bör utesluta gemensam vårdnad."
För mig är detta i alla lägen uteslutet.
Nu har dock utskottet klokt nog uttalat att i de fall
där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för
våld, trakasserier eller annan kränkande handling
skall gemensam vårdnad vara utesluten. Detta måste
ses som en halv seger för den opinion som finns mot
det ursprungliga förslaget. När nu utskottet har gått så
långt - varför inte gå hela vägen och skriva in detta i
lagen? Det är för mig obegripligt. Men det kanske går
att få ett svar på den frågan här under resten av dagen.
Det som nu oroar mig är att statsrådet Pierre
Schori i ett skriftligt svar härom veckan på en fråga
från Ulla Hoffmann har sagt att förarbeten inte alltid
gäller. Risken blir då att utskottets uttalande är av noll
och intet värde. Men här hoppas jag verkligen att jag
har fel.
Fru talman! Jag skall gå över till att kommentera
samarbetssamtalen. Vi i Vänsterpartiet har föreslagit
att det av lagtexten skall framgå att domstol inte skall
kunna döma till samarbetssamtal mot en förälders
vilja i det fall en av föräldrarna dömts för vålds- eller
sexualbrott. I andra fall vill vi att domstolen skall
göra en riskbedömning och särskilt beakta om barnet
eller den som motsätter sig samtalen utsätts för brott
eller andra trakasserier. Tyvärr har vi inte fått gehör
för våra synpunkter.
Jag tror att samarbetssamtal i många fall kan leda
till lösningar som är goda för barnen. Men efter att ha
hört om misshandlade kvinnors upplevelser av samar-
betssamtal är det min absoluta övertygelse att själva
samtalen i sig känns som ännu ett övergrepp när kvin-
norna tvingas konfronteras med våldsverkaren. I
England har man rätt nyligen ändrat lagstiftningen på
det här området sedan det visat sig att många kvinnor
utsattes för ytterligare våld efter samarbetssamtalen.
Vårdnadstvistutredningen har redovisat att antalet
samarbetssamtal mer än fördubblats mellan åren 1986
och 1993, och att detta har medfört att alltfler kom-
mer överens i frågor om vårdnad och umgänge. Men
statistiken visar på intet sätt kvalitetsfrågor som t.ex.
utsatta barns situation och hur den har påverkats av
samarbetssamtalen. Man vet inte heller i vilken ut-
sträckning kvinnor är samarbetsvilliga enbart för att
inte framstå som om de motverkar barnens rätt till sin
far och riskerar att bli fråntagen vårdnaden och där-
med all möjlighet att skydda sig själva och barnen.
Socialstyrelsens enkätundersökning visar att sam-
talsledarna anser att en av de största svårigheterna
med vårdnads- och umgängesutredningar är att det allt
oftare förekommer anklagelser om misshandel och
sexuella övergrepp. Jag tycker att det är märkligt att
det är just anklagelserna i sig som anses vara proble-
met och inte det faktum att våld och andra övergrepp
förekommer i så många fall. Jag tycker att det är an-
märkningsvärt att regeringen har övertagit den formu-
leringen.
När det gäller utövande av vårdnaden föreslog
Vårdnadstvistutredningen att det skulle införas en
bestämmelse i föräldrabalken om att den som barnet
bor hos skall få bestämma i frågor som rör den dagli-
ga omsorgen om barnet. Regeringen har valt att inte
föreslå det i propositionen. Det är även utskottsma-
joritetens åsikt att så inte skall ske. Jag tror däremot
att det är bra för barnet om den förälder som barnet
bor hos har en tydlig rätt och skyldighet att bestämma
i frågor som rör den dagliga omsorgen. Det kan tro-
ligtvis förhindra risk för konflikter i förhållande till
umgängesföräldern.
Fru talman! Umgängesrätten beskrivs sedan länge
som barnets rätt. I nu gällande lag har vårdnadshava-
ren ansvaret för barnets umgänge med den andre
föräldern. Umgängesföräldern har rätt att kräva in-
formation om barnet av vårdnadshavaren och kan
också kräva rätt till umgänge i domstolsprocess. Vida-
re har umgängesföräldern möjlighet att få dom om
umgängesrätt verkställd, främst genom vitesföreläg-
gande mot vårdnadshavaren och ytterst genom polis-
hämtning. En umgängesförälder har också stora möj-
ligheter att få vårdnaden överflyttad till sig om um-
gängesrätten inte fungerar för att vårdnadshavaren
motsätter sig det. Det brukar benämnas umgängessa-
botage.
Men motsvarande regler saknas för barnet eller för
den förälder som är vårdnadshavare. Om umgänges-
föräldern sviker helt eller delvis vägrar att ha kontakt
med barnet, s.k. umgängesvägran, erbjuds inga som
helst rättsliga lösningar. Här öppnar sig i stället ett
rättstomt rum. Därmed är det omöjligt att hävda att
barnet har rätt till umgänge. Umgängesrätten är alltså
en föräldrarätt.
Flera remissinstanser har aktualiserat vitessanktio-
ner för den förälder som sviker barnet genom att un-
dandra sig umgänge. Som svar på det skriver rege-
ringen: "Det finns en risk att umgänge som måste
tvingas fram med sanktioner verkar i fel riktning vad
gäller relationerna". Den risken beaktas däremot inte
när barn anses kunna tvingas att möta umgängesföräl-
dern. För föräldern är umgänget frivilligt - för barnet
en plikt.
Vi har godtagit regeringens slutsats att det inte bör
införas ytterligare sanktioner. Men vi tycker att det är
märkligt att regeringen anser att det finns skäl att inta
en sträng hållning till s.k. umgängessabotage men
förbigår existerande problem med umgängesvägran.
Fru talman! Enligt det nya lagförslaget skall för-
äldrarna kunna bestämma om vårdnad, boende och
umgänge genom avtal. Dessa avtal skall sedan gälla
om de godkänns av socialnämnden och kunna verk-
ställas på precis samma sätt som domstols dom kan
verkställas i dag. Det innebär att avtalen ligger till
grund för länsrättens beslut om t.ex. polishämtning av
barn.
Enligt min mening har regeringen inte heller här
satt barnets bästa i fokus. Polishämtning av barn är en
mycket stark och i de flesta fall traumatisk händelse
för barn. För barnets bästa och av allmänna rättssä-
kerhetsskäl är det av absolut största vikt att det endast
är domstols dom som skall kunna ligga till grund för
sådana beslut. Därför har vi yrkat avslag på förslaget
om ändring i 21 kap. 1 § föräldrabalken. Men vi vill
ha ett tillägg i lagen om att barns bästa skall komma i
främsta rummet och att rätten särskilt skall beakta
risken för att barn förs bort, kvarhålls eller annars far
illa.
När det gäller att verkställa en domstols dom om
umgänge med kontaktperson stupar det ibland på att
socialnämnden inte hittar någon lämplig person, pre-
cis som Kerstin Heinemann var inne på. Jag menar att
detta inte är rimligt. Barn och förälder som försöker
etablera en ny kontakt skall inte behöva hindras av att
nämnden inte har utsett någon. Jag är övertygad om,
precis som Kerstin Heinemann, att det går att hitta
lösningar, kanske med hjälp av frivilliga organisatio-
ner som t.ex. Rädda Barnen och liknande. Om de inte
finns på orten bör det kunna gå att lösa med hjälp av
en annan person som åtnjuter förtroende. Jag stöder
alltså folkpartimotionen som innebär att regeringen
snarast bör återkomma med ett lagförslag i den här
riktningen.
Fru talman! Slutligen vill jag yrka bifall till reser-
vationerna 1, 4 och 7, men står naturligtvis bakom
samtliga mina andra reservationer också.
I detta anförande instämde Ulla Hoffmann (v).