Tack, fru talman! Jag konstaterar att Yvonne Ru-
waida återigen lägger den största skulden på kvinnor-
na.
Jag fick ett e-brev när jag i morse slog på min da-
tor. Det är daterat kl. 00.15. Det är en kvinna som
alltså har skrivit mitt i natten. Hon skriver så här:
Själv sitter jag i en ganska jobbig situation som en-
samstående vårdnadshavare. Mitt problem är kanske
motsatt det skräckscenario en misshandlad ensamstå-
ende med barn är utsatt för. Jag skulle nämligen vilja
att min dotters far träffade henne mer, något som jag
tror skulle vara väldigt bra för henne. Men jag kan
inte ställa några krav; har bara skyldigheter och han
endast rättigheter. Han bedömer att hans arbete är
viktigare än att umgås med sin dotter. Sorgligt, men
sant. Jag har vänt mig till socialförvaltningen för att
via dem få honom att ta sitt ansvar. Där anser man,
precis som jag, att det är faderns skyldighet. Dock
finns ingen lagtext som jag kan luta mig mot för att
förverkliga detta. Jag kan be. Det är allt.
Hon avslutar: Är det barnets eller faderns rätt som
skall tillgodoses med en lagändring? Jag tycker att det
är viktigt att man frågar sig det innan man fattar be-
slut.
Vad tycker Yvonne Ruwaida att vi skall svara den
kvinnan?