Fru talman! Alla som lyssnar! Jag tror att det är
många föräldrar som lyssnar i dag. Det har varit ett
väldigt stort engagemang i den här frågan. Många
föräldrar men även barn har hört av sig till alla oss i
lagutskottet men även till de flesta här i riksdagen.
Jag tycker att en utgångspunkt, som är viktig i de-
batten, är att vi får ha respekt för att vi alla här nog
har samma ambition. Vi vill alla se till att skydda de
mest utsatta, människor som har blivit utsatta för
misshandel eller hot.
Jag måste inledningsvis ändå säga att jag förstår
när jag lyssnar på Tanja Linderborg från Vänsterpar-
tiet att jag inte riktigt delar hennes världsbild. Då är
det kanske inte heller så konstigt att jag inte riktigt
kommer fram till samma slutsats.
Tanja Linderborg tog här i debatten upp misshan-
del av kvinnor och barn. Det är ett allvarligt problem i
samhället, ett problem som vi måste åtgärda på många
olika plan, och det tänker jag återkomma till. Men det
Tanja Linderborg inte tog upp är att det även före-
kommer misshandel av män - inte i lika stor ut-
sträckning, men det förekommer. Det är till större del
psykisk misshandel.
Sedan sade Tanja Linderborg att det är få män
som i praktiken tar hand om omvårdnaden av barnen.
Då vill jag ge en verklighetsbild. Jag har många i min
omgivning - jag är i den åldern - som precis har fått
barn. Tyvärr ser jag även bland mina vänner hur
kvinnor tar ett för stort ansvar för barnen och kanske
inte alltid släpper in männen i den direkta omvårdna-
den av barnen. Det kan gälla småsaker, som att kvin-
nan anser att mannen inte vet hur varm nappflaskan
skall vara och därför själv vill ta hand om det.
Det här är något som förekommer och som vi vill
motverka. Jag vill att både män och kvinnor tar ett
ansvar. Föräldraskap är ett ansvar, och jag förordar ett
gemensamt ansvar. Men om man ser verkligheten
utifrån att det är kvinnor som är mest utsatta - jag
säger inte att kvinnor inte är utsatta, för det är de -
och att det inte någonsin är männen som får en sämre
situation så kan jag förstå att man kommer fram till
den slutsatsen. Men därmed delar jag inte Tanja Lin-
derborgs världsbild.
Jag tänker börja med att yrka bifall till vårt yrkan-
de nr 9, men jag kommer att stödja alla yrkanden.
När man diskuterar frågan om vårdnad, boende
och umgänge måste man också se det här utifrån ett
samhällsperspektiv. De strukturer samhället har på-
verkar både barn och föräldrar. Det är verkligen oro-
ande att se hur de senaste årens nedskärningar har
drabbat just barnfamiljer.
Det är en utveckling som vi från Miljöpartiet anser
är oacceptabel, då bl.a. ekonomisk stress är en faktor
som skapar konflikter i familjer och mellan föräldrar.
Vi tycker att samhället också skall ta ett ansvar för att
underlätta föräldraskap, t.ex. genom att erbjuda för-
äldrautbildning. Det är också nödvändigt att de män-
niskor som i dag lever under psykisk stress eller be-
finner sig i en utsatt situation snabbt kan få hjälp. Det
är ingen verklighet i dag. Människor som är under
psykisk stress kan i dag få vänta 3-6 månader innan
de får hjälp. Det är ingen bra grund för att hjälpa
föräldrar som är under stress.
Jag tror att vi alla har en dröm om ett lyckligt liv
och att lycka i livet innebär att ha bra, livslånga rela-
tioner. Jag tror också att vi även har en vilja att vara
goda föräldrar. Men tyvärr är livet mer komplext.
Ibland växer människor ifrån varandra utan att kanske
tycka illa om varandra eller skapa konflikter. Men
ibland skapas konflikter, speciellt därför att vi i dag i
samhället upplever både ekonomisk och social stress.
Det tär på människor, och det påverkar deras relatio-
ner till andra.
Vi politiker kan inte lagstifta om känslor, vilket är
bra. Däremot skall vi skapa ett samhälle som ger de
bästa förutsättningarna för att vi skall fungera som
människor. Det vi tycker saknas i propositionen om
vårdnad, boende och umgänge är en analys av hur
t.ex. nedskärningarna har påverkat barnfamiljer och
föräldraskap, av hur olika strukturer i samhället har
påverkat föräldraskapet. Vi vill att man skall minska
den sociala och ekonomiska stressen genom att bl.a.
minska arbetstiden och minska de ökande klassklyf-
torna. Vi vill t.ex. höja barnbidraget och ge mer peng-
ar till underhållsstöd och resebidrag. Vi vill öka
människors makt i samhället.
Vid en skilsmässa klarar många föräldrar av sin
separation på ett sätt som är någorlunda bra för de
inblandade, både föräldrar och barn. Tyvärr kan en
separation ta fram de sämsta och minst goda egenska-
perna hos föräldrarna.
Det absolut bästa, för både föräldrar och barn, är
att man löser konflikter utanför domstol, att man löser
dem genom samarbetssamtal eller genom att komma
överens. Att man inleder en domstolsprocess ser vi
som en allvarlig upptrappning av en konflikt mellan
föräldrar. Vi anser att man i samhället skall försöka
motverka det på olika sätt.
I princip anser vi att samarbetssamtal skall ha fö-
rekommit för att talan om enskild vårdnad skall få
väckas. Modellen har prövats i Norge med gott resul-
tat. En möjlighet att undvika samarbetssamtal måste
finnas i de fall där sådana samtal inte går att genomfö-
ra, bl.a. därför att en förälder befinner sig utomlands
eller därför att en av föräldrarna anses vara uppenbart
olämplig som vårdnadshavare på grund av missbruk,
övergrepp mot barn eller liknande. Vi föreslår att
regeringen återkommer med förslag till riksdagen om
obligatoriska samarbetssamtal.
Vi tycker också att det är viktigt att personer från
bägge könen är närvarande i samarbetssamtalen så att
man kan identifiera sig med någon av sitt eget kön.
Det centrala förslaget i propositionen, nämligen
det om gemensam vårdnad mot föräldrarnas vilja,
innebär att gemensam vårdnad skall vara huvudregel
när en domstol slutgiltigt avgör en vårdnadsfråga och
att domstolen i domen även skall kunna ge order om
barnets boende.
Domstolen skall vara förhindrad att besluta om
gemensam vårdnad endast om bägge föräldrarna mot-
sätter sig sådan vårdnad eller om man anser att ge-
mensam vårdnad är till skada för barnet.
Innebörden är att man skall försöka se till att utgå
från barnens bästa i de här frågorna. Reglerna om
vårdnad och umgänge har utformats med barnens
bästa för ögonen. Det är barnens bästa, inte föräldrar-
nas intressen, som rätten skall beakta när man bedö-
mer både vårdnads- och umgängesfrågor.
Det är många som har kommit med synpunkter i
den här frågan som rör gemensam vårdnad. Jag har
samtalat med människor som är rädda att det nya
lagförslaget kommer att innebära att domstolen dömer
till gemensam vårdnad i fall där det har förekommit
psykisk eller fysisk misshandel eller hot.
I alla de fall där det har förekommit psykisk eller
fysisk misshandel eller hot skall domstolen inte döma
till gemensam vårdnad med det nya lagförslaget.
Däremot skall en förälder inte kunna ha vetorätt mot
gemensam vårdnad. Det är domstolarna och social-
förvaltningarna som kommer att bedöma detta. Vi
anser därför att man behöver satsa mer på att öka
deras kompetens. Man behöver också satsa mer på de
skyddsnät som finns i samhället för att hjälpa männi-
skor som är utsatta för misshandel eller hot.
Jag har även samtalat med människor som kunnat
berätta om hur den lag som finns i dag har använts
som ett verktyg, antingen för att hämnas eller för att
få mer pengar, dvs. underhållsbidrag i fall där bägge
föräldrarna är lämpliga som föräldrar.
Den psykologiska effekten av att man inte får
vårdnad om sitt barn är oerhört viktig. Vi vill utgå
från barnens bästa, nämligen att bägge föräldrarna har
ett ansvar för vårdnaden och ett ansvar för barnen.
Utifrån barnens perspektiv är det i de allra flesta fall
bäst att barnen får rätt till sina bägge föräldrar.
Ibland måste vi sätta ett foto på barnet mellan oss.
Ibland kan det finnas en konflikt, som t.o.m. är svår,
mellan föräldrarna, men trots detta kan bägge föräld-
rarna vara lämpliga som vårdnadshavare.
Dagens lagstiftning, där en förälder kan fråntas
vårdnaden mot sin vilja, även om bägge föräldrarna är
lämpliga som föräldrar, slår mot barnen allra mest. Vi
ser dagens lagstiftning som ett slagträ som kan förvär-
ra konflikten mellan mamman och pappan. Vi tycker
att regeringens förslag är ett steg framåt för barnens
bästa och en viktig signal från samhället.
Vi anser också att lagen bör förändras så att dom-
stolens möjlighet att döma till enskild vårdnad, i de
fall detta är nödvändigt och bäst för barnen, ökar. Vi
föreslår en förstärkning av 6 kap. § 2a andra stycket
till en förstärkning där slutmeningen lyder: Risken för
att barnen utsätts för övergrepp, olovligt förs bort
eller hålls kvar eller annars far illa skall särskilt beak-
tas.
Vi vill alltså förstärka lagtexten för att öka dom-
stolens möjligheter att göra en individuell bedömning
från fall till fall. Vi anser att man skall ta det faktum
att en förälder motsätter sig gemensam vårdnad på
allvar och att man särskilt skall beakta vad en sådan
vårdnadsform innebär för barnen. Men vi anser inte
att en förälder skall ha vetorätt.
I likhet med barnombudsmannen anser vi att re-
geringen skall utvärdera reformen inom två år i syn-
nerhet med tanke på alla dem som är oroliga för re-
formen. Vi har, tyvärr, en ensam reservation på detta
område.
Det finns många fler frågor som tas upp i betän-
kandet. Vi har reservationer på dessa områden. Slutli-
gen skall jag bara ta upp en sak, nämligen att vi i en
förlängning vill ha gemensam vårdnad även för ogifta.
Det borde vara nästa steg, som vi borde ta väldigt
snabbt. De ogifta par som sammanbor och där fader-
skapet har fastställts borde ha en automatisk gemen-
sam vårdnad. Jag tror att om man skulle göra en un-
dersökning bland dem som tillhör min generation,
nämligen de som får barn, skulle det vara något som
många skulle se som positivt.