Herr talman! Jag tänkte ta upp ett enskilt fall, och
det handlar om Mordechai Vanunu, symbolen för
kärnkraftsmotståndet i världen och spridningen av
kärnvapen. Det var han som en gång kidnappades och
sövdes ned av den israeliska säkerhetstjänsten och
fördes från Italien till Israel, där han sedan dömdes till
18 års fängelse för landsförräderi. Detta hände 1986.
Hans brott var att han hade avslöjat Israels kärnva-
penprogram i anläggningen Dimona. Hans berättelse
och bilder i Sunday Times var bara en bekräftelse på
vad som var allmänt känt vid den tiden. Det kan vara
intressant att notera nu, när andra tröskelstater klart
har visat att de har sina kärnvapen. Jag tänker på
Pakistan och Indien.
I tolv år har Vanunu suttit i en isoleringscell på 2
gånger 3 meter, utan andra kontakter med omvärlden
än sällsynta och censurerade möten med advokat och
närstående. Under alla dessa år har organisationen
Campaign to free Vanunu and for a Nuclear-free
Middle East, grundad av hans bröder, oförtrutet arbe-
tat vidare för hans frigivning. Nobelpristagare, ledan-
de vetenskapsmän, kända politiker och kulturperson-
ligheter runt om i världen har protesterat mot domen
och behandlingen av Vanunu. EU-parlamentet har
skrivit flera resolutioner, och Amnesty har i sina väd-
janden beskrivit straffet som grymt, omänskligt och
förnedrande och ett klart brott mot mänskliga rättighe-
ter.
Israel har ratificerat konventionen om mänskliga
rättigheter 1966 och även 1984 års tortyrkonvention.
Jag har själv i fem år engagerat mig just för hans
sak här i riksdagen, ute på torg, i TV och radio.
Vanunu har erhållit en rad utmärkelser under de
här åren för sitt motstånd mot kärnvapenspridningen,
bl.a. det alternativa Nobelpriset 1987.
Men inga ansträngningar har varit lyckade när det
gäller hans frigivning. De israeliska domstolarna och
myndigheterna har varit kallsinniga och oresonliga i
sin inställning. Vanunu betraktas som landsförrädare
och skall bestraffas som en sådan. Inte ens hans
gradvis försämrade hälsa tycks ha betytt något.
Men plötsligt i mitten av mars i år hände det något
som ingen vågat hoppas på. Vanunu släpptes nämli-
gen fri ur sin isoleringsbur. Nu får han umgås med
andra intagna i Ashkelonfängelset.
Även om den nu införda strafflindringen är sensa-
tionell i sig och glädjande, är det 18-åriga fängelse-
straffet för att berätta en redan känd sanning fortfa-
rande så omänskligt, brutalt och orättfärdigt som det
kan vara. Mordechai Vanunu, som varit isolerad två
tredjedelar av det utmätta straffet, måste omedelbart
friges.
Med tanke på att man i år firar 50-årsjubileum av
staten Israel var förhoppningarna väldigt stora bland
Vanunus vänner om att han skulle kunna friges. Han
hade nämligen ansökt om en frigivning. En grupp från
Vanunuorganisationen for ned i slutet av april och
uppvaktade regeringen, men allt var förgäves. Han
benådades inte.
Det föranleder mig att från talarstolen återigen
kräva kraftfulla internationella påtryckningar på Isra-
els regering. Det finns som sagt bara ett acceptabelt
beslut, nämligen omedelbar och villkorslös frigivning.
Detta fall skall inte bara bevakas, som man säger i
betänkandet. Det är för svagt, menar jag. Det krävs en
ökad press på den israeliska regeringen.
Herr talman! Här finns ingen reservation, men jag
vill ändå när det gäller mom. 69 reservera mig för
motion U619, yrkande 1, som just handlar om ome-
delbar och villkorslös frigivning av Vanunu.