Herr talman! Förra måndagen stod jag i Hong-
kongs nya Convention Hall. Rösträkningen hade just
avslutats efter de första valen till den lagstiftande
församlingen i Hongkong efter återföreningen med
Folkrepubliken Kina, samma Convention Hall där den
kinesiska presidenten Jiang Zemin tog över makten
över Hongkong midnatt natten mellan sista juni och
första juli i somras.
Alla de demokratiska reformer och förändringar
som skett vad gäller MR-lagstiftning i Hongkong
sedan överenskommelsen mellan Kina och Storbri-
tannien 1984 skulle upphävas enligt ledarna i Beijing.
Den lagstiftande församling som valts hösten 1995
med allmänna och direkta val, och där den demokra-
tiska oppositionen vunnit stora framgångar, skulle
upplösas och ersättas med en av Beijing handplockad
församling där demokraterna saknade all representa-
tion. Detta skulle ske under ledning av den av Beijing
utsedde styresmannen Tung Chee Hwa.
Redan samma dag, den 1 juli, utrymdes den lag-
stiftande församlingen. Demokraterna samlades en
sista gång på balkongen och förklarade unisont: "Vi
kommer tillbaka!" I måndags i förra veckan kunde
demokraterna jublande ropa ut i Convention Hall: "Vi
är tillbaka!"
Valen genomfördes med ett mycket större valdel-
tagande än någon gång tidigare. Trots en föga engage-
rande valrörelse, trots oro för ekonomiska problem
och rekordarbetslöshet, trots ett för många synnerli-
gen invecklat och svårbegripligt valsystem och trots
skyfallsliknande regnstormar långt in på eftermidda-
gen gick 53 % av Hongkongs röstberättigade till val-
urnorna, utom där översvämningar gjorde det omöj-
ligt att nå fram. Allmänna val är viktiga. Det visade
Hongkongs befolkning i de första demokratiska valen
på Kinas jord.
Trots att de demokratiska partierna vann över
60 % av rösterna och 70 % av de mandat som valdes i
direkta val - 14 av 20 - har demokraterna i den nya
lagstiftande församlingen bara 19 av 60 mandat. Res-
ten kontrolleras i dag av de Beijingtrogna. Detta är
resultatet av ett valsystem, där hälften av mandaten -
30 stycken - utses i korporativa yrkesvalkretsar, där
bara en bråkdel av Hongkongs befolkning har rösträtt.
10 mandat utses av den styrande administrationen.
Det garanterar att folkets val inte kan få något infly-
tande på den lagstiftande processen i Hongkong.
Folket är inte att lita på - det visade det tydligt i valen
förra söndagen.
I en första kommentar till valresultatet förklarade
valets segerherre, den liberale partiledaren Martin Lee
som nu i spetsen för dem som av Beijings trogna
slängdes ut den 1 juli förra sommaren nu åter tågar in
i den lagstiftande församlingen, att Hongkongs be-
folkning visat att den vill ha demokrati. Det borde
vara en signal till de styrande i Hongkong och Beijing
att påskynda processen, så att redan nästa val i Hong-
kong blir demokratiska fullt ut.
Beijings handgångne styresman Tung Chee Hwa
behövde inte invänta ytterligare order från sina över-
ordnade utan förklarade omedelbart: Systemet ligger
fast. År 2007 skall en översyn enligt överenskommel-
sen från 1984 ske av huruvida allmänna direkta val
skall genomföras i Hongkong. Det nuvarande valsys-
temet garanterar att demokraterna, alldeles oavsett
vad Hongkongs röstberättigade då kan tänkas vilja,
inte kan få något inflytande över den översynen. Det
avgörs då som nu i Beijing.
Herr talman! I natt är det nio år sedan demokrati-
demonstrationerna på Tienanmen Square i Beijing
krossades i en blodig massaker natten mellan den 3
och den 4 juni 1989. Fortfarande finns inga officiella
uppgifter över hur många som mördades av Folkets
befrielsearmé sedan den kinesiske reformatorn Deng
Hsiao-ping givit order att krossa demokratirörelsen.
Tio år efter det att Wei Jing-sheng dömdes till 14 års
fängelse för att vid Demokratimuren i Beijing ha
hävdat att Deng Hsiao-pings fyra moderniseringsre-
former krävde en femte reform - demokrati - gav de
åldrande ledarna ett alldeles otvetydigt besked: Ingen
demokrati i Folkrepubliken Kina.
När den amerikanske presidenten Clinton, förföljd
av alltmer påtagliga rykten om betydande kinesiska
kampanjbidrag inför presidentvalet 1996, senare
denna månad - juni månad 1998 - besöker Kina för
ett toppmöte med den kinesiske ledaren Jiang Zemin
tas han som seden bjuder emot inför Folkets befriel-
searmés specialtrupper - på Tienanmen Square. De
har till skillnad från president Clinton varit där förut,
bl.a. den 4 juni 1989.
I höstas frigavs den mest uppmärksammade kine-
siske dissidenten Wei Jing-shen efter att ha tillbringat
bortemot två decennier i fängelse för sitt krav på
demokrati i Kina och för att ha pekat ut Deng Hsiao-
ping som det största hindret. Det skedde som en gest
strax efter Jiang Zemins framgångsrika statsbesök i
USA. Inför president Clintons svarsbesök i sommar
frigavs som en ytterligare gest den därnäst mest kände
dissidenten Wang Dan, en av ledarna från Tienanmen
Square i juni 1989.
Det är givetvis välkommet men inget som helst
tecken på en sinnesförändring i Beijing. Inför förbätt-
rade stormaktsrelationer och möjligheten att få köpa
avancerad rymdteknik från USA är ledarna i Beijing
beredda att betala med en gest, särskilt som det inne-
bär att de återstående tusentals gamla och nya politis-
ka fångarna i Kinas arbetsläger åter blir mer anonyma
för omvärlden.
Bara i vår har många fler nya politiska fångar
fängslats än de få som frigivits. Inför årsdagen i mor-
gon och inför president Clintons besök beläggs kända
dissidenter med husarrest. I går meddelade kinesiska
UD på nytt att det inte finns någon anledning för
Beijing att ompröva sin syn på vad en officiell tales-
man kallade "de politiska störningarna 1989".
I måndags krävde Amnesty International att alla
som fängslats för inblandning i händelserna den 4 juni
skall friges. Amnesty har dokumenterat 250 av de
kanske upp till 3 000 som fortfarande sitter fängslade,
bland dem den livstidsdömde 75-årige Wang Jiaxiang
som dömdes för kontrarevolutionär propaganda. I
söndags hölls den hittills största politiska demonstra-
tionen i Hongkong sedan återföreningen förra året.
Där krävdes att de skyldiga för massakern vid Tie-
nanmen Square skall straffas och att de fängslade
skall friges.
Herr talman! Utrikesutskottets majoritet, främst
socialdemokrater och moderater, ansluter sig till den
linje som utrikesministern tidigare i vår företrätt i
riksdagen att liksom EU "ta fasta på den samarbetsvil-
ja som Kinas ledare givit uttryck för och aktivt pröva
möjligheterna till en förstärkt dialog". Det är en dålig
omskrivning av att Kina lyckats splittra den demokra-
tiska världen och spela ut lukrativa handelsavtal i
gengäld för att avstå från offentliga angrepp på bristen
på demokrati.
I den senaste utgåvan av den ansedda kvartals-
skriften Contemporary Southeast Asia beskriver den
tyske forskaren Kay Möller vid Stiftung Wissenschaft
und Politik EU-ländernas Kinapolitik sedan juni
1989. 1992 straffades Frankrike hårt av Beijing för
sin hållning. Den franske premiärministern tvingades
två år senare till Beijing för att göra avbön. När slak-
taren från Tienanmen Square, premiärminister Li
Peng, omedelbart efter den kinesiska missilkrisen mot
Taiwan i april 1996 besökte Paris utlovade han kine-
siska köp av 10-30 Airbusflygplan.
I mars förra året vägrade Frankrike att delta i EU-
ländernas återkommande förslag om en resolution om
Kina i FN:s MR-kommission. Till Frankrike anslöt
sig Tyskland, Italien, Spanien och Grekland - som av
en händelse de stater som ingår i Airbusprojektet.
Holland och Danmark presenterade då det stympade
EU:s resolution och drabbades av repressalier. I maj
1997 utökade Kina sina inköpsplaner vad avser Air-
busplan.
I mars i år kunde EU-länderna enas om att inte
lägga fram någon resolution om bristen på respekt för
mänskliga rättigheter. Det kallas för att ta fasta på en
samarbetsvilja, men det är att falla undan för en brutal
utpressningspolitik. Kina, världens största stat och
världens största diktatur, har FN:s MR-kommission
ingen anledning att ha någon uppfattning om. Det
sparar man till små och isolerade diktaturer.
Redan i september 1993 fastslog den kinesiska
politbyråns ständiga utskott angående de internatio-
nella sanktionerna efter massakern på Tienanmen
Square, att det inte fanns anledning att falla undan för
krav eftersom motsättningarna mellan de västliga
demokratierna hindrar dem att effektivt driva sådana
krav. Så rätt de får. Men varför hyckla? Säg som det
är! Vi har inte råd att avstå från värdefulla kontrakt på
den växande kinesiska marknaden.
Herr talman! Men är då demokrati något som vi
inte kan hoppas på i Kina? Nej, det finns kineser som
lever i en demokrati - på Taiwan. Taiwan är den
kanske mest lovande demokratin i hela Asien. I par-
lamentsval i höst och presidentval om något år kan
oppositionen mycket väl ta över styret i en kinesisk
demokrati. Det är inte som i Folkrepubliken en demo-
krati som vi inte ens kan drömma om. Det är inte som
i Hongkong en demokrati som vi kanske kan överväga
efter år 2007. Det är en blomstrande demokrati bland
24 miljoner kineser på Taiwan. President Lee Teng-
hui är den ende folkvalde kinesiska statschefen i värl-
den.
Men det är en demokrati som världens demokrati-
er försöker blunda inför. Som en följd av de stormakt-
söverväganden som gjordes 1972, när Mao Tse-tungs
diktatur i Beijing fick överta medlemskapet i FN och
dess säkerhetsråd från Chiang Kai-sheks diktatur på
Taiwan, står Asiens mest blomstrande demokrati och
Kinas enda demokrati isolerad utanför såväl FN som
dess underorgan, i vilka även befrielserörelser under
årens lopp kunnat inväljas. Det som var möjligt att
köpa 1972 är en absolut orimlighet 1998. Nästa gång
frågan om att utreda Taiwans närvaro i FN-systemet
reses bör det få Sveriges och EU:s aktiva stöd.
Vid lokal- och regionalvalen i december 1997
vann det taiwanesiska oppositionspartiet stora fram-
gångar. DPP är ett parti som på olika sätt förespråkat
Taiwans självständighet, till skillnad från det hitillsva-
rande regeringspartiet. Efter den för Beijing så lyck-
ade återföreningen av Hongkong förra året strävar de
nuvarande ledarna efter att också lyckas återförena
Taiwan med fastlandet.
Skulle ett demokratiskt maktskifte äga rum det
kommande året på Taiwan, finns det stor risk för att
Beijing på nytt kommer att ta till militära utpress-
ningshot, verbala och verkliga, för att tvinga det de-
mokratiska Taiwan på knä. Om kineser på fastlandet
och kineser på Taiwan önskar återförenas, är det
deras sak att bestämma. Sker det i öppna och demo-
kratiska former på fastlandet och på Taiwan, är det att
välkomna.
Men det är inte Kinas inre angelägenhet om ledar-
na i Beijing använder militära maktspråk för att tvinga
det demokratiska Taiwan att ansluta sig till världens
fortsatt största diktatur. Ingen ett-Kina-politik kan
legitimera något sådant. Det borde även Sveriges
regering och riksdag kunna uttala. Det kan bli nöd-
vändigt mycket förr än vad man kanske tror.
Herr talman! Den ekonomiska krisen i Ost- och
Sydostasien har på ett välkommet sätt visat att frågan
om ekonomisk tillväxt och stabilitet inte går att skilja
från frågan om demokrati. Suhartos fall i Indonesien
var efterlängtat. Men det innebär ingen demokrati
med automatik. Det är samma maktkretsar som tagit
över. Det finns anledning för omvärlden att med
största uppmärksamhet följa att de aviserade demo-
kratiska valen verkligen kommer till stånd, och det är
inte särskilt överraskande att den nya ledningen i
Djakarta förklarat att den indonesiska ockupations-
politiken gentemot Östtimor består.
I Thailand och i Sydkorea innebar den ekonomis-
ka krisen att demokratin vann insteg. President Kim
Dae Jungs tillträde i februari är det mest lovande som
hänt demokratin i Asien efter de senaste tio årens
utveckling på Taiwan. När Kim Dae Jung svor presi-
denteden i februari satt alla tre tidigare sydkoreanska
presidenter på hedersläktaren. De var bittra fiender till
Kim Dae Jung under 70- och 80-talet, och det var på
ett hår att Kim Dae Jung avrättats efter oroligheterna i
Kwangjuprovinsen 1980. Det som skedde i februari
var ett styrkebevis för den sydkoreanska demokratins
mognad - mitt i en ekonomisk kris av enorma mått.
Så länge västvärldens s.k. förståsigpåare betrakta-
de den asiatiska ekonomiska boomen som en obruten
uppåtvänd linje rakt in i det asiatiska århundradet
fanns det stor förståelse för despotiska asiatiska
makthavares filosoferande över s.k. asiatiska värden.
Ledare som Malaysias Mahathir och Singapores Lee
Kuan Yew sågs som ansedda statsmän. I Asien har
familjen enligt dem en annan ställning, och väster-
ländsk demokrati eller individuell frihet passar inte in.
Den ekonomiska framgången togs som ett bevis.
Men hösten 1997 visade också i Asien att mänsk-
liga framsteg bara kan gå hand i hand med demokrati
och mänskliga rättigheter. Talet om asiatiska värden
är en myt som framgångsrikt exploaterats av asiatiska
despoter, som sökt monopolisera makt och rikedom.
Men det finns asiatiska ledare som aldrig accepte-
rat talet om asiatiska värden, som länge och envist
kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter. Pre-
sident Lee Teng-hui på Taiwan är en av dem. Kim
Dae Jung i Sydkorea är en annan. I måndags förra
veckan kallade Martin Lee i Hongkongs Convention
Hall valutgången för ett fullständigt förkastande av
asiatiska värden. Han förklarade avslutningsvis:
"Asiatiska värden har förvrängts av asiatiska leda-
re intresserade av makt. Men jag säger att, om ni ger
mig en amerikan, en europé eller en asiat - de vill alla
vara fria. Det är vad vi visade i söndags."
Herr talman! De här betänkandena omfattar väl-
digt många områden. Jag har valt att koncentrera mig
till världens största hot mot demokrati och mänskliga
rättigheter och den politik som omvärlden för, vilken
innebär att man viker undan. Det gör även Sverige.
Jag står givetvis bakom samtliga reservationer från
folkpartiets sida men nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 2 vid betänkande nr 15 och till reservatio-
nerna 8, 10, 11 vid betänkande nr 17.