Herr talman! Även om kammaren nu är ganska
tom vill jag sälla mig till alla andra som har uttalat ett
tack till dem som slutar i utrikesutskottet för gott
samarbete. Det gäller Helena Nilsson, som jag också
har tillfälle att avtacka i särskild ordning eftersom hon
är min partikamrat, och Inger Koch, som jag har haft
ett fantastiskt bra samarbete med. Vi har mötts när det
gäller mänskliga rättigheter på många olika sätt i
riksdagsarbetet, på resor och annat, och jag vill verk-
ligen tacka henne för gott samarbete. Jag har själv
bara varit suppleant i utrikesutskottet under den senas-
te perioden men ändå arbetat en hel del med mänskli-
ga rättigheter.
Nu kommer Inger Koch in. Det var ju trevligt. Då
kan hon höra att jag tackar henne för gott samarbete.
Jag går sedan över till mitt inlägg. Helena Nilsson
har tagit upp de mänskliga rättigheterna mera i stort
och mera övergripande, men jag tänker ändå ta upp
några frågor här.
Den första gäller Östtimor. Det är en gammal frå-
ga som har debatterats väldigt mycket här i kamma-
ren. Det är svårt att nu säga exakt vilken betydelse
den nuvarande utvecklingen i Indonesien har för möj-
ligheterna att få en lösning på denna konflikt, en lös-
ning som också kan accepteras av östtimoreserna. Jag
hoppas och tror att möjligheterna ändå ökar i det här
läget. Sedan vet jag att man har ekonomiska och and-
ra problem och att det är mycket som återstår. Just i
det läget tycker jag också att det är väldigt angeläget
att Sverige agerar i FN och på alla sätt som är möjliga
för oss för att få till stånd en lösning, både i den de-
mokratiseringsprocess som uppenbarligen är på gång i
Indonesien och också i frågan om Östtimor. Det är
viktigt att vi när det händer någonting stort inte
glömmer det som är något mindre men ändå väldigt
angeläget. Jag vill verkligen understryka vikten av att
vi tar upp de här frågorna internationellt från svensk
sida.
Sedan tänkte jag säga någonting om Kosova. Det
är också en fråga som vi har diskuterat många gånger
här i kammaren. Det är ju så: Vissa länder återkom-
mer mycket. Och konflikten fortsätter. Övergreppen
fortsätter. Folket flyr till Albanien, som vi har kunnat
se på TV de sista dagarna. Vi får ständiga rapporter
om dödandet - trots samtal, trots att Rugova har träf-
fat såväl Milosevic som Bill Clinton. Det händer en
del positivt - det finns sådana signaler - men det är
också mycket som är negativt.
Det är bra att USA nu har sagt sig vilja prioritera
Kosovafrågans lösning och inte låta konflikten gå så
långt som den gjorde i Bosnien. Det är positivt. Sam-
tidigt är det ett misslyckande för Europa att vår
maktlöshet är så uppenbar, att vi inte kan göra någon-
ting och att diktatorn struntar i vad grannarna säger.
Vad man än uttalar, vädjar om och hotar med kan
man egentligen inte sätta kraft bakom orden. Det är
ett tillkortakommande, och det är inte acceptabelt. Vi
måste få någon sorts förändring till stånd så att vi kan
komma åt just den här typen av konflikter. Det gäller
FN-systemet såväl som Europa.
Detta får dock inte medföra att Sverige förtröttas i
ansträngningarna att få till stånd en lösning på Koso-
vakonflikten. Det är viktigt att vi hela tiden arbetar
väldigt aktivt med detta. Människorna i Kosova lider,
och de övergrepp som sker där är fullständigt oaccep-
tabla.
Sedan tänkte jag kort säga någonting om Turkiet.
Det återkommer också i alla MR-debatter här i kam-
maren. Även om regeringarna där, oavsett vem som
sitter vid makten, erkänner bristen på mänskliga rät-
tigheter sträcker sig inte detta erkännande till sydöstra
Turkiet och Kurdistan, utan det handlar om litet andra
saker. Så har i alla fall jag uppfattat det.
Men det finns ändå fler och fler enskilda männi-
skor och organisationer som arbetar för mänskliga
rättigheter. För inte så länge sedan hörde jag att nä-
ringslivet nu börjar inse att det faktiskt är olönsamt att
förtrycka människor på det sätt som man gör i Turki-
et. Det är väldigt bra att förståelsen att så här kan man
faktiskt inte ha det uppträder på väldigt många nivåer
i samhället. Det är också viktigt att vi tydliggör att
något medlemskap i EU kan det inte bli fråga om, och
då handlar det om mänskliga rättigheter och inte om
huruvida de är européer eller muslimer eller någon-
ting sådant. I Turkiet vill man gärna göra gällande att
det är detta som är hindret, men det är det faktiskt
inte. Det gäller mänskliga rättigheter: att människor
får tala sitt språk, arbeta, gå i skolan osv.
Ett exempel på en verkligt modig organisation är
Läkarsällskapet. När vi var på besök där nere i januari
såg vi att dess medlemmar ställer upp väldigt starkt
för mänskliga rättigheter. En annan är naturligtvis den
turkiska MR-organisationen Human Rights Associa-
tion, vars ordförande Akin Birdal nyligen utsattes för
ett allvarligt attentat. Det är alltså ingalunda ofarligt
att arbeta med mänskliga rättigheter i Turkiet. Det här
är viktigt, och jag vet efter ett frågesvar att regeringen
också har uttalat fördömande över detta attentat. En
tredje organisation är Stiftelsen för mänskliga rättig-
heter i Turkiet, som arbetar med rehabilitering av
tortyrskadade. Man har fyra centrum och kommer om
drygt en vecka att öppna ett femte i Diyarbakir, där
det kanske behövs mest av alla ställen. Det har dock
hittills varit ganska omöjligt att arbeta där, eftersom
man har blivit utsatt för sådana trakasserier från
myndigheternas sida.
Vi behandlar ju nu bl.a. mänskliga rättigheter i
biståndet, och jag vill därför understryka vikten av att
Sverige i fortsättningen med ekonomiska medel stö-
der arbetet för mänskliga rättigheter i Turkiet. Det
behövs en beredskap och en långsiktig strategi för att
vi skall kunna fortsätta med detta, så att man vet att
man har stöd från Sverige. Vi har gjort en bra insats,
och jag hoppas att vi kan göra det också i fortsätt-
ningen.
Till slut, herr talman, vill jag bara säga några ord
om Polisario, som firar 25-årsjubileum just här i kväll
i Sverige. Jag, Eva Zetterberg och en kvinna till från
Sverige besökte nyligen deras jubileum nere i flyk-
tinglägren i Västsahara. Här är det så att en lösning
äntligen verkar vara på gång. Det finns många hinder
kvar, men vi hoppas ändå att det skall kunna lösas.
Det är ju genom Kofi Annan och James Baker och
deras arbete som den här processen har kommit i gång
på ett seriöst och bra sätt. Det kunde vi också konsta-
tera när vi tittade på hur man identifierade människor
inför folkomröstningsprocessen osv. Det var intres-
sant att bevista det här jubileet.
Vad vi kan säga är väl att vi från svensk sida
måste fortsätta att stödja det västsahariska folket i
dess kamp - först för att få en självständighet, och i
nästa steg för att kunna bygga upp ett demokratiskt
land. Där måste det också till stöd och hjälp. Man
arbetar naturligtvis själv för detta - man redovisade
också vilka program man hade osv. - men man behö-
ver fortsatt stöd. Det är positivt att frågan om min-
röjningen nu har kunnat få sin lösning - det vill jag
också säga. Men vi måste från svensk sida fortsätta att
stödja Polisario. Det ser jag som en självklarhet, och
det är viktigt.
Jag vill också anmäla att jag avser att rösta för re-
servation nr 7 om Colombia, reservation nr 9 om
internationella förhandlingar om Tibet och reservation
nr 6 om MAI-förhandlingarna om det blir votering i
dag om de reservationerna. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.