Herr talman! Jag tror säkert att man kan diskutera
länge om vad som är tyngdpunkten, vad som är till-
lägg, vad som är mål och vad som är delmål. I slutet
av den skrivelse som ligger till grund för just betän-
kandet UU17 uppehåller sig regeringen ganska
mycket vid vad man tycker är bekymmersamt i dag
när det gäller just internationella konventioner och
arbetet med dem. Det kanske framför allt är där man
kan sätta ned foten när det gäller hur man ser på nyhe-
ter, om jag får sammanfatta det så slarvigt. Det är just
detta, som både Bodil Francke Ohlsson och jag har
varit inne på, att länder inte ansluter sig, att de reser-
verar sig, att det finns för litet resurser, att man inte
efterlever det som redan finns. Regeringen - som jag
håller ett kort på - är väldigt bestämd i sin ambition
här, nämligen att innan man har fått de existerande
konventionerna, deklarationerna och organen att fun-
gera väl är det inte läge att föra in nya saker. Den
uppfattningen delar jag.