Herr talman! Tack, Helena Nilsson!
Om vi så återgår till sakfrågan kvarstår min för-
undran: Om nu Helena Nilsson haft så allvarliga in-
vändningar mot att få den årliga framställningen hade
det varit på sin plats med en reservation åt så att säga
andra hållet för att understryka att vi inte skall ha det.
Jag tycker att den argumentationen är litet märklig
därför att tillgången på brett och välunderbyggt mate-
rial aldrig, som jag sett det, varit något hinder vare sig
för oss ledamöter eller för det utmärkta kansliet att
hantera. Problemet är att vi inte alltid har den infor-
mation från de olika källorna vi vill ha för att sedan
kunna bilda oss en egen uppfattning. Jag tror att det
inte är något som helst problem i det här fallet, utan vi
vill på olika sätt skynda på och ha ambassadrappor-
terna. Men om Helena Nilsson skulle ha varit konsek-
vent skulle hon ha givit en reservation.
Precis som Tone Tingsgård var inne på tidigare är
det faktum att det finns reservationer och särskilda
yttranden snarast en markering av vad vi vill under-
stryka, av att vi tycker att det är snäppet viktigare än
vad majoriteten tycker eller att vi vill lyfta fram en
speciell fråga. Det är inte så att vi står i konflikt med
varandra. Här är majoritet och minoritet överens om
att de här rapporterna behövs.