Herr talman! Regeringens skrivelse handlar om
strategi och metoder för hur Sverige arbetar med
demokrati och mänskliga rättigheter i utvecklings-
samarbetet. Det mesta som sägs har diskuterats många
gånger i andra debatter - debatten om FN, om Afri-
kapolitiken, om Öst- och Centraleuropa osv.
Därför finns det också få reservationer till det här
betänkandet. Jag har tagit den här skrivelsen som en
programförklaring, där man går igenom vilka sakom-
råden man tänker prioritera i fortsättningen.
De här två betänkandena om mänskliga rättigheter
sammanfaller innehållsmässigt och politiskt på viktiga
punkter och verksamhetsområden.
I regeringens skrivelse fastslås utvecklingssamar-
betet som en del av Sveriges utrikespolitik:
"Därav följer att ett mycket nära samarbete mellan
utrikespolitik och biståndspolitik är en förutsättning
för ett framgångsrikt och effektivt demokratibistånd -
- -. Mänskliga rättigheter har inom svensk utrikes-
politik framför allt behandlats utifrån ett rättsligt
perspektiv. En ökad samverkan mellan utvecklings-
samarbetet och det traditionella folkrättsliga arbetet
bör nu komma till stånd. Det öppnar nya möjligheter
att kombinera diplomatin med biståndet för att få
större slagkraft. - - - Det är väsentligt att komma
ihåg att utvecklingssamarbetet för demokrati och
mänskliga rättigheter är ett bistånd som i grunden
handlar om att påverka värderingar."
Denna samverkan är säkert inte helt ny. Den låter
väldigt bra, men här finns en risk. Vi får aldrig glöm-
ma att biståndet är en fråga om solidaritet med männi-
skor som har en svår och ofta utsatt situation. Ut-
vecklingssamarbetet skall också enligt min mening
först och främst ha den utgångspunkten: solidaritet.
I detta betänkande tas bara upp ett yrkande från en
miljöpartimotion. Detta gäller att reservationerna i
FN-konventionerna inte får motverka vad som sägs i
konventionen. Ett land kan alltså ansluta sig till en
konvention men reservera sig mot en del av innehål-
let. Det finns reservationer som t.ex. gäller barns och
kvinnors rättigheter, vilket är ganska upprörande då
just kvinnor och barn i en del länder hör till de mest
utsatta grupperna. Socialt kan en kvinna vara helt
beroende av mannen, och hon kan diskrimineras av
lagen på olika sätt. Barn utnyttjas också i vissa sam-
hällen på ett sätt som bryter mot respekten för mänsk-
liga rättigheter. De kan vara barnarbetare i fabriker,
där de arbetar under slaveriliknande förhållanden. De
finns inom prostitution. Det finns arméer med barn-
soldater. Listan är lång. Allt detta försöker man på
olika sätt genom internationella insatser få slut på.
Sociala insatser är viktiga, men minst lika viktigt
på sikt är utbildning - allas rätt att få gå i skolan.
Alltfler fattiga barn tvingas till arbete i stället för att
få undervisning och utbildning. Vi vet att det politiska
systemet kan hindra detta.
Jag har nu tagit upp och beskrivit vad jag anser är
speciellt svårt i fråga om utsatthet. Men jag menar att
detta bör kombineras till en fråga om man över huvud
taget skall tillåta reservationer till FN-konventionerna
när det gäller just mänskliga rättigheter.
Demokratin behöver starka institutioner för att
kunna fungera. Bistånd bör utformas som stöd till
institutioner så att t.ex. allmänna val kan hållas. Det
behövs ett rättsväsende så att de som begår brott kan
ställas till svars. Det behövs också en kamp mot kor-
ruptionen, som har störst möjlighet att breda ut sig
och behålla sin styrka i ett fattigt land där de sociala
klyftorna är stora.
Skrivelsen tar också upp svårigheterna när paral-
lella maktstrukturer konkurrerar med ett demokratiskt
styrelseskick. Det kan gälla militärer som dominerar
en stat. Det kan gälla det religiösa etablissemanget.
Det kan också gälla en familj med stora släktförbin-
delser. Indonesien är ett exempel på det, där den le-
dande familjen äger en förmögenhet som enligt vad
pressen säger motsvarar 300 miljarder svenska kro-
nor, vilket är ungefär den summa som Indonesien nu
behöver för att klara sina statsfinanser.
I länder av det här slaget är utbildning i demokrati
och mänskliga rättigheter svårt att genomföra. Men
allt stöd som kan ges till landets egna organisationer
och andra organisationer med denna målsättning bör
naturligtvis prioriteras.
Vad som är viktigt när det speciellt gäller FN:s
olika avtal med länder utanför EU, vilket Miljöpartiet
har påpekat, är att vi måste ha samma definition och
samma ordval när vi framhåller mänskliga rättigheter
som en grund eller en förutsättning för samarbete. Att
acceptera att demokratibegreppet tolkas olika i olika
länder är fel. Det får inte bli ett slags relativisering av
begreppen demokrati och mänskliga rättigheter. Det
gynnar endast de diktaturer som i demokratins namn
då kan legitimera både att man har ett demokratiun-
derskott i sina länder och att man nonchalerar respek-
ten för de mänskliga rättigheterna och ändå på något
sätt lyckas inbilla sina egna invånare att de lever i en
demokrati.
Till sist vill jag säga att jag är glad att Sverige har
varit ett av de länder som har arbetat mycket aktivt
just mot reservationerna till FN-konventionerna. Jag
yrkar bifall, vilket flera andra också har gjort, till
reservation 1, som handlar om en årlig rapport om
MR och demokrati i Sveriges biståndsländer.
Jag går nu över till betänkande UU17, som hand-
lar om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. I
inledningen gör utrikesutskottet en kort beskrivning
av de två konventioner om mänskliga rättigheter som
antogs av FN 1966, den ena om de medborgerliga och
politiska rättigheterna och den andra om de ekono-
miska, sociala och kulturella rättigheterna. Man kan
leta länge utan att här hitta ordet miljö.
Orsaken till att miljön inte nämns är enkel. Kon-
ventionen godkändes och antogs av FN 1966. Det är
32 år sedan. Då hade vi inte de kunskaper och de
bittra erfarenheter av miljöföroreningarna och natur-
resursskövlandet som vi har i dag. Katastrofen i
Aralsjön var ännu i sin linda, även om man räknar
med att minskningen av sjöns vatten började just för
30 år sedan. Skogsavverkningarna och skövlandet av
Amazonas regnskogar hade ännu inte tagit fart. De
började också på 60-talet. De internationella företa-
gen höll fortfarande på att leta efter utvecklingsländer
med svag lagstiftning, där man inte hade skyddande
avverkningsförbud, exportförbud för råvaror, subven-
tioner till skogsindustrin, hindrande lagar och skatte-
regler. I Indonesien, som har nämnts här flera gånger,
startade exploateringen av skogsområdena 1967, då
regeringen förklarade att staten hade ensamrätt till
landets skogar.
Man kan gå igenom den ena naturtillgången efter
den andra och se att just i början av 1970-talet börja-
de förstörelsen av vår miljö på allvar, så att återväxten
av det förbrukade inte hinner i kapp utnyttjandet. Det
hände samma sak med luft, med jordar, med marker
och med fisket.
Längst bak i utrikesutskottets betänkande finns en
lista över MR-konventionerna och vilka länder som
har ratificerat dem. Flera konventioner, som var
mindre till omfång och bredd, föregick de båda från
1966 och handlade om mänskliga rättigheter i någon
form, t.ex. den om rasdiskriminering från 1965, folk-
mord 1965 och politiska rättigheter för kvinnor 1952.
Andra konventioner kom efter de båda huvudkonven-
tionerna och var mer en utvidgning eller ett tillägg,
t.ex. barnkonventionen och konventionen mot dis-
kriminering av kvinnor.
Att lägga till god miljö som en mänsklig rättighet
som en konvention är alltså fullt logiskt, följdriktigt
och möjligt.
Utskottet talar i sitt avslagsyrkande till motionen
om begreppet god miljö. Man säger så här: "Utskottet
anser att det är av vikt att begreppet mänskliga rättig-
heter inte görs otydligt. Det går inte i dag att förutse
hur ett internationellt kodifieringsarbete rörande
mänskliga 'miljö'-rättigheter skulle utvecklas och hur
ett sådant arbete skulle påverka det arbete som redan
bedrivs för att få stater att efterleva nu allmänt erkän-
da mänskliga rättigheter. Utskottet finner därför i
dagens läge inte skäl att i internationella sammanhang
aktualisera denna fråga."
Vi har i Miljöpartiet en vision om en överlev-
nadsmiljö för kommande generationer: en god miljö
där förstörelsetakten inte är högre än regenereringen,
dvs. återflödet eller återskapandet, och där nyttan av
en miljökonvention väger tyngre än eventuella svårig-
heter att formulera en sådan konvention. Jag förnekar
inte på något sätt att svårigheter finns, men de är inte
oöverkomliga.
Miljöpartiets nästa reservation gäller en interna-
tionell miljödomstol. Utskottet hänvisar till domstolen
i Haag och till den särskilda kammare som finns för
miljömål och menar att den är fullt tillräcklig. Utskot-
tet bortser då från det faktum att motionen gäller en
domstol där också organisationer har talerätt. Så är
det inte i den särskilda kammaren.
Men i Sverige har organisationer nu talerätt enligt
vår nya miljöbalk. Därför bör Sverige följdriktigt
kräva detsamma, menar vi, vad gäller den internatio-
nella domstolens särskilda kammare.
En internationell domstol där organisationer också
har talerätt eller en konvention om att god miljö är en
mänsklig rättighet skulle ytterligare förstärka det
nödvändiga internationella miljöarbetet och framför
allt miljöansvaret. Det fanns inte samma behov när
konventionerna kom till för 32 år sedan. Men vår
värld har förändrats och den förändras i snabbare takt
nu än den någonsin gjort. Också sociala och politiska
värderingar förändras.
I går fanns i TV ett reportage från Senegal som
handlade om att kvinnorna själva lyckades sätta stopp
för könsstympningen i en hel rad byar. Det intressanta
var hur alltsammans egentligen började. Det började
genom ett utbildningsprojekt för kvinnor som handla-
de om någonting helt annat. Jag tror att det var ett
hälsoprojekt. Det här visar tydligt vad många svenska
partier som sysslat med regeringens demokratiprojekt
via de politiska partierna redan har lärt sig, att ett bra
utvecklingsprojekt om t.ex. jämställdhet, fler kvinnor
i politiken, hanteringen av miljöproblem, allt kan bli
ett indirekt starkt avgörande stöd för praktiskt ageran-
de för demokrati och mänskliga rättigheter.
Lokala och globala miljöfrågor har blivit starka
politiska argument som i bästa fall påverkar den eko-
nomiska utvecklingen i miljövänlig riktning. Vi måste
komma ihåg att vi inte planerar för dagens samhälle.
Våra beslut ger utslag i sin helhet först om kanske 50
år. Hur ser världen ut då? Ständigt görs det prognoser
om tillståndet i världen i vår framtid, hur det kommer
att se ut i nästa generation. Men kan vi egentligen
föreställa oss det? Knappast. En mängd oberäkneliga
förändringar blandas hela tiden med gammalt och nytt
som vi inte heller haft en aning om.
Det fattas ständigt en rad kollektiva beslut lokalt,
nationellt, globalt som gäller vår överlevnadsmiljö.
De flesta tar tyvärr för lätt på hoten om människans
framtid. Problem undanröjer man med en liten juste-
ring här och en liten justering där. För övrigt är man
säker på att de tekniska uppfinningar som man är så
optimistiskt övertygad om skall komma fixar det
mesta. Eller också får man ändra det politiska syste-
met, vilket inte är gjort i en handvändning.
Vi behöver långsiktigt planerande. Sätter vi de
mänskliga rättigheterna i centrum kan vi känna oss
säkra på att vi i dag klarar att skapa en bra framtid för
kommande generationer. Men vi i Miljöpartiet menar
att de mänskliga rättigheterna måste omfatta också
kravet på en god miljö.
Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 5 till
UU17.