Herr talman! Det är många vackra ord och mycket
välvilja som har strömmat från talarstolen i dag när
det gäller mänskliga rättigheter, och det är ju bra. Jag
kommer att uppehålla mig litet grand vid motion
U604, som är en sexpartimotion om Turkiet.
Bland de förslag som vi tog fram fanns t.ex. krav
på att man skall ratificera 1967 års tilläggsprotokoll
till 1951 års flyktingkommission. Vi får svaret att det
skall regeringen fortsätta att verka för.
Vi vill också att den särskilda rapportören om
tortyr och FN:s arbetsgrupp mot ofrivilliga försvin-
nanden skall få stöd och att de skall kunna utföra sitt
arbete. Där utgår utskottet från att så kommer att ske.
Vi vill också att man skall uppmana Turkiet att
ratificera FN:s konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter med alla dess tilläggsprotokoll.
Det säger utskottet att regeringen verkar för.
Slutligen, när det gäller frigivandet av samtliga
kurdiska parlamentariker som sitter i fängelse, säger
man att ambassaden bevakar detta och hjälper be-
söksgrupper att komma dit och hälsa på.
Allt det här är bra. Men jag måste säga att efter sju
års arbete med Turkiet är det inga stora förändringar.
Det skulle faktiskt fordras en mer offensiv inställning.
Jag skall bara ta ett exempel. Marianne Andersson
nämnde nyss ordföranden för Human Rights Associa-
tion, som var nära att dödas vid ett attentat och som
också nämns i utskottsbetänkandet. Plockandet av
kulor och reparation av hans inre har i dagsläget kos-
tat ungefär 200 000 kr på ett privat sjukhus i Ankara.
Frågan är: Vem skall betala det?
Det är sådana konkreta MR-problem som vi står
inför.
Vem skulle kunna ge ekonomisk rättshjälp till de
tusentals människor som har torterats i Turkiet och
som vill gå till domstol för att försöka få någon rättvi-
sa när det gäller alla dem som har utfört den här torty-
ren.
Man vill i Turkiet anordna en stor traumakonfe-
rens, som skulle behandla konsekvenserna av att bli
torterad eller utsatt för traumatiskt våld, med sakkun-
niga från hela världen. Det kan man inte genomföra
därför att det inte finns några ekonomiska resurser.
Vem är det som betalar de rehabiliteringscentrum
som Marianne Andersson nämnde? Fyra av dem har
hittills betalats av Sverige och det femte betalas nu av
Norge. Var är Europeiska unionens andra länder som
vill vara med och bekosta att man rehabiliterar tor-
tyrskadade? Våra båda länder står för ungefär hälften
av samtliga utgifter som Human Rights Foundation
har för detta och litet annan verksamhet.
Vi har ungefär 150 000 gatubarn i de stora städer-
na som driver vind för våg, dras in i brottslighet, dras
in i narkotikahantering och som far mycket illa. En
liten bildberättelse om de här barnens situation skulle
kosta 70 000 kr. Den har inte kunnat finansieras vart
än den här författaren har vänt sig.
Åtgärder behövs för de 3 miljoner flyktingar som
finns i Turkiet. Vem skulle hjälpa till att betala de
flyktinglägren?
De muslimska borgmästarna har stängt samtliga
kvinnojourer i Turkiet. Om de fick sin hyra och avgif-
terna för vatten och avlopp betalda skulle dessa kunna
öppnas för de misshandlade kvinnorna. Kommissio-
nen har sträckt sig till att betala hyran för en sådan
kvinnojour.
Jag menar att när det gäller Turkiet och mänskliga
rättigheter i många andra länder har den här riksdagen
det stora arbetet framför sig att hjälpa till att få fram
resurser i Sverige och andra länder för att åstadkom-
ma en verklig förändring.
Det står i betänkandet att det behövs ett strategiskt
och integrerat arbetssätt. Javisst, utmärkt. Men se då
till att de här resurserna kommer fram! Låt en männi-
ska inom Utrikesdepartementet och inom Sida vara
ansvarig för detta.
När vi vänder oss till olika organisationer i Sveri-
ge, som Rädda Barnen m.fl., säger man: Nja, Turkiet
är inte prioriterat område. Det är de fattigaste länder-
na. Det är Östeuropa, Centraleuropa, Mellanöstern.
Men Turkiet, nja, det har man liksom inte kommit i
gång med. Här kommer att finnas mycket att göra
framöver.
Herr talman! Det här var mitt sista anförande i ut-
rikesdebatten i Sveriges riksdag. Jag har haft förmå-
nen att få arbeta med utrikesfrågor för mitt parti ända
sedan hösten 1989. Jag vill tacka för alla de hövliga
och intressanta debatter som vi har haft.
Tack skall ni ha!
I detta anförande instämde Per Lager, Ragnhild
Pohanka och Eva Goës (alla mp).