Herr talman! Detta betänkande berör delar av
bankkrisen, bankgarantier och statens ägande i Nord-
banken. Låt mig först bara erinra om att det finns ett
gemensamt ansvar i vissa delar när det gäller orsaker-
na till uppkomsten av bankkrisen. Det finns självklart
ett ansvar i bankerna, det finns ett politiskt ansvar och
det finns även ett ansvar hos alla de analytiker som
analyserat bankmarknaden och kreditmarknaden un-
der gångna år.
Det politiska ansvaret gäller inte avregleringen i
sig - den har varit framgångsrik - men problemet har
varit att avregleringen skett i fel ordning och därmed
via incitamenten skapat en felaktig utveckling, som
lett till betydande kreditrisker och bär en stor del av
ansvaret för den utveckling som har ägt rum.
Det går mycket lätt att här dra paralleller till ka-
rensdagens införande och det förhållandet att svenska
folket därefter blev lika friskt som tyskarna eller till
förändringen av beskattningen av sparandet, som
gjorde att svensken blev lika sparsam som centraleu-
ropén. Incitamenten i förändringarna i samband med
avregleringen var mycket kraftiga och ledde delvis fel
genom att avregleringen, som nämnt, kom i fel ord-
ning. Detta fritar på intet sätt bankerna från deras
ansvar eller från den analys som förevar innan avreg-
leringen genomfördes.
Jag vill särskilt peka på ansvaret för ägandet i de
banker som verkar på kreditmarknaden. Det innebär
att ägarsidan och styrelsen har ett ansvar för att kon-
trollera och för att ha kontrollrutiner och riskhante-
ringsrutiner som gör att man inte hamnar i den situa-
tion som ett antal banker hamnade i under den s.k.
bankkrisen.
Det är nu lätt att säga att vissa av bankerna råkade
väsentligt värre ut än andra banker, även om alla i
större eller mindre omfattning träffades av bankkri-
sen. Det är tämligen uppenbart att de banker som inte
hade tillräckligt tydliga ägare hade en tendens till
större risktagande och större kreditförluster och där-
med också kom att hamna i ett större eller mindre
beroende av statskassan.
För min del leder detta till en klar och tydlig syn.
Det gäller för bankerna på bankmarknaden att agera
på ett strikt kommersiellt sätt och att de skall ha klara
och tydliga ägare, som är beredda att ta sitt ansvar.
Jag säger därmed väldigt tydligt att jag inte kan se
några skäl att ålägga statliga banker andra saker än
vad man ålägger motsvarande privata. Det finns inga
övervinster i den statligt ägda banken som gör det
möjligt att ställa krav på annat beteende än det strikt
kommersiella, och därmed finns det heller inga skäl
till att Nordbanken skall vara i offentlig ägo.
För mig är det naturligt att Nordbanken privatise-
ras så snart det är möjligt med tanke på marknaden för
riskkapital och den prissättning som kan komma.
Samtidigt är det viktigt för att få en fair konkurrens på
lika villkor med övriga banker. Det är likaså viktigt
att statskassan kan nedbringa sin skuldbörda genom
att få in köpeskillingarna i Nordbanken och därmed
också kan minska räntekostnaderna för statskassan.
Men det är också viktigt att man i samband med
en privatisering av Nordbanken verkligen nyttjar
folksparandet och folkaktieinstrumentet för att få en
tillräckligt bred spridning och inte belasta riskkapi-
talmarknaden mer än som nödvändigt är, för att där-
med åstadkomma bästa möjliga resultat.
Erfarenheterna från de två mycket stora privatise-
ringar som innefattat folksparande och folkaktier har
blivit mycket goda. Vi har fått mellan 300 000 och
500 000 nya småägare i de därav berörda företagen.
Dessa 300 000-500 000 nya ägare är personer som
aldrig ägt aktier tidigare och som stärker försörjning-
en av nytt riskkapital till nya företag eller till gamla
företag för investeringar och därmed nya arbetstillfäl-
len.
Erfarenheterna från Assidomän och Pharmacia vi-
sar också att 80 % av det kapital som kom från de små
spararna härrörde från deras bankböcker och sparan-
de, inte från lån eller försäljningar av andra tillgångar.
Det visar sig också att ungefär 80 % av dem som
köpte aktier gjorde det för att behålla aktierna lång-
siktigt och därmed givit förhållandevis stabila ägar-
bilder i berörda företag.
Men den kanske allra viktigaste effekten är att för-
sörjningen av nya pengar som går till börs och där-
med till nya företag eller nya produkter tiodubblades
från mitten av 80-talet till kulmen av privatiseringarna
så sent som under föregående år. En tiodubbling av
riskkapitalmarknadens tillförsel av kapital är viktig
för att vi skall klara expansionen i näringslivet under
resten av 90-talet och därmed få de nya arbetstillfällen
som Sverige så väl behöver inom privat företagande.
Därför är det enligt vår uppfattning mycket viktigt att
Nordbanken privatiseras så snart som möjligt och att
det görs via folksparande och folkaktier som den stora
och breda svenska allmänheten ges möjligheter att
teckna för att på det sättet ge största möjliga syssel-
sättningseffekter, samtidigt som det ger en bred för-
ankring för Nordbanken som bank.
Så till frågan om bankgarantiavgifter. Jag kan klart
säga, herr talman, att jag är starkt för bankgarantiav-
gifter för garantier som statskassan har tvingats lämna
till enskilda banker. Det är självfallet kommersiellt
riktigt att de banker för vilka staten tvingats garantera
balansräkningen eller särskilda lån betalar kommer-
siella avgifter för detta och därmed betalar för den
kostnad som det indirekt är för staten att tvingas ga-
rantera dessa banker. Men jag kan för den skull inte
acceptera att alla banker, oavsett om de har belastat
statskassan eller ej, skall betala bankgarantiavgifter.
Ett sådant generellt system tenderar till att snedvrida
konkurrensen och minska bankernas kapacitet till
utlåning och att därmed vara en viktig näringspolitisk
faktor för att kunna bidra till företagandets expansion
under kommande år.
En generell bankgarantiavgift även på banker som
inte sökt statsstöd skapar ju högre kostnadsläge för
bankerna i Sverige än för motsvarande banker utom-
lands och sätter därmed svenska banker i en form av
strykklass, som jag inte vill ha och inte tror är nyttig
för svensk kreditmarknad.
Med det anförda, herr talman, vill jag yrka bifall
till reservation nr 5 och i övrigt till utskottets hemstäl-
lan.