Herr talman! Få frågor i samhällsdebatten river
upp så mycket känslor som just bankfrågorna. Förtro-
endet för bankerna naggades rejält i kanten i samband
med bankkrisen som kulminerade i början av 90-talet.
Det är lätt och förståeligt att känslor tar över i debat-
ten. Det är dock viktigt att påpeka att bankpolitikens
utformning måste vara realistisk och präglad av lång-
siktighet och stabilitet.
Det går inte att mäta de skador som åsamkades
samhällsekonomin under den tid då karusellen på
fastighets- och finansmarknaden snurrade som fortast.
Jag avser då priset för kapitalförstöringen och den
snedvridna resursanvändningen. Inte heller går det att
värdera vad krisen betytt i form av minskat förtroende
från omvärlden, högre räntor och försämrade låne-
möjligheter. Vi har alla fått vara med och betala i
olika omgångar och i olika roller, dels som skattebeta-
lare, dels som kunder, låntagare och aktieägare i ban-
kerna. Den räddningsaktion som genomfördes för att
garantera stabiliteten i det finansiella systemet kosta-
de skattebetalarna stora pengar. Men den räddade
också enorma tillgångar för människorna.
Anledningen till att vi socialdemokrater drev på
räddningen av bankerna var främst den enskilda
bankkundens situation och inte att rädda varje enskild
bank. En finansiell bankrutt hade slagit blint och utan
urskiljning mot alla dem som hade pengar på banken.
Följden av ett sådant fallissemang står inte att finna i
någon ekonomisk teori eller i någon beskrivning, men
den hade varit förödande för många människors priva-
tekonomi, för samhällets trovärdighet, för tryggheten
och konsumtionen. Kostnaderna för att låta banksek-
torn gå i kras hade med största sannolikhet varit högre
än de stöd vi tvingades betala ut. Den nämnda aktio-
nen och införandet av Bankstödsnämnden var också
nödvändiga åtgärder för att rädda betalningssystemet.
När läget var som värst var det väl heller ingen
överdrift att förmoda att staten skulle tvingas ta över i
stort sett varenda bank i landet. Så blev tack och lov
inte fallet. Men ändå är jag övertygad om att statens
borgensåtagande, den garanti som staten gav, fick till
följd att flera privata banker undvek att gå i konkurs -
för övrigt Sveriges största borgensåtagande genom
tiderna.
Det är heller ingen överdrift att påstå att hela det
finansiella systemet var hotat av sammanbrott i det
mest kritiska skedet. Den thrillern glömmer vi lätt i
dag.
Det bankstöd som staten t.o.m. 1994 betalat ut i
form av räntesubventioner fördelar sig enligt följande:
Nordbanken: 16 miljarder, Gota: 20 miljarder,
Securum: 24 miljarder, Retriva: 4 miljarder och Spar-
banken: 1 miljard. Summan blev alltså 65 miljarder.
När riksdagen fattade beslut om åtgärder för att
stärka det finansiella systemet uttalades mycket klart
att det statliga stödet i så stor utsträckning som möj-
ligt skulle återvinnas.
Att bankerna nu börjat tillfriskna kan vi se i ban-
kernas resultatredovisningar. Merparten av bankerna
kommer att visa positiva resultat för 1994.
Då höjs, vilket kan te sig ganska naturligt, röster
för extra skatt på bankerna. De första fyra reservatio-
nerna, som är fogade till det betänkande som vi nu
behandlar, handlar också om bankgarantiavgift.
Jag har förståelse för ett sådant tankesätt, men jag
måste ändå ställa mig frågan: Vem är det som egentli-
gen får betala denna avgift eller skatt? Jo, alla tecken
tyder på att det är de vanliga bankkunderna.
I reservation nr 1 från Folkpartiet och kds säger
man: "Det är rimligt att de berörda instituten erlägger
en avgift för garantin till dess att en obligatorisk in-
sättningsgaranti införs." Det tycker jag är att litet
grand blanda ihop äpplen och päron. Det rimmar
också illa med tidigare uttalanden om vikten av och
strävandena att ge banker och andra kreditinstitut
långsiktiga och stabila villkor.
Spararnas insättning skall försäkras mot bankkon-
kurser. Förslaget till insättningsgaranti är på gång,
vilket innebär att bankerna föreslås bli skyldiga att
betala avgifter på ca 1 miljard kronor per år under de
närmaste tio åren för att bygga upp en fond som skall
skydda insättningarna i viss omfattning. De banker
som erhållit en uttrycklig statlig garanti betalar redan
en avgift för denna till staten på s.k. affärsmässiga
grunder.
Centern säger i sin reservation beträffande bank-
garantiavgift: "Den sammanlagda årliga avgiften bör
inte understiga 1 miljard kronor, och utformningen
bör anpassas till strävan att åstadkomma ett sänkt
allmänt ränteläge och krympande räntemarginaler."
Detta är mycket dubbeltydigt. Det är en önskan
om att få allt, men det är knappast realistiskt och väl
genomtänkt. Dessutom förordar Centern att samtliga
banker generellt skall omfattas av en bankgarantiav-
gift, vilket knappast kan betraktas som vare sig rimligt
eller rättvist.
Så till statens ägande av Nordbanken. Regeringen
har mycket klart uttalat att man har för avsikt att sälja
ut hela Nordbanken vid en tidpunkt då bästa möjliga
pris för aktierna kan erhållas. Riksdagen har också
tidigare bemyndigat regeringen att sälja Nordbanken.
Något nytt initiativ eller uttalande av riksdagen i frå-
gan är därför inte aktuellt.
I reservation nr 5 delar Moderaterna, Folkpartiet
och kds den uppfattningen men har en annan motive-
ring. Det finns en annan ideologisk tolkning om privat
och statligt ägande mellan framför allt moderater och
socialdemokrater. Man säger t.ex. i reservationen:
"Banken kan då få mer professionella ägare, som
anger tydliga mål för verksamheten och som agerar på
ett affärsmässigt sätt i relation till banken."
Herr talman! Det finns mycket litet som talar för
att ägandeformen i sig är av avgörande betydelse för
kompetensen i ledningen. Turerna kring Nordbanken
har varit många och kan faktiskt tjäna som exempel
på detta. Nordbanken hade ett stort privatägande när
staten tvingades ta över dess verksamhet. Det talar
knappast för att privat ägande alltid är bäst. Däremot
är det olyckligt om staten äger en bank samtidigt som
företrädare för staten kräver att banken skall användas
för att styra marknaden. Detta skapar en osäkerhet
och oro som höjer räntorna och minskar konkurren-
sen, vilket i slutändan får betalas av bankkunderna.
Centerpartiet vill däremot ha en stegvis försäljning
och att man under det kommande budgetåret skall
sälja högst 49 % av bankaktierna. Sådana låsningar är
inte till gagn för Nordbanken som en stark bank som
skall konkurrera på marknadsmässiga villkor. Sådana
krav sänker priset på banken, speciellt mot bakgrund
av kraven på att använda statens ägarinflytande till att
sänka dess räntor och minska dess vinst. Detta förslag
skulle tvinga oss att realisera statens egendom.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill beträffande
Nordbanken att staten skall bestämma om dess in-
riktning. Det vore att hänga ryggsäck på banken, om
staten gick in och detaljstyrde vissa räntor för en viss
bank. Det skulle skapa en otydlighet om styrelsens
och företagsledningens ansvar, eftersom det inte finns
någon garanti för att man skulle uppnå någon effekt
av detsamma.
Så till Vänsterpartiet som har reserverat sig beträf-
fande bankernas kreditgivning. Det är oerhört viktigt
att samtliga banker tar sitt ansvar för att kapitalför-
sörjningen skall fungera. Det är också av stor vikt att
få till stånd en ökad konkurrens och därmed också en
bättre fungerande kreditmarknad. Det är dock viktigt
att framhålla att det är de enskilda instituten som
beslutar om villkoren för sin kreditgivning och att
göra kreditprövningar inom de ramar som anges i
banklagstiftningen.
Förlustavdragen har också aktualiserats av Väns-
terpartiet i en reservation. Jag vill i detta sammanhang
bara säga att majoriteten i näringsutskottet har samma
uppfattning som skatteutskottets majoritet, dvs. att
samma principer för förlustavdrag för banker som för
andra företag skall gälla. Självfallet skall bankerna
följa Finansinspektionens föreskrifter. Vi förutsätter
också att Inspektionen noggrant granskar dess efter-
levnad. Värderingarna har varierat kraftigt, inte minst
under den senaste tioårsperioden.
Herr talman! Det viktigaste just nu är att den ne-
gativa ränteutvecklingen vänder och att kronan stabi-
liseras. Det är den absolut bästa medicinen för att de
frågor som det nu aktuella betänkandet handlar om
också skall få ett bra genomslag.
Med det nu anförda, herr talman, vill jag yrka bi-
fall till hemställan i näringsutskottets betänkande nr
17 och avslag på samtliga reservationer.