Herr talman! När vi nu behandlar näringsutskottets
betänkande angående vissa bankfrågor gör vi det i ett
läge där banksektorn har tillfrisknat efter de sjuk-
domsår som sektorn drabbades av i början av 90-talet.
När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 var den
svenska ekonomin i en djup kris. Det ekonomiska
läget vid den här tidpunkten kännetecknades av låg
tillväxt, stigande arbetslöshet, en begynnande fastig-
hets- och finanskris samt försämrade offentliga finan-
ser.
Efter 1980-talets kasinoekonomi med en period av
extrem överhettning befann sig Sverige i en brant
utförsbacke. Vi gick faktiskt över backkrönet redan
1989. Industriproduktionen föll, och i industrisektorn
försvann vart fjärde jobb. En av orsakerna till pro-
blemen i den finansiella sektorn var att olika ekono-
misk-politiska beslut tagits i fel kronologisk ordning.
Avregleringen av de finansiella marknaderna genom-
fördes före förändringarna i skattesystemet.
Fram till mitten av 1980-talet var de svenska
kredit- och valutamarknaderna föremål för ganska
omfattande regleringar, och de avregleringar som
därefter genomfördes sammanföll med en långvarig
internationell högkonjunktur, där Sverige hade en
högre inflation och räntenivå än flertalet av våra jäm-
förbara länder.
Hushållens sparkvot sjönk, och konsumtionen var
under 1988 och 1989 ca 5 % högre än de disponibla
inkomsterna. Vidare uppgick kreditinstitutens utlå-
ning 1985 till 80 % av BNP. År 1990 hade den ökat
till hela 140 % av BNP. Denna ökning motsvarar 950
miljarder. En betydande del av denna utlåning hade
gått till fastighetsmarknaden.
Priserna på kommersiella fastigheter ökade kraf-
tigt under andra hälften av 80-talet, och det fanns
förväntningar om ytterligare prishöjningar. När sedan
skattereformen innebar minskade skattemässiga förde-
lar för lånefinansierad konsumtion och spekulativa
investeringar fick omläggningen av skattesystemet i
kombinationen med lågkonjunkturen förödande kon-
sekvenser för ekonomin.
Nedväxlingen av inflationen, dyrare lån, kraftigt
höjda räntor och ökade driftskostnader fick närmast
depressiva följder. Det gjorde att krisen på fastig-
hetsmarknaden blev mycket betydande. När sedan
räntor och amorteringar inte kunde klaras av spred sig
krisen till banker och kreditinstitut.
Vi minns väl alla hur det var 1992, när kreditför-
lusterna hotade att leda till allvarliga störningar i
betalningssystemet och kreditförsörjningen. Det gjor-
de att staten tvingades vidta en rad åtgärder för att
trygga det finansiella systemet. Bl.a. utfärdades en
garanti som innebar att banker och vissa andra kre-
ditinstitut kunde fullgöra sina förpliktelser. Garantin
innebar därigenom ett skydd för insättare och andra
långivare till instituten.
I samband med att riksdagen beslutade om den fi-
nansiella garantin fick också regeringen bemyndigan-
de att vidta de åtgärder som erfordrades för att behålla
och även i vissa fall stärka kapitalbasen i berörda
institut. Jag vill här ge den förre skatteministern Bo
Lundgren en eloge för det handfasta sätt som han
skötte dessa frågor på. I en mycket svår tid lyckades
regeringen också - i konsensus med socialdemokra-
terna - att klara denna svåra situation.
Under denna tid ställde staten ut sammanlagt 88
miljarder i garantier till olika institut. Av dessa mil-
jarder betalades 65 ut till instituten. När bankerna nu
har hämtat sig anser jag det vara riktigt att de utbeta-
lade medlen återvinns till staten så fort som det kan
ske. Vi anser att regeringen skall utreda detta och
göra upp en plan för hur medlen skall kunna återvin-
nas. Vi anser det vara rimligt med tanke på det eko-
nomiska läge som nu råder att en bankavgift inte
understigande 1 miljard bör kunna tas ut från institu-
ten. Detta bör gälla för alla institut, eftersom alla hade
nytta av att staten ställde garanti till förfogande under
denna svåra tid. Regeringen bör därför få i uppdrag
att närmare utforma denna återbetalningsplan.
Vi anser också att en betydande del av statens
kostnader för bankstödet kan återvinnas genom en
privatisering av Nordbanken. Det bör, precis som Per
Westerberg sade, ske med en stor ägarspridning. Med
tanke på möjligheterna att få ett riktigt pris bör denna
försäljning ske stegvis. Under det kommande budget-
året bör högst 49 % av aktierna försäljas.
Jag står bakom Centerns båda reservationer men
nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 2.