Herr talman! Jag måste säga att det är ett nöje att
lyssna till de många kunniga och engagerade skolde-
battörer som finns i kammaren i dag. Många frågor
har ställts till mig. Jag hinner kanske inte svara på alla
i det här anförandet.
Jag vill ta upp de tre områden inom skolpolitiken,
kanske framför allt inom ungdomsskolan, som rege-
ringen har prioriterat. Det gäller då för det första att
bekämpa segregation och utslagning i skolan, för det
andra att stimulera det inre arbetet och den pedago-
giska utvecklingen i skolan och för det tredje att stär-
ka elev- och föräldrainflytandet.
När det gäller att minska utslagningen i skolan har
vi nu några viktiga år framför oss i gymnasieskolan.
Vi vet att gymnasieskolan har ställts inför en mycket
stor och svår utmaning. Vi politiker har krävt av gym-
nasieskolan att den skall klara av att utöka utbildning-
en, så att alla ungdomar får en treårig utbildning på ett
treårigt program.
Vi har också krävt att man skall klara av att un-
dervisa enligt nya kursplaner på nya program med ett
nytt betygssystem, utforma lokala kurser och kurspla-
ner och undervisa elever i ämnen som man kanske
tidigare inte undervisat i - och allt detta samtidigt.
Jag tycker inte att det är särskilt förvånande att en
del gymnasieskolor då har stött på problem. Självklart
måste stora förändringar få ta en del tid innan man
lyckas. Många gymnasieskolor har också lyckats
väldigt bra. Det är de skolor som tidigt satte i gång ett
förändringsarbete, som var beredda på förändringar
och som vågade gå in och utmana den gamla linjesko-
lans sätt att arbeta. Där har man lyckats bra.
Ulf Melin tog upp problem som finns på vissa
gymnasieskolor när det gäller undervisningen i kär-
nämnena. Jag vill gärna kommentera det.
Till att börja med vill jag säga att vi måste fråga
oss vilka krav gymnasieskolan skall svara emot. Jag
menar att kraven kan delas in i tre olika typer: arbets-
livets krav, krav som ställs för att man skall kunna gå
vidare till högre utbildningar och krav som ställs för
att man skall kunna vara en aktiv medborgare och
delta i vår demokrati.
På alla områden har dessa krav ökat. Allra mest
gäller det kanske kraven i arbetslivet. Om vi skulle
släppa den kopplingen och säga att detta blir för svårt,
att gymnasieskolan inte klarar detta, har vi gett oss in
på en mycket farlig väg. Det krävs ökade kvalifikatio-
ner i arbetslivet. Därför måste vi också försöka skapa
en gymnasieskola som svarar mot de ökade kraven.
Exempelvis ställs det krav på ökade generella gemen-
samma kunskaper som bl.a. uttrycks i fråga om kär-
nämnena.
Ibland möter jag en uppgiven stämning i debatten
på de gymnasieskolor där det är svårt att klara under-
visning i kärnämnena för alla elever. Man säger: Det
här blir för svårt. Vi kommer inte att klara av det. Vi
måste sänka kraven. Eller också frågar man: Varför
skall en elektriker behöva lära sig matematik?
Jag tror att det är oerhört farligt att resonera så.
Jag tror också att det är viktigt att vi politiker håller
fast vid de målsättningar som låg till grund för gym-
nasiereformen och för de treåriga programmen. Sedan
skall vi inte vara dogmatiska och inte vara beredda att
göra justeringar om så krävs. Det är viktigt att slå fast
att man, om man tror att en elektriker inte behöver
läsa matematik, faktiskt inte vet vad en elektriker gör.
Och om man tror att vi kan ha en gymnasieskola som
utbildar för ett arbetsliv som redan har försvunnit,
slösar man oerhört med våra knappa gemensamma
resurser.
Ändå tycker jag att det finns anledning att vara
ganska hoppfull, just därför att de gymnasieskolor
som har gått in i ett förändringsarbete, som aktivt
arbetar med pedagogisk utveckling och som har ett
samarbete mellan lärare i kärnämnen och lärare i
yrkesämnen har lyckats. Låt oss ge de gymnasieskolor
som ännu inte har lyckats tid och tilltro, så att de
också får lyckas!
Jag instämmer gärna i det som Gunnar Goude sa-
de, nämligen att risken naturligtvis alltid finns att den
teoretiska traditionen från de gamla teoretiska linjerna
får utgöra en norm också för alla gymnasieelever
inom kärnämnena. Därmed kommer stora grupper av
elever att känna främlingsskap inför skolan. Därför
måste man vara beredd att förändra skolan.
Ett uppföljnings- och utvärderingsarbete pågår i
gymnasieskolan. Det är nu för tidigt att dra säkra
slutsatser av hur det går. Vi måste ge en viss tilltro
och en viss tid för det arbete som faktiskt pågår i
gymnasieskolan.
Jag vill också något kommentera diskussionen om
besparingar. De stora besparingar som drabbat skolan
under många års tid har ju drabbat elever med de
största svårigheterna hårdast. Det visar ganska sam-
stämmigt de utvärderingar som görs. Det är natur-
ligtvis ett oerhört problem.
Detta är en del av bakgrunden till att regeringen
nu kommer att prioritera det som Skolverket särskilt
uppmärksammat, uppföljningen av hur kommunerna
fördelar sina resurser mellan olika elever, så att elever
med de största behoven får de största resurserna.
Det handlar naturligtvis också om den totala
summa skolan kan förfoga över. Detta tog Inger Da-
vidson upp.
Jag finner det märkligt att just hon gör ett nummer
av kommunernas knappa ekonomi. Det är ju den
regering i vilken hon var minister som faktiskt är
ansvarig för att vårt land har försatts i en situation
med en mycket stor skuld och med mycket hög arbets-
löshet. Detta har gjort att vårt land på många sätt är
utlämnat till andras bedömningar och den s.k. mark-
naden. Det är den situationen som den här regeringen
nu gör allt för att ta oss ur.
Andreas Carlgren tog upp behovet av ett ökat för-
äldrainflytande. Han efterlyste nya plattformar för
människor att ta ansvar. Jag tror det är viktigt att vi
kan skapa sådana nya plattformar.
När det gäller föräldrainflytandet menar jag att
man måste se det på två olika sätt. Vi måste öka möj-
ligheterna till formellt inflytande och beslutande eller
deltagande i beslut för föräldrar. Därvid tror jag att vi
måste svara emot de krav som många föräldrar har på
att få rå sin egen skola, få vara med och bestämma på
sin skola, där man har sina barn.
Jag tycker det är en brist inom det kommunala
systemet i dag att fristående skolor kan erbjuda större
möjligheter för föräldrar att få ett direkt inflytande
och beslutande över skolan än vad den kommunala
skolan i dag kan erbjuda.
Därför arbetar vi nu inom regeringskansliet med
att försöka ta fram förslag på hur ett ökat sådant infly-
tande skulle kunna se ut inom det kommunala syste-
met. Jag skulle vilja skapa en grannskapsskola, en
skola med ökat inflytande, också formellt, för föräld-
rar, elever och kanske också personal.
Men den kanske viktigaste formen för inflytande
kan man kalla för föräldrarnas medverkan i skolan.
Det är viktigt att föräldrarna har en kontinuerlig kon-
takt med skolan. Det måste vara skolans ansvar att
upprätthålla en sådan kontinuerlig kontakt. Det är
viktigt att skolan informerar föräldrarna och hemmen,
inte bara om hur det går för det egna barnet, utan om
vad man gör i skolan, vad det går ut på, vad man har
för planer, hur man ser på arbetet. Man skall inte bara
recensera den enskilda eleven efter avslutat arbete.
Om föräldrarna skall ha en chans att ta en aktiv
del måste de också få komma in och påverka redan i
planeringsstadiet.
Regeringen prioriterar en utveckling av det inre
arbetet i skolan. Jag tror att det är lätt för oss politiker
att debattera vad skolan skall lära ut. Vi möter alla
som skolpolitiker många krav på vad skolan borde
lära ut som man inte tycker att den gör, i alla fall inte
tillräckligt bra eller tillräckligt omfattande. Det är
självklart viktigt att diskutera vad skolan skall lära ut.
Men vi måste alltid komma ihåg att det vi be-
stämmer att skolan skall lära ut inte alltid är det som
den enskilda eleven lär in. Det är processen däremel-
lan - mellan det vi bestämmer oss för att skolan skall
lära ut och det den enskilda eleven verkligen lär in -
som är kärnan i skolan. Det är den processen som
antingen kan gå ganska dåligt, så att t.ex. en elev lär
in att den är korkad i matte, när läraren tror att den lär
ut division.
Men det är också den processen som kan gå oer-
hört bra. Då är det en kreativ process, där människor
utvecklas och växer tillsammans och där nya kunska-
per utvecklas och föds.
Om vi vill ha en kvalitetshöjning i skolan så krä-
ver det en vitalisering och en pedagogisk utveckling i
skolan. Det krävs att den pedagogiska utveckling som
i dag sker på vissa skolor sprids till allt fler skolor.
Britt-Marie Danestig-Olofsson sade mycket riktigt
att en demokratisk fostran självklart inte kan ske med
auktoritära metoder. Jag instämmer gärna i det utta-
landet. Därför måste vi konstatera att innehåll och
form i skolan inte kan separeras. Vad man undervisar
om är självklart inte oberoende av hur arbetet i skolan
bedrivs.
Den ansvarsfördelning vi nu har på skolans områ-
de slår fast att det är riksdag och regering som sätter
upp mål för skolans verksamhet och sedan utvärderar
den. Det är lärarna som tillsammans med sina elever
och med stöd av sin skolledning skall finna formerna
för hur dessa mål skall nås. Det tycker jag är en bra
ansvarsfördelning. Den skall ligga fast.
Det är inte min uppgift som skolminister och inte
er uppgift som riksdagsledamöter att tala om för dem
som arbetar i skolan hur de skall bedriva sitt arbete.
Men jag menar att det är vår uppgift som ansvariga att
bry oss om hur man arbetar i skolan. Vi måste vara
lyhörda för de villkor som arbetet i skolan skall be-
drivas under och vara beredda att bistå skolan i sitt
arbete med att utveckla en pedagogik.
Det är min övertygelse att utvecklingen i skolan
sker huvudsakligen underifrån, ute på de konkreta
skolorna. Min uppgift som skolminister är därför att
stimulera, att underlätta, att undanröja hinder för en
sådan utveckling, och självklart att sätta upp mål och
att utvärdera.
Jag har använt mig av och regeringen har tillsatt
en expertkommitté som bl.a. har till uppgift att följa
och stimulera den pedagogiska utvecklingen i skolan.
Expertkommittén har tagit namnet Skolkommittén.
Samtliga ledamöter i kommittén har egen praktisk
erfarenhet av att arbeta med utvecklingsarbete i sko-
lan. Man kan säga att de är experter i praktik och i att
reflektera och dra slutsatser av sin praktik. Just därför
tror jag att den här kommittén kommer att kunna vara
ett bra medel för att lyssna till de erfarenheter som
finns i skolan och föreslå de åtgärder som kan vara
aktuella för att bistå skolorna i deras utvecklingsarbe-
te.
Herr talman! Min taletid är nu ute och jag ber att
få återkomma med en del utestående frågor i repliker-
na.