Herr talman! I gårdagens ekonomiska debatt visa-
de regering och delar av oppositionen stor kraft. Med
beundransvärt mod utmanar man den stora skaran
arbetslösa. Den 75-procentiga ersättningsnivån skall
öka motivationen för att skaffa sig ett jobb, och jobb
lär ju finnas ifall bara priset på arbetskraften är till-
räckligt lågt. Sänkningen av ersättningarna från sjuk-
försäkring, föräldraförsäkring och a-kassa finansierar
på ett genialt sätt sänkt moms på maten. Det är ett
elegant sätt att minska skatten för den kreativa, väl-
mående medelklassen.
Det politiska systemet har visat sin förmåga att ta
ansvar, säger somliga i dag. Första maj kan säkert bli
en riktig tacksägelsedag för Sveriges arbetare och
arbetslösa.
Herr talman! Med tanke på kraften och koncentra-
tionen i regeringens agerande borde det vara naturligt
att nu agera tufft mot den del av samhället som kanske
tydligast är ansvarig för den ekonomiska krisen och
de senaste årens budgetunderskott. Det är inte för
mycket begärt att banksystemet deltar i den ekono-
miska saneringen av landet, och det vore exempelvis
klädsamt om Sparbanken Sverige snabbt reglerade sin
skuld om 1 miljard.
Herr talman! Jag skall ta upp tre frågor som riks-
dagen nu har chansen att besluta om, nämligen ban-
kavgifter, förlustavdrag och hanteringen av Nordban-
ken. Först bankavgift:
I flera partimotioner föreslås någon form av ban-
kavgift. Utskottsmajoriteten har avvisat en speciell
avgift med motiveringen att en sådan sannolikt skulle
resultera i ännu större räntemarginaler. Samtidigt
förbereds nu en s.k. insättargarantiavgift som skall ge
ca 1 miljard årligen. Tanken är att det skall byggas
upp en fond på 10 miljarder.
Faran för ökade räntemarginaler torde vara lika
stor med den konstruktionen. Det är därför rimligt
med en bankavgift som de första fem åren ger 1 till 2
miljarder per år till statskassan, för att sedan övergå
till den av EU stipulerade insättargarantiavgiften.
Att moderater är livrädda för bankavgifter är na-
turligt. De ser hellre att barnbidrag och a-kassa sänks.
Men nog borde socialdemokratin nu ta chansen att
låta bankerna betala av litet på sina minst sagt oskäli-
ga räntevinster.
Så till förlustavdrag: Bankerna har tvingats skriva
ned värdet på sina fastigheter. De otroliga fastig-
hetskrediterna under det glada 80-talet är kanske den
enskilda händelse som mest negativt påverkat den
svenska ekonomin. Det får anses som normalt att
dessa krediter påverkat också bankernas bokslut. Men
hur länge får detta pågå? Hur länge kan dåliga kredi-
ter användas för att dra ned den beskattningsbara
vinsten?
Exempelvis överraskade SE-Banken hela affärs-
världen med att helt plötsligt i årets bokslut värdera
ned sina krediter med ca 4 miljarder, vilket innebar att
banken i stället för en vinst på drygt 3 miljarder kunde
visa upp en förlust på 700 miljoner. På detta sätt för-
svann en hel del pengar undan skatt.
Vänsterpartiet vill utreda bankernas möjligheter
att behandla sina fastighetsvärden. Nog är det en
rimlig begäran.
Med tanke på Nordbanksdirektörernas minst sagt
förvånansvärda okänslighet när de föreslår bonus åt
sig själva och övriga anställda kanske det skulle kän-
nas som en befrielse att bli av med banken. Kanske
kunde man då frigöra 10-15 miljarder kronor som en
engångssumma.
Ser man däremot Nordbanken som en tillgång som
dels årligen kan inleverera utdelning till ägaren staten,
dels användas medvetet för att öka konkurrensen i
banksystemet bl.a. genom lägre låneräntor, bör man
givetvis behålla Nordbanken i statlig regi.
Herr talman! Bankkrisen har vållat landet stor
skada. Vanliga människor får betala krisen med höga
räntor. Investeringar och företagsamhet hämmas. Men
det finns också de som tjänat stora pengar på krisen. I
Bankkriskommitténs 400-sidiga rapport Bankerna
under krisen kan man läsa otroliga historier. Jag re-
kommenderar boken.
Finansinspektionen har överlämnat 167 kreditä-
renden till Statsåklagarmyndigheten för Speciella
Mål. Men alla ärenden om misstänkt ekonomisk
brottslighet ligger på hög. Det finns inte resurser att ta
itu med dessa många gånger komplicerade brottsären-
den. Banker och politiker vill väl helst glömma de
glada kredittiderna. Runt omkring i världen sitter
emellertid smarta herrar och skrattar åt den svenska
lagen.
Tänk om regeringen visade samma kraft vad gäller
den ekonomiska brottsligheten som när det gäller att
klämma åt arbetslösa och sjuka. Då skulle det hända
saker. En och annan dom mot ekobrottslingarna och
de ansvariga bankdirektörerna skulle kanske t.o.m.
komma till stånd.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 och
6.