Fru talman! Det här utskottsbetänkandet innehål-
ler förfärligt många intressanta och viktiga frågor.
Själv kommer jag att beröra tre olika frågor som
bygger på de motioner jag har väckt. Den första frå-
gan är nationen Tibet. Den andra frågan vill jag ägna
åt navajoindianerna, som också kallas dinéhindianer-
na, i Amerika. Den tredje frågan handlar om Mor-
dechai Vanunu. Den enskilda modiga människan som
sitter i Ashkelonfängelset i Israel.
Jag börjar då med Tibet. Vi vet alla att Tibet lever
under ett starkt förtryck. Det har varit ockuperat av
Kina sedan 1950, och det är ändå en egen stat enligt
internationell rätt.
Sedan 1959 lever Dalai lama, den religiöse leda-
ren, i exil. I exil har man också bildat en regering, ett
parlament och en domstol.
Det religiösa och politiska förtrycket är extraordi-
närt. Man har inte rätt att utse sina egna religiösa
ledare. Barnen utsätts hela tiden för olika trakasserier.
Man får inte ägna sig åt den religion man vill. Det går
så långt att barn torteras. Det råder fullständigt oac-
ceptabla förhållanden i Tibet.
Tibet har en specifik kultur, har en specifik religi-
on och har ett språk som inte alls liknar kinesiskan.
Tibet består av ett etniskt specifikt folkslag.
Under alla år har man hoppats på att de kinesiska
ledarna ska komma till ett förhandlingsbord. Det har
gjorts många försök att få dem dit. Det senaste är att
Dalai lama t.o.m. har givit upp tanken på självstän-
dighet. Han talar i stället om genuin autonomi. Han
vill att folket ska få avgöra och rösta om sin framtid.
Så sent som den 5 februari i år dog en 28-årig
nunna, Ngawang Lochoe. Hon avtjänade ett tioårigt
fängelsestraff efter en fredlig demonstration. Hon
hade ett år kvar på det straffet. Det finns inga note-
ringar om varför hon dog.
Kina är väldigt besvärat av situationen i Tibet.
Ledningen är rädd för att den s.k. separatismen ska
frigöra Tibet från Kina. Det känner vi igen från
många länder och situationer i världen.
Jag har begärt att regeringen ska försöka göra nå-
gonting mer än vad som har gjorts hittills. Det behövs
villkorslösa förhandlingar mellan tibetanska exilrege-
ringen och kinesiska ledningen. Vi i Sverige bör
hjälpa till i detta. Vi bör mana på, och vi bör se till att
FN får med en representant i processen.
I utskottsbetänkandet framgår det att sådana för-
sök hittills har misslyckats. Av den anledningen ska
vi inte ge upp. Jag vill mana på regeringen ytterligare
att inte ge efter utan hela tiden i alla bilaterala sam-
manhang kräva av Kina att man ställer upp på en
förhandling.
Vad gäller Kina i övrigt känner vi till det förtryck
som sker inom Kinas övriga områden. Det senaste rör
en speciell grupp som jag bara hastigt ska nämna,
nämligen falungongrörelsen. Den 14 mars hölls ett
seminarium i riksdagen. Vi vet att det är 50-70 mil-
joner människor som ägnar sig åt den rörelsens akti-
viteter. Det handlar om kroppsövningar. Det finns tre
ledande ord - sanning, godhet och uthållighet. De
borde inte leda till någons misstanke, men det gör de
när det gäller den kinesiska ledningen. Det här är en
fråga som vi måste våga stå upp för. Det handlar om
grundläggande mänskliga rättigheter.
Herr talman! Jag går då över till den andra fråga
jag tänkte ta upp och som jag också har motionerat
om. Den handlar om indianerna i Big Mountain-
området i sydöstra Arizona. Där är situationen också
fruktansvärt dålig. En lag från 1974, Relocation Act,
innebar att indianer tvångsförflyttades efter en fabri-
cerad konflikt som iscensattes mellan hopi- och diné-
hstammarna. Man förflyttade folk från området. Det
är ett oerhört viktigt område för indianerna. Där har
de sina begravnings- och kultplatser. Där har de fun-
nits i alla tider. De känner också att hela kulturen
klipps av. Det är ett kulturmord som pågår därborta.
Man har tvångsförflyttat 12 000 indianer från områ-
det.
Varför har det gjorts? Jo, därför att det finns stora
kolfyndigheter. Den federala regeringen är inblandad
i bolaget Peabody Coal Company som driver verk-
samheten där. Man har förgiftat området, samtidigt
som man har startat brytningen. Det är väldigt svårt
att leva där.
Vad man gjorde sedan var att man flyttade india-
nerna till något som man kallar för new lands. Det var
ett område som ligger intill Rio Puerco-floden, där
man hade en stor olycka 1979 med en damm som
brast full av uran och kärnavfall. Den förorenade
alltså marken och vattnet. Det är omöjligt att leva där,
egentligen. Hälften av de indianer som flyttades dit är
döda i dag.
År 1996 kom ytterligare en lag, som kallades ac-
commodation agreement, som innebär att indianerna
som är kvar på Big Mountain får hyra sin mark i 75 år
framåt. Man får ha ett begränsat antal djur. Man får
inte begrava människor. Det är hela tiden restriktioner
som ändras, och det är omöjligt att försörja sig under
de villkor de har där. Detta är ett brott mot mänskliga
rättigheter.
De sista indianerna som skulle förflyttas i februari
2000 kunde stanna kvar på grund av en massiv aktion
från olika frivilliga organisationer i världen, som
hjälpte indianerna att stämma staten när det gäller
brutna avtal. För det var så en gång, att när staten
inrättade reservat sade man att indianerna skulle få bo
där så länge gräset växer och vattnet flyter. I dag är
det bara några få indianer kvar.
Det här leder mig till att försöka få regeringen
uppmärksam på problemet. Den gällande lagstift-
ningen måste radikalt ändras eller upphävas. Vi måste
kräva av USA att man följer Wiendeklarationen om
ursprungsfolkens rätt och FN-deklarationen om
mänskliga rättigheter och biologisk mångfald.
Detta har diskuterats i FN - det vet jag - men det
har inte kommit så långt. Jag menar att Sverige måste
föra upp frågan på FN:s agenda igen och i alla bilate-
rala sammanhang med USA:s regering.
Så kommer vi till den tredje och sista frågan jag
tänkte ta upp, som jag också har motionerat om. Det
handlar om Mordechai Vanunu.
Det är en israel - en f.d. kärntekniker - som kid-
nappades 1986 av den israeliska säkerhetstjänsten.
Han dömdes bakom lyckta dörrar för landsförräderi
till 18 års fängelse i isoleringscell på två gånger tre
meter. Han har alltså nu suttit i över 14 år i Ashkelon-
fängelset. Hans brott var att han avslöjade Israels
kärnvapenprogram i kärnteknikanläggningen Dimo-
na, där han arbetade.
År 1987 fick han det alternativa Nobelpriset, och
sedan har han fått en mängd andra utmärkelser. Det
har också varit en massiv uppslutning i världen för
hans sak. Nobelpristagare och olika vetenskapsgrup-
per - män och kvinnor - har ställt upp för hans sak. I
EU-parlamentet har man skrivit flera resolutioner
som har krävt en annan behandling och frigivning av
Mordechai Vanunu. Här i Sverige har vi en särskild
Vanunukommitté som jobbar för hans sak. Vi har
demonstrationer en gång om året den 30 september,
när han kidnappades, på Sergels torg. Vi hade också
ett seminarium den 8 december i samband med det
alternativa Nobelpriset. Det är rätt märkligt att vi har
en pristagare som fått det alternativa Nobelpriset och
som hela tiden sedan han fick priset har suttit i ett
fängelse i Israel.
Situationen är oerhört besvärlig. Han trakasseras
ständigt. Det var en ljusning 1998, när det såg ut som
om Israel skulle lätta på de regler som styr hans verk-
samhet i fängelset. Vi trodde t.o.m. att Israels 50-
årsjubileum skulle innebära att han frigavs, men icke.
Han har inte fått någon bättre situation, och hans
psykiska hälsa är väldigt pressad just nu.
Jag menar att bl.a. ändrade relationer med Israel
skulle kunna innebära en större möjlighet för Sverige
att påverka Israels regering när det gäller Mordechai
Vanunu. Sverige, menar jag, måste kräva Vanunus
omedelbara frigivning. Det kan man göra i direkta
samtal med Israels regering. Skulle inte detta hjälpa
menar jag att man måste föra upp Mordechai Vanunu,
även om det är ett enskilt fall, på FN:s agenda. Det
finns många olika sätt att göra detta på. Sverige borde
inte tveka en sekund att göra vad man kan.
Hans brott är inget brott. Han har fått ett fängelse-
straff som saknar proportioner. Det finns över huvud
taget ingen anledning att han sitter i ett fängelse. I
stället borde han hyllas som en människa som sätter
de mänskliga rättigheterna över nationella intressen.
Därför menar jag att Sverige måste göra ytterligare
insatser för just hans sak.