Fru talman! Jag tänker knyta an till två stora kon-
ferenser under förra året som berört de globala miljö-
frågorna.
Jag deltog vid uppföljningen av Riomötet om
miljö och utveckling som skedde i form av en extra
session för FN:s generalförsamling i juni i New York.
Den behandlade flera frågor med globala konsekven-
ser, som våra konsumtions- och produktionsmönster,
färskvattenfrågan, oceanerna och de stora sjöarna,
ökenutbredningen, jord- och skogsbruket, den biolo-
giska mångfalden, energifrågan, transportsystemen
och atmosfärfrågorna.
Förhandlingsresultatet lämnade en hel del i övrigt
att önska. Det blev inte alls den skjuts åt miljöarbetet
som Riomötet med sin Agenda 21 gav. Bland annat
lyckades man inte samla sig till en politisk utmaning
inför 2000-talet. Behållningen var EU:s uttalade
ambition att driva frågorna framåt, t.ex. förslagen till
en 15-procentig reduktion av i-ländernas växthusgaser
för perioden 1990-2010 och ett effektivare resursut-
nyttjande genom faktor-fyra- och faktor-tio-
resonemangen.
Mot bakgrund av det magra resultatet är det
mycket angeläget att Sverige och EU är särskilt aktiva
i uppföljningsarbetet så att det globala miljöarbetet
inte går ned i varv.
Världshandelsorganisationen WTO måste förmås
att skärpa sitt miljöarbete. Vidare får inte teknolo-
giöverföringen till u-länderna hindras av en rigid syn
på immateriella rättigheter. Östersjöarbetet bör få bli
ett exempel på ett fungerande och framsynt regionalt
Agenda 21-arbete. EU måste vara mycket pådrivande
i de uppföljande årliga temamötena i FN-regi, i april i
år om färskvattenfrågan och nästa år om oceanernas
miljöproblem. De senare diskuteras för övrigt i ett
stort internationellt seminarium i bl.a. miljöparlamen-
tarikerorganisationen Globes regi nästa helg här i
Riksdagshuset.
Jag deltog också i det tredje partsmötet för kli-
matkonventionen i Kyoto i Japan i december. New
York-mötet lämnade klimatfrågan egentligen utan
styrning till detta möte. Under hösten kom så Japans
förslag om en 5-procentig minskning av växthusga-
serna och USA:s svaga förslag om att enbart stabilise-
ra utsläppen till perioden 2008-2012 mätt från 1990
års nivå. Förväntningarna inför konferensen var där-
för inte stora.
Förhandlingarna körde också fast och stod när-
mast stilla i flera dagar. Inte ens när ministrarna kom
blev det så mycket lättare att lösa upp knutarna. Sista
natten före konferensens slut tvingades ett resultat
fram, som innebär en drygt 5-procentig sammanlagd
minskning av sex växthusgaser till perioden 2008-
2012 mätt från 1990 års nivå. Minskningen fördelades
olika för olika länder. Japan fick 6 %, USA 7 % och
EU 8 %.
I förhållande till hur illa det kunde ha gått är kon-
ferensresultatet ändå ett positivt steg. Oroande är
dock de läckor som överenskommelsen riskerar att
öppna genom utformningen av möjligheten till ge-
mensamt genomförande mellan i- och u-länder, tan-
ken att handla med utsläppsrätter och möjligheten att
tillgodoräkna sig s.k. sänkor.
Vid nästa partsmöte i november i år i Buenos Ai-
res är det mycket angeläget att de regler som avses
antas där avseende dessa genomförandetekniker blir
så strikta att resultatet blir minskade utsläpp. Sverige
och EU måste under förberedelserna för det mötet
göra allt för att så skall bli fallet.
En annan fråga är u-ländernas svala intresse för att
bidra till minskningen av växthusgaserna. En möjlig-
het till frivilligt deltagande i protokollet avvisades
med skärpa av bl.a. Kina. Jag menar att det är synner-
ligen angeläget att u-länderna erbjuds bästa möjliga
teknik för att ökningen av utsläppen inte skall bli
större än vad modern produktion motiverar.
Uppföljningen av mötet blir viktig. För svensk del
gäller det att få EU med på att stå kvar vid sitt
minskningsbeting om sammanlagt 15 % för koldioxid,
metan och dikväveoxid för att visa föredöme för and-
ra delar av världen. Jag har förstått att miljöministern
är beredd att driva den linjen i vårens förhandlingar -
ett krav som miljöparlamentarikerna i Globe ställde
vid sin konferens i Bonn i oktober.
I Sverige krävs kraftfulla åtgärder, särskilt med
tanke på att utsläppen ökat under 90-talet. Den förny-
bara energin måste ges de allra bästa möjligheter att
utvecklas. Viktigt är att Sverige fortsätter att spara,
hushålla och effektivisera sin energianvändning. Den
s.k. negawattlinjen är givetvis den miljövänligaste.
Den ger också nya exportprodukter och nya gröna
jobb i Sverige, som vi så väl behöver.
Bilarna måste bli radikalt bensinsnålare. Samma
gäller flyget. Sedan måste vi göra en mycket kraftig
satsning på järnvägen. Enligt min mening skall det
inkludera en utbyggnad av höghastighetsjärnväg i den
befolkningstäta delen av landet, bl.a. en bana Stock-
holm-Göteborg, den s.k. Götalandsbanan, och Stock-
holm-Köpenhamn. Höga hastigheter är någonting
som är nödvändigt för att överföra bil- och flygrese-
närer till tåget.
Särskilt viktiga är också insatserna för IT-
utvecklingen, som gör hemarbete enklare och konfe-
renser genomförbara utan att alla samlas kring samma
bord. Stadsbyggnaden måste också ta större hänsyn
till klimatkraven. Det gäller att på alla sätt minimera
behovet av transporter.
Fru talman! Att reducera utsläppen av växthusga-
ser i enlighet med försiktighetsprincipen är ganska
säkert den största utmaning vi hitintills mött på miljö-
området.