Herr talman! För ca 15 år sedan, när mina barn
ännu var små, gick vi till torget för att handla. Det var
inte så vanligt att vi gick just till vårt torg, för det
fanns inte mycket till affärer där. Men denna dag hade
jag ett ärende till just en av affärerna. Att gå till torget
var att gå över en gata, över ett spårvagnsspår och
sedan upp för en liten backe. Högt räknat gick vi 300
meter. Väl framme stannade barnen utanför affären
och lekte i sandlådan tillsammans med de barn som
redan var i sandlådan. De var inte många. Det var tre
barn, tror jag. De satt och lekte nedanför en rutschba-
na med några träpinnar och träbitar. Solen sken och
det var en vacker försommardag på ett typiskt för-
ortstorg i det s.k. miljonprogrammet.
På morgonen dagen efter, vid påklädningsritualen,
säger ett av barnen: Mamma, i går såg vi de fattiga
barnen. Jag förstod först inte vad han menade. Vis-
serligen var barnen på torget färgade, men det var inte
ovanligt att det fanns färgade barn. Det fanns på deras
dagis och i vår vardag i övrigt.
Vid närmare eftertanke kom jag att tänka på att
barnen varit med mig när vi samlat in pengar, kläder
och leksaker till människorna i Moçambique. För att
barnen verkligen skulle förstå hade jag som den ivriga
modern, visat dem genom TV när de haft reportage
från Moçambique att det var dit vi skulle skicka
pengarna, kläderna och leksakerna. Reportagen speg-
lade i regel vuxna och barn i ett krigshärjat land och
då i torftiga miljöer med våra mått mätt.
Nu trodde mina barn att vi hade varit där, när vi
hade varit på andra sidan gatan 300 meter hemifrån.
Det var gatan som skilde våra bostadsområden. Seg-
regationen i bostadsområdena skapade redan då
osynliga gränser och murar mellan människor.
Mycket har hänt i min stadsdel sedan dess. Politi-
ker både på central och kommunal nivå har engagerat
sig liksom bostadsföretagen och kommunens tjänste-
män både på central och lokal nivå. De boende har
lagt ned mycket engagemang för stadsdelens väl.
Riktade insatser har gjorts till kvinnor. Bl.a. har ett
projekt som heter kvinnoliv har vuxit fram.
Värdefulla synpunkter har kommit till stånd som
ligger till grund för det lokala hälsopolitiska program
som kommer att finnas i stadsdelen. Kvinnorna har
också tagit fram en gemensam kokbok som speglar
matrecept från olika delar av de länder man kommer
från.
Mat är en del av folkets sätt att leva. Genom kok-
boken sprider man kunskaper om det egna landet.
Kokboken är ett sätt att minska främlingskapet och
främja gemenskapen inom stadsdelen. Inom stadsde-
len har man också satsat på barnomsorg, öppen för-
skola, föräldrautbildning, babyöppet på dagis osv.
Alla barn som har kontakt med barnomsorgen och
förskoleverksamheten har språkträning, såväl de
svenska barnen som barn från andra länder. Man
språktestar alla barn. Modersmålsträning är ett viktigt
inslag. Språkets betydelse har satts i centrum.
Genom gemensamma ansträngningar från länsar-
betsnämnden, kommunen och Göteborgs folkhögsko-
la har vi fått en filial till skolan som nu kallas Kun-
skapens hus. Närheten till vuxenutbildningen minskar
avståndet både fysiskt och mentalt. För att minska den
ensidiga fysiska miljön har flerfamiljshus rivits. En
del har byggts om och ersatts av markbostäder, dvs.
radhus. Detta är några exempel från min stadsdel och
från min kommun, Göteborg, på vad man har gjort för
att komma till rätta med bostadssegregationen.
Segregationen har trots detta tilltagit under såväl
högkonjunktur som lågkonjunktur.
I min stadsdel, Biskopsgården, bor vi 23 000
människor. 1997 betalades det ut 124 miljoner i soci-
albidrag exklusive flyktingbidrag på 8 miljoner.
Kostnaderna för socialbidrag i min hemkommun
uppgår för 1997 till 1,1 miljarder i nettokostnader.
Det är alltså det som kommunen själv betalar. De
höga socialbidragskostnaderna beror i hög grad på att
de trygghetssystem vi har byggt upp bygger på att alla
människor arbetar. Att människor hamnar utanför de
ekonomiska trygghetssystemen borde vara ett ansvar
för hela Sverige och inte ett ansvar enbart för den
egna kommunens invånare.
Sverige har blivit ett mer internationellt samhälle
och vår stadsdel har blivit det globala lokalsamhället.
Utmaningen består i att ta tillvara fördelarna. Olikhe-
terna bör bli en tillgång i stället för en belastning, där
stoltheten för vårt eget bostadsområde bidrar till att
stärka den egna identiteten och samhörighetskänslan
människor emellan.
Herr talman! Garantin för demokratins säkerstäl-
lande är att människor känner delaktighet och soli-
daritet med varandra över hela Sverige.