Herr talman! Jag kan till att börja med glädja Owe
Hellberg med att också jag tänker tala om bostads-
politik. Det har talats alldeles för litet om dagens och
framtidens bostadspolitik, men nu kommer flera anfö-
randen i rad om detta. Vi får i varje fall vara glada för
det.
Svensk bostadspolitik har varit unik. Ingen an-
nanstans i världen har befolkningen haft möjlighet att
bo så bra som i Sverige. Den breda politiska upp-
ställning som funnits i bostadsfrågan har varit en
viktig förutsättning för att nå detta resultat. Samhället
har genom spelregler och aktivt stöd skapat förutsätt-
ningar för att förverkliga de bostadspolitiska målen.
I dag råder stor osäkerhet om boendet i framtiden.
Kraftiga hyreshöjningar och orättvisa villkor mellan
olika upplåtelseformer och bostäder av olika ålder har
bidragit till en lång rad problem.
Den första halvan av 90-talet var tuff för boende i
alla boendeformer. Skattereformen och förändringar i
bostadspolitiken gjorde det dyrare att bo för alla. De
allra senaste åren har utvecklingen sett annorlunda ut.
Hyrorna har, som Owe Hellberg sade, fortsatt att
höjas mer än inflationen, men för egnahemsägare har
boendekostnaderna de senaste åren kunnat sänkas
genom lägre räntor.
En grundläggande målsättning i svensk bostads-
politik har varit och bör även i fortsättningen vara att
de olika upplåtelseformerna ges likvärdiga ekonomis-
ka villkor. I skattereformen 1990-1991 lades särskilt
stor vikt vid en god neutralitet.
Bakom denna målsättning ligger uppfattningen att
hushållen skall ha sitt eget fria val mellan att bo i eget
hem, i bostadsrätt eller i hyresrätt. Neutraliteten är
också en viktig del i en generell bostadspolitik som
undviker att vissa grupper pekas ut. Det är ju det som
sker i många andra länder där man bygger s.k. social-
bostäder för mindre bemedlade hushåll.
De allmännyttiga bostadsföretagen spelar en cen-
tral roll i svensk bostadspolitik. De senaste årens
systemförändringar i bostadspolitiken och på kredit-
marknaden har utsatt företagen för stora påfrestning-
ar.
Många kommuner har i dag ekonomiska bekym-
mer med ett kärvt arbetsmarknadsläge och en negativ
befolkningsutveckling. Antalet tomma lägenheter
ökar, och de är fler än någonsin tidigare.
De allmännyttiga bostadsföretagen i de berörda
kommunerna är ofta svaga och har begränsade möj-
ligheter att rekonstruera företagen. Det innebär stora
kostnader för företagen, och framför allt drabbas
hyresgästerna. Någonstans måste ju kostnaden för de
tomma lägenheterna tas ut.
Min egen hemkommun Karlskoga är inget undan-
tag. Karlskoga kommun har sedan 25 år haft en nega-
tiv befolkningsutveckling. Kommunala utvecklings-
planer indikerade att vi troligtvis skulle ha en folk-
mängd på minst 50 000 invånare framemot sekelskif-
tet. I dag vet vi att folkmängden blir någonstans över
30 000 invånare.
Under årens lopp har ett antal åtgärder vidtagits
för att minska överskottet av lägenheter. De har om-
vandlats till sjukhem, kontor för kommunala förvalt-
ningar och framför allt till ett kontors- och lokalhotell
med omfattande och glädjande nog expanderande
privat verksamhet. Även en rivningsprocess har in-
letts. Trots alla åtgärder har Karlskoga kommun fort-
farande ungefär 1 000 tomma lägenheter. Då inser
man att det naturligtvis ställer till stora problem som
vi nu måste ha hjälp med att lösa.
Herr talman! När det gäller den framtida bostads-
politiken är det viktigt att vi här i Sveriges riksdag
fattar långsiktiga beslut som ger neutralitet mellan
boendeformerna och sänker kostnaderna i boendet.
Därför hoppas jag att den bostadspolitiska propositio-
nen bl.a. kommer att innehålla just sådana förslag som
tryggar och utvecklar allmännyttan och skapar rättvisa
mellan de olika boendeformerna.
Det är många som med spänning väntar på den
bostadspolitiska propositionen, och så även jag. Vi
måste sätta ned fötterna och visa att vi vill föra en
bostadspolitik värd namnet, en bostadspolitik värdig
det nya 2000-talet.
Det skall vara en politik som utnyttjar marknads-
mekanismerna och samhällets regler och inflytande så
att de sociala skillnaderna i boendet minskar i stället
för att öka. Boendekostnaderna skall sjunka i stället
för att öka. Människors egna initiativ kan lyfta bo-
stadsområden som tidigare hade låg status. Vårt sätt
att bo skall vara i samklang med ett långsiktigt eko-
logiskt perspektiv. Kort sagt: Människor skall oavsett
inkomst kunna bo med livskvalitet.