Fru talman! Jag skall ägna några minuter åt att tala
om världens barn. Jag har läst rapporten från Unicef
om situationen för världens barn. Den visar att förhål-
landena vad gäller barn som dör av undernäring inte
har förbättrats. I rapporten skrev man att sju miljoner
barn skulle komma att dö under 1997 och att sju mil-
joner dog 1996.
Det här är ingen nyhet. Det hamnar inte på den
politiska dagordningen, och det hamnar knappast
heller i massmedierna. Vad vi kan konstatera är att
marknaden inte löser det här problemet. Lars Hjertén
pratade om att vi borde fundera över hur våra beslut
påverkar människor i olika orter i Sverige. Jag tycker
att vi också skulle fundera över hur vi politiker skall
kunna lösa det här problemet, när nu inte marknaden
gör det. Finns det något beslut vi kan fatta som gör att
det här problemet kan lösas? Om de svältande barnen
vore vår målgrupp, vilken strategi skulle vi då poli-
tiskt lägga upp för att lösa problemet? Olösligt kan
det ju knappast vara. Utvärderingen är som sagt
mycket dyster.
Jag vill, fru talman, komma med ett förslag. Jag
tror att många skulle kunna instämma i att det här
skulle kunna vara en möjlig lösning. Jag tycker att vi
skulle införa ett globalt barnbidrag. Det skulle t.ex.
kunna vara 10 dollar i månaden. Det är ungefär 75
kronor, dvs. en tiondel av det svenska barnbidraget.
Det skulle gå till de här barnens mammor. Det skulle
innebära att mammorna kunde köpa mat till sina barn.
De skulle kunna betala skolavgifter. De skulle kunna
göra ett litet inköp av en symaskin, några hönor eller
en gris. Mammor, kvinnor, gör ofta så bara de får en
liten summa pengar.
Vi försöker ofta lösa problem på makronivå, när
de kanske skall lösas på mikronivå. Jag tror att en
liten summa pengar, så litet som 75 kronor i månaden
per barn till de här mammorna, faktiskt skulle lösa
problemet med de svältande barnen i världen.
Vi gör så förfärligt mycket gott och vill så väl.
FAO, FN:s världslivsmedelsorganisation, hade för
drygt ett år sedan ett livsmedelstoppmöte, World
Food Summit, där man bestämde att man skulle halve-
ra antalet svältande människor från 800 miljoner till
400 miljoner på 20 år. Det är en alldeles för dålig
målsättning.
Vi måste naturligtvis göra mer. Vi måste göra det
nu. Det är en akut situation. Att halvera antalet sväl-
tande människor från 800 miljoner till 400 miljoner
på 20 år innebär ju att det fylls på hela tiden med
svältande människor. De dör ju undan i den förfäran-
de takten av sju miljoner barn per år.
Vi säger ofta i alla möjliga sammanhang att fattig-
domsbekämpningen är ett övergripande mål. Det gör
vi t.ex. i Loméavtalet, alltså EU:s biståndsavtal med
ACP-länderna. Där är fattigdomsbekämpningen det
övergripande målet. Det skall vara det övergripande
målet för handelspolitiken.
När vi i praktiken ser vad vi gör motarbetar vi
målet. Fattigdomen leder sedan till undernäring. Ofta
leder undernäring till fattigdom därför att människor
är så sjuka och trötta.
Det finns mycket som bekymrar i utvecklingen på
det globala området. Det är inte bara den ekonomiska
krisen i Sydostasien och globala miljöproblem. Vi
håller nu på att förhandla färdigt ett avtal som kallas
MAI inom OECD, multilateralt avtal om investering-
ar, för att skydda utländska investeringar i alla länder.
Alla områden i alla länder skall öppnas för utländska
uppköp och ländernas regeringar får inte skydda och
ställa villkor och krav.
Avsikten är att liberalisera kapitalrörelserna mel-
lan, i en första omgång, OECD:s länder ytterligare.
Hur kommer det att drabba världens barn? Hur kom-
mer det att drabba u-länderna? Hur skall de kunna
skydda sin jordbruksproduktion, t.ex.? Jag är mycket
bekymrad för det.
Tidningen Broderskap har i dag ett gott exempel,
som jag gärna vill stödja, som kommer från kyrkorna
och folkrörelserna. Man vill ha en jubelkampanj,
Jubel 2000. Man vill skapa en skuldfri start för en
miljard människor nästa årtusende. Man vill avskriva
de 40 fattigaste u-ländernas skulder. Idén kommer
från Bibeln och Mose lag där man vart femtionde år
skulle återställa all mark till den rätte ägaren. Det är
en internationell kampanj som stöds av många olika
organisationer.
Det är ett bra exempel. Men jag tror, fru talman,
att de stora makrolösningarna inte kommer att leda till
att vi före år 2000 kan avskaffa död i undernäring hos
alla de här miljonerna barn.
Därför vill jag föreslå det globala barnbidraget.
Det är allvarligt menat. Det räcker inte att ge det till
de sju miljoner barn som kommer att dö i år. Vi måste
ge det till fler eftersom problemet är att kunna lokali-
sera dem. Som ett första steg tycker jag att vi skulle ta
ett par hundra miljoner barn i Afrika söder om Sahara
och pröva om det inte kan vara ett bra verktyg att ge
direkta finansiella bidrag till mammorna till alla dessa
svältande barn.