Fru talman! Jag vill börja med att kommentera
frågan om balken.
Det är klart att det måste förvåna en och annan
som tror att Centern är intresserad av miljöfrågor att
man inte är med i ett så stort och avgörande arbete
som miljöbalken. För Miljöpartiet är det mycket
glädjande att vi nu får en balk som är så pass genom-
arbetad att vi med fog kan säga att den kommer att ses
som en milstolpe i miljöarbetet på lokal nivå, regional
nivå och riksnivå.
Att vara magsur och önska sig en månad till känns
litet fjuttigt i sammanhanget. Låt oss i stället se att nu
äntligen kommer balken. Visst har vi gott om tid,
Lennart Daléus. Det finns många stora propositioner
där vi har haft betydligt mindre tid och där det har
varit ett samarbete mellan Centern och Socialdemo-
kraterna. Den här frågan kommer vi att ha mycket tid
att diskutera - och har vi till stor del redan gjort.
Jag tänker emellertid ta upp en annan fråga, fru
talman.
Det sker en smygande miljökatastrof i Sverige och
i många länder i Europa. Det är egentligen en miljöka-
tastrof som är mycket större än den som skedde på
60-talet när Rachel Carson slog larm i boken Tyst vår.
Den har kommit långsamt under de senaste 20 åren.
Nu kan vi se vidden av den.
I det nummer av Vår fågelvärld som kom i slutet
av året, nr 7 1997, finns presenterat dels en svensk
studie av fågelförekomsten i öppna landskap, dels en
engelsk sådan. I England finns det många mätserier,
och det går att tydligt se förändringarna över åren.
Jag har flera gånger försökt att slå larm här i
kammaren. Jag tycker att det är oerhört beklämmande
att de organisationer som lägger ned enormt mycket
arbete och tar fram mycket material känner att det är
mer oroande att politiker och andra beslutsfattare inte
verkar bry sig om utarmningen.
Vad är det som sker? Vi kan se att ett antal fåglar
som tidigare var vanliga i öppna landskap försvinner.
I Sverige är ungefär varannan tofsvipa borta. Var
fjärde sånglärka är borta. Var tredje ladusvala är
borta. Det är mycket alarmerande siffror. Vid en nog-
grann titt ser man att det är exakt likadant i England.
Nästan 90 % av alla pilfinkar är borta i odlingsland-
skapet. Fåglar som hämpling är borta.
Börjar man fundera på vad detta kan bero på ser
man att det måste vara något i odlingslandskapet.
Tittar man noga efter, fru talman, verkar det vara de
fåglar som är beroende av insekter, framför allt de
som är beroende av insekter när de häckar - ungarna
behöver insekter.
Det betyder att på något sätt har vi lyckats slå
sönder en näringsväg i odlingslandskapet. Vi kan
utläsa det genom att se att fåglarna inte längre finns
kvar.
Det går att fråga sig om det gör något om det finns
eller inte finns fåglar i det svenska odlingslandskapet.
Men då måste man bestämma sig för, fru talman, att
det inte gör något om vi förlorar den biologiska
mångfalden för kommande generationer. Det gör
ingenting om den kommande generationen aldrig får
höra lärksång, inte får se tofsvipan över fälten, inte
vet vad hämpling är för något eller aldrig har hört en
buskspätta. Då får vi säga att det är natur- och kultur-
värden som inte behöver sparas för kommande gene-
rationer. Då måste vi vara medvetna om att vi tar den
ställningen.
Fru talman! Jag menar att det är dags att bestäm-
ma om vi skall ha kvar en biologisk mångfald eller
inte. Nu kan vi se att den försvinner i odlingslandska-
pet. Om vi bestämmer oss för att vi skall ha kvar den
biologiska mångfalden, om vi anser att vi skall kunna
överlämna ett jordbrukslandskap som kan hysa tofs-
vipor, sånglärkor och ladusvalor, måste vi fundera
över varför de försvinner och om vi kan vidta åtgär-
der. Det är hög tid att vidta åtgärder.
Jag har tidigare menat att det minsta man kan be-
gära är att regering och riksdag tar frågan på allvar
och säger att detta måste utredas. De ideella organisa-
tionerna har gjort så mycket de kan göra. Nu måste
myndigheter ta hand om detta. Vad beror utslagning-
en på, att fåglar och insekter försvinner, att närings-
vägarna är så totalt rubbade? Naturligtvis finns det
skäl, fru talman, framför allt när man kan se en lik-
nande utveckling i andra länder.
I tiden stämmer detta med de nya, giftigare prepa-
raten. Detta stämmer också i tiden med att dikningen
sker på ett annat sätt, odlingen är intensivare, åkera-
realen är större, höskörden sker tidigare. Det finns
många skäl. Resultatet är att de fåglar och insekter
som finns i det öppna landskapet försvinner.
Vi från Sveriges sida borde se till att det sker en
undersökning av vad det hela beror på. Sedan måste
det bli en aktionsplan som talar om hur vi skall bete
oss, vilka politiska beslut som behövs för att komma
till rätta med situationen för att få en annan utveck-
ling. Eller så måste man som politiker vara så ärlig att
man säger att man inte bryr sig om utvecklingen och
att den biologiska mångfalden försvinner.
Men då skall regeringen inte heller tala så mycket
om att det är viktigt med den biologiska mångfalden.
Nu står vi i en situation där vi vet att det sker stora
förändringar. Jag förväntar mig verkligen att vi kan se
krafttag från regeringens sida, att vi får en undersök-
ning där man tar reda på varför de öppna landskapen
håller på att bli tysta landskap, varför sånglärkans
drill håller på att tystna i det svenska odlingslandska-
pet, varför tofsvipans välkända svartvita silhuett och
speciella läte är någonting som vi inte kan uppleva
längre och varför ladusvalans kviller inte är en själv-
klarhet för kommande generation.
Fru talman! Jag förväntar mig aktion från den
svenska regeringen.