Fru talman! Vi står i dag inför en förändring av
miljöarbetet på många olika sätt. Vi har i dag ett
mycket större och tydligare engagemang i det lokala
miljöarbetet genom det som har kommit att kallas
Agenda 21-arbetet, ett uppdrag från konferensen i Rio
1992 till oss alla i samhället, inte bara till de traditio-
nellt beslutsfattande organen.
Vi har nödvändigheten av att vidga kretsloppsar-
betet, att göra kretsloppsarbetet till en offensiv del i
ett nytt miljöarbete, där det vi kallar producentansvar
hittills har varit något av ett nav i arbetet. Men kravet
är naturligtvis att kretsloppstänkandet skall vidgas till
fler och fler samhällssektorer.
Vi har, fru talman, utmaningen att möta de tidigare
kända men alltmer tydliga globala miljöproblemen.
Jag är glad över att kunna säga att vi i Centerpartiet är
medvetna om den här utmaningen. Vi har väldigt
tydligt varit med om att skapa förutsättningarna, som
fru talman vet bättre än många andra, för det lokala
Agenda 21-arbetet, där nya deltagare kan få medverka
och måla visionen om utvecklingen i den egna kom-
munen, den egna närheten och sedan föra den visio-
nen vidare i lokala, regionala och nationella politiska
beslut.
Dessutom, fru talman, är vi i Centerpartiet helt på
det klara med hur förändringen skall ske i kretslopps-
arbetet. Vi skall med hjälp av ekonomiska styrmedel,
utbildning och ny kunskap föra arbetet ut i sektorer
som trafik, energi, forskning och utveckling, hela
näringslivet i stort. Den vägen har vi påbörjat.
Vi är också, fru talman, alldeles på det klara med
att vi måste använda de internationella instrumenten
tydligare och handfastare än hittills. Här spelar natur-
ligtvis instrumentet EU en alldeles speciell roll.
Tyvärr är det så, fru talman, att medvetenheten om
problemen inte tycks vara lika uppenbar och inte lika
angelägen hos regeringen. Det är uppenbart att rege-
ringen inte ägnar miljöarbetet den omsorg miljöarbe-
tet förtjänar. Det här har gjort sig tydligt påmint i flera
olika sammanhang. Vi hade tillfälle här i kammaren
innan vi skildes åt före jul att konstatera det näst intill
förakt för kammarens och riksdagens arbete som
regeringen visat när det gäller miljöfrågorna genom
att dels förhala miljöbalken, dels presentera den på ett
milt uttryckt märkligt sätt, dels lämna den till riksda-
gen så sent att det blev nästan skandalöst ont om tid
för riksdagen att gediget behandla det kanske största
lagstiftningsinstrumentet under många år och natur-
ligtvis det största på miljöområdet.
Den andra iakttagelsen man kan göra är att när
riksdagen begär att få information om EU-
förhållanden, hur EU värderar det svenska arbetet,
vilka problem EU-kommissionen och andra aktörer i
EU ser i det svenska arbetet vill inte regeringen berät-
ta detta för riksdagen. Regeringen vill inte tala om hur
EU bedömer verksamheten på miljöområdet i Sveri-
ge.
Den tredje frågan, fru talman, är kanske den vikti-
gaste. Det är det sätt socialdemokratiska regeringar
har arbetat med stora miljöpolitiska propositioner på.
Det summerar på något sätt de gångna regeringsårens
arbete. Tanken är väl, får man förmoda, att staka ut
någon väg framåt. Det visar att regeringen inte har
förstått att miljöarbetet har förändrats, att man nu
kontinuerligt måste bedriva det offensiva miljöarbetet,
att det inte längre går att samla sig till några stora
avstamp så där vart tredje, vart fjärde år.
Men i det här agerandet har regeringen bitit sig
extra mycket i svansen, om fru talman tillåter, genom
att den här gången missa att lägga fram en miljöpoli-
tisk proposition i sådan tid att riksdagen får möjlighet
att ta ställning till den. Det här innebär några mer
intressanta och några mindre intressanta saker.
Den kanske mest intressanta saken är att miljö-
balksförslaget, som är kopplat till mål på miljöområ-
det, därmed på något sätt faller platt till marken. Må-
len skulle nämligen beslutas genom den miljöpolitiska
proposition som regeringen skulle lägga på riksdagens
bord.
Nu får vi inte möjlighet att ta ställning till den här
propositionen under våren. Frågan är om vi har tid
och lust att vänta till hösten. Jag undrar, fru talman,
om det inte är dags att riksdagen nu samlar sig, drar
ihop de förslag vi tycker är rimliga och riktiga och
fattar ett miljöpolitiskt beslut i riksdagen den här
våren som kan vägleda oss i det fortsatta miljöarbetet
i Sverige.