Fru talman! Varje dag mobbas och förnedras runt
hundra tusen barn och ungdomar under sin skoldag i
Sverige. Det finns ett mörkertal, vilket gör att den
exakta siffran är svår att fastställa med säkerhet.
Vad är då orsaken till att ett barn mobbas och att
barnets vardag närmast är att betrakta som en skräck-
ens upplevelse? Möjligen är orsaken för något barn
att mamman inte har råd att köpa de kläder som just
för tillfället är allra mest populära. Kanske finns det
inte någon orsak alls. Vad det än är som anförs som
försvar av och orsak till dessa handlingar är handling-
arna helt oacceptabla.
Det är inte bara barn som utsätts för mobbning. En
undersökning som gjordes 1995 av Statistiska cent-
ralbyrån och Arbetarskyddsstyrelsen visar att ca
260 000 arbetstagare är utsatta för mobbning av sina
arbetskamrater eller chefer.
Fru talman! Det saknas inte lagstiftning för att
komma till rätta med mobbning. Så sent som den 12
december 1997 beslutade riksdagen om en skärpning
av skollagen vad avser mobbning. I arbetsmiljölagen
finns ett långtgående ansvar för arbetsgivaren vad
avser den psykosociala arbetsmiljön. Detta är bra,
men det räcker inte. Endast kombinationen av lag-
stiftning och en allmän attityd i samhället mot krän-
kande av andra människor kan få trakasserierna att
upphöra. Vi måste se och våga agera i vardagen.
Fru talman! Jag skall beskriva en bild ur vardagen
i Sverige.
Prästen i Slöinge församling, som jag tillhör, heter
Per Engström. Vid en predikan beskrev han hur han
tvekade att agera i vardagen. Han hade varit på ett
möte i Falkenberg. Efter mötet stannade han till vid
korvkiosken för att köpa en korv. Framför honom
stod ett flertal personer i samma ärende.
En något berusad man kommer cyklande. Mannen
kör emot trottoarkanten och faller hårt med huvudet
mot den asfalterade trottoaren och blir liggande. Ing-
en i kön reagerar, inte heller Per. Han tänkte och
sannolikt tänkte de övriga också att någon väl måste
göra något.
Tiden går och de flesta i korvkön skruvar på sig.
Per, som nu tänkt igenom situationen och kalkylerat
med att någon i kön kanske vet att han är präst och
därmed näst intill skyldig att göra något för sin nästa,
går fram till mannen och hjälper honom. Inte spontant
och självklart, utan efter ett övervägande. Per hör hur
en lättnadens suck kommer från de övriga i korvkön.
Han gjorde det vi tvekade att göra, att hjälpa en
människa i nöd.
Denna och liknande situationer, där människor är i
behov av hjälp och omgivningen tvekar, är sannolikt
inte en ovanlig bild av vardagen i Sverige. Denna
händelse och andra händelser från vardagen kan vara
goda exempel att använda i ett nödvändigt arbete med
att sätta fokus på frågor som berör vårt agerande
gentemot varandra som medmänniskor.
Ytterst, fru talman, handlar detta om hur sam-
hällsklimatet skall utveckla sig i framtiden. Blir det
till ett samhälle där människor bryr sig om och värnar
varandra eller till ett samhälle där var och en endast
bryr sig om sig själv och sin familj?
Fru talman! Det räcker inte med lagstiftning,
handlingsplaner och policydokument. Frågan har ett
mycket större djup. Människor är inte isolerade från
varandra. Vi är för evigt sammanbundna som med-
lemmar i samma familj, i samma samhälle, i samma
värld, och vi har ett ansvar för varandra.
Alla människors lika värde, varje människas
okränkbarhet får aldrig reduceras till tomma fraser.
Skall vi komma till rätta med de grundläggande pro-
blemen med att människor i vårt land utsätts för
kränkning och förnedring, att en människa lämnas
utan en hjälpande hand när den handen så väl behövs,
måste vi som medmänniskor se och våga agera i var-
dagen.
Vi måste vägra att titta bort när orätt begås. Vi
måste hjälpa vår nästa. Vi måste bry oss om varandra.
Detta kan verka som självklarheter. Men det är enligt
min uppfattning inte självklarheter i dag.
Vi kan inte längre blunda. Vi kan inte längre se
bort eller tänka att det där får någon annan sköta. Vi
måste som medmänniskor se och våga agera i varda-
gen oavsett om det gäller att ett barn eller en arbets-
kamrat blir mobbad eller att en av droger utslagen
människa ligger skadad i rännstenen.
Fru talman! Om vi som politiker under 1998 vid
arbetsplatsbesök, i debattartiklar och vid partimöten
skulle uppmärksamma dessa frågor är jag övertygad
om att situationen för många av de människor som i
dag utsätts för förnedring skulle kunna förändras. Det
skulle kunna föra oss en bra bit på väg mot ett samhäl-
le där alla känner sig trygga i vardagen.
Övriga frågor