Fru talman! Under rubriken Övriga frågor skall
jag tala något om demokrati - speciellt närdemokrati.
Det fanns för många år sedan en riksdagsman från
Västra Götalands östra valkrets, eller Skaraborgs län
som det hette på den tiden. Han hette Carl Persson
och var från gården Stallerhult i Korsberga. Han kal-
lades därför Carl Persson i Stallerhult.
Han var en mycket framstående parlamentariker.
Han hade endast folkskoleutbildning, men hade fått
gå en lärlingsutbildning hos häradshövdingen i Kå-
kinds härad. Han lärde sig då att skriva och ta kontakt
med myndigheter.
I andra kammaren, som han tillhörde i väldigt
många år, blev han expert på budgetfrågor. I biografi-
er kan man läsa att Carl Persson i Stallerhult behär-
skade budgetarbetet till fullo. Han kunde utan an-
teckningar ange exakta siffror ur den senaste budgeten
och ur varje budget som han själv hade varit med att
fatta beslut om från väldigt många år tillbaka.
Han var för den skull inte någon kamrerstyp som
bara intresserade sig för siffror. Han ville alltid se
siffrorna i det sammanhang där de hörde hemma och
veta hur de påverkade människors vardag.
Carl Persson i Stallerhult präglade ett uttryck: Jag
måste fundera över hur det här förslaget påverkar oss
hemma i Korsberga. Det är en bra utgångspunkt också
för oss, hundra år senare. Hur påverkar våra beslut
människors vardag i våra kommuner och i närmiljön?
Är det så att vi alltid har de enskilda människorna för
ögonen när vi diskuterar olika förslag och när vi fattar
våra beslut? Jag tänker inte i första hand på hur vi
skall vinna människors röster i en valrörelse utan i
stället på den tid då vi fattar de övergripande beslut
som på sikt är helt avgörande för om människor skall
ha ett arbete att gå till, om skolan skall ge en bra
utbildning till alla eller om folk skall kunna lita på att
de får en bra vård när de behöver det. Jag tvivlar på
att vi alltid har det perspektivet, dvs. att enskilda
människor ställs i centrum, när vi fattar våra beslut
och agerar som politiker. Det blir väldigt lätt ett poli-
tikerperspektiv.
Jag läste för många år sedan en minnesskrift som
kom ut i samband med att de moderna kommunerna
fyllde 100 år. Skriften måste ha kommit ut 1962.
Den ledande socialdemokratiske kommunpoliti-
kern på den tiden var Hjalmar Mehr från Stockholm.
Han talade i en artikel om hur bra det är med stora
kommuner.
En kommun av Stockholms storlek var enligt ho-
nom lagom, för där kunde man fatta alla beslut som
berörde människor. Han förespråkade en kommun-
sammanläggning av mycket större omfattning än den
som genomfördes senare.
Några år därefter kom bråket om almarna i
Kungsträdgården när man skulle bygga en tunnelba-
nestation där. På en gång fokuserades politiken på
vilka beslut som fattas och hur de fattas. Medborgarna
visade att de inte finner sig i vilka beslut som helst.
De vill kunna påverka miljön i sin kommun och i sitt
närområde. Centralisering är bra för beslutsfattare och
politiker, men inte för allmänheten.
Sedan kom decentralisering att bli ett modeord.
Nyligen sammanslagna storkommuner splittrades i
mindre kommuner sedan medborgarna fått säga sin
mening i folkomröstningar. I Skaraborg blev t.ex.
Essunga egen kommun, och exemplet följdes på
många håll.
Människors engagemang i de nya mindre kommu-
nerna var genomgående stort. Alla kände sig delaktiga
och uppskattade att statsmakten respekterade deras
åsikt, som hade manifesterats i en folkomröstning.
Alla kommundelningarna skedde efter folkomröst-
ningen.
Nu är jag rädd att pendeln håller på att svänga
igen. Kommunerna är för små, sägs det, för att klara
sin ekonomi. Länen och landstingen måste bli större.
Inför beslutet om det nya storlänet Västra Göta-
lands län, som bildades vid årsskiftet, begärde vi
moderater en folkomröstning sedan vi samlat in det
nödvändiga antal namnunderskrifter som behövdes i
dåvarande Skaraborgs län. Vi fick in mellan 10 000
och 11 000 namn på någon vecka, men majoriteten
sade nej och menade att det inte behövdes någon
folkomröstning. Den största centralisering som någon
av oss kommer att uppleva under vår livstid sker
alltså utan att allmänheten får säga sin mening. I den
senaste valrörelsen, 1994, var frågan inte aktuell. Den
diskuterades inte.
Vi vet alla att det i dag finns en misstro mot oss
politiker. Vi kan ibland tycka att den drabbar oss
orättvist. När någon politiker i en kommun, i riksda-
gen eller regeringen missköter sig drabbar det hela
politikerkåren, alla partier. Det är inte mycket att göra
åt. Däremot kan vi alla när vi fattar våra beslut vara
noggranna med att informera allmänheten om vilka
beslut vi fattar och ge folk möjlighet att påverka be-
sluten innan de fattas.
När jag själv var ute med listor för den namnin-
samling som jag tidigare berörde skrev ungefär nio av
tio under. Den resterande tiondelen, som alltså inte
ville skriva under, motiverade det genomgående med
att det inte spelar någon roll vad de säger, eftersom vi
politiker ändå gör precis vad vi vill.
Fru talman! Det har gått många år sedan Carl
Persson i Stallerhult talade för den enskilda männi-
skan i Korsberga, men även om frågorna i riksdagen
har blivit fler och mycket mer komplicerade och nol-
lorna i budgeten har mångfaldigats gäller fortfarande
hans uppfattning. Vi skall i alla förslag och beslut
fundera över hur dessa påverkar invånarna i Korsber-
ga, i min hemkommun Tidaholm eller för den skull de
större orterna Göteborg eller Stockholm och höra vad
folk egentligen tycker. Decentralisering bör åter
komma till heders - i dag kanske vi oftare talare om
subsidiaritetsprincipen, närhetsprincipen. Det gäller
då att detta inte bara är något som hörs från politiska
talarstolar utan att det också fungerar i vardagslivet, i
samspelet mellan politiker och allmänhet.